Med uppdrag att roa

Humörhöjare Pappersarbetaren Carina Engman lyser upp det mörkaste Småland med sin musik, sina revykaraktärer och fräcka poesi.

Tisdag eftermiddag i Hovmantorp. Från trappan på Folkets hus skymtar den glittrande sjön Rottnen bortom järnvägen till Kalmar och Växjö.

Det är soligt vårkallt och Carina Engman slår igen bakluckan på bilen. Med händerna fulla av kassar och stativ och gitarren på axeln skyndar hon in genom entrén.
Sjunker ner vid ett bord med kollegan Hanz Henriksson för en snabb genomgång av dagens repertoar.
I samlingslokalen intill väntar ett sjuttiotal pensionärer på dagens stora begivenhet, ett musikquiz signerat två av medlemmarna i ”Hovmantorpsrevyn”.

En kvart före avtalad tid kliver de upp på den lilla scenen. Carina med gitarr. Hanz med åldrad tvättbräda och visp. Första låten ut är Arlo Guthries Alice´s restaurant, följt av lite Peps och Sven-Ingvars. Och en Cornelislåt. Turistens klagan.

Det märks att Carina och Hanz gillar det de gör. Och som de sjunger! De får den långbordssittande PRO-publiken att både klappa i takt och röra läpparna i kapp med texten.

Så presenterar Hanz poeten Laila Vers och Carina möts med uppskattande applåder innan hon hunnit öppna munnen. Carina läser två kortversioner av kända poeter som hon ”bättrat på” lite. Följt av poesi i det fräckare facket.

”… men att påven duschade med kalsongerna på beror inte på att han frös – utan för att han inte ville se ner på en arbetslös”, skaldar Carinas alter ego.

Sen tar Hanz vid och sjunger klassikern Ovan där med betoning på att han är ovan där. Under kjolen alltså.

För det handlar om mycket under-bältet-humor, som i allra högsta grad går hem hos de församlade.
Carinas sista figur för dagen ”KärleksGudrun” sammanfattar ganska bra:

”Hellre lite kattpiss i salongen än en kass pitt i kalsongen.”
”Tjoho! Tack ska ni ha!

Tror inte att vi haft så här roligt på länge”, säger den lokala arrangören och släpper kaffet fritt. En pigg pensionär banar sig fram till scenen och trycker uppskattande handen på Carina:
”Jag måste få tacka dig! Det är alltid så roligt när du är med!”

Carina har frivecka. Normalt jobbar hon skift på Lessebo pappersbruk. Laborant sedan tjugofem år tillbaka.

Guldklocka? Frågan är om bruket har råd. Konkurser två år i rad, men nu på uppgång igen.

– Det var en tung period. Två jular i rad fick vi ingen lön, säger hon.

Maken var smörjare på bruket, men slutade efter första konkursen och skaffade sig ett nytt jobb – på dagtid.

– Innan gick vi skift omlott.

Från fönstret där vi sitter, kan vi se fabriksröken stiga mot en för dagen ljusblå himmel.
Fabriken ligger bara ett par hundra meter bort från det röda, k-märkta, hus om sex rum och jätteträdgård som Carina och hennes man och två barn bor i.

Vi sitter nersjunkna i soffgruppen i det v-formade vardagsrummet som pryds av glaskonst från bruken runt i kring. I ett hörn står hennes gitarrer och en förstärkare och på soffan sträcker sig en vitbrunbeige katt ut sig.

Vad heter katten?
– Ja, vad heter hon? Kissen? Jag säger mest Kattajäveln …

Carina Engman såg ljuset i Lessebo för 48 år sedan. Pappan är född strax utanför centralorten och mamma i Nybro. De jobbade båda på bruket. Mamma på labbet och pappa i verkstaden.

– Liksom min syster och bror, säger Carina för att få bilden fullständig.

Sen är det nog stopp. Simon, hennes 19-åring, lär inte gå ner på bruket som sina äldre släktingar.

– Nej, de anställer inga nya, konstaterar Carina.

Intresset för sång och musik kom tidigt. Ingen av föräldrarna spelade något instrument, men ändå var det mycket musik.

Efter skilsmässan när hon var tolv växte hon upp med pappan. Särskilt minns hon de gånger det städades hemma.

– Då var det Evert Taube på högsta volym! Han sjöng alltid Taube och jag kan hur många låtar som helst.
– Jag har fått Taube inbankad i mig, säger Carina och slår demonstrativt knytnävarna mot varandra.

Pappan jagade mycket och skrev varje år ihop en låt till den årliga jaktfesten om vad som hänt under skogspassen.

– Han var en sådan person som alltid sjöng och höll i gång på fester.

Av morföräldrarna fick hon sin första gitarr. En elplanka!

– Den var jättetung. Jag var tio år och som jag fick kånka. Mina kompisar hade små lätta akustiska …

I tonåren brukade hon och en kompis uppträda på ortens äldreboende. Även på fester och andra sammankomster fick gitarren hänga med. Eftersom pappan skrev visor och framförde, uppfattades det som fullt ”normalt”.

– Egna melodier har jag aldrig gjort, däremot gett dem nya ord.

Särskilt bra i svenska var hon inte i skolan. Varken på att stava, kommatera eller sätta punkt. Men Carina var bra på att få till en berättelse.

På Lessebo bruk fanns ett gäng som kallade sig ”Pappskallarna”. Varje långfredag – då alla var lediga – ordnade facket fest för alla. Då släppte ”Pappskallarna” loss som glada revyamatörer och häcklade allt och alla.

Carina var en i gänget.

Ryktet spred sig och det dröjde inte länge innan några från ”Hovmantorpsrevyn” slog sina lovar runt Carina. Hösten 1999 fick hon ett erbjudande hon inte kunde motstå. Det blev revy på riktigt med en professionell orkester och allt därtill.

Sen dess är nyårsafton i Hovmantorp och femton föreställningar i januari och februari inbokade varje år. Utsålt och uppskattat.

I programbladen dominerar Carinas texter. Även hennes karaktär Laila Vers (med maken Per Vers) har blivit väldigt uppskattad. Lailas poesi kunde i många år även avnjutas i Radio Växjö på fredagarna.

– Rätt häftigt, säger hon själv.
– Det händer fortfarande när jag är i Växjö att någon ställer frågan: ”Har inte du varit på radion? Jag tycker att jag känner igen rösten?”

Trots revysuccén och engagemangen runt om, på senare år sommarteater i Växjö, är basen Lessebo bruk.

– Jobbet behövs. Inkomsterna från revyn och annat är ingenting som går att leva på.

Det gäller de flesta i revygänget. Kollegan Hanz är exempelvis vaktmästare på kommunen. Men mycket revy blir det. Varje höst ska nyårsrevyn förberedas. Två kvällar i veckan plus helger. Dagarna mellan jul och nyår är de mest intensiva. Då görs finputsningen.

Kort sagt ett hektiskt liv och det gäller att pussla med arbetskamraterna på bruket, så att repetitioner och spelschemat går ihop. Då får familjen vara i fred och maken titta på fotboll så mycket han vill.
Å andra sidan ett intresse båda delar.

Varje vår drar de till London och ser någon ligamatch. Oftast makens favoritlag Tottenham.
Själv håller hon på Newcastle, som är lite knöligare att ta sig till.
Vilket svenskt lag familjen bär i sina hjärtan, står helt klart när sjuåringen Vidar gör entré.
”Just i dag är jag stark” lyser texten på hans t-shirt, som anspelar på ett grönvitt Stockholmslag.

Åren på revyscenen har gett ett par fina utmärkelser. I fjol fick Carina Pappers kulturpris för medlemmar – tiotusen kronor och en statyett.

Tidigare har hon fått ett ”bronsdiplom” från organisationen Lokalrevyer i Sverige, undertecknat revyförfattaren Peter Flack.

– Men jag tittar aldrig på lokalrevyer på teve. Jag ser inte ens de filmer vi gjort på revyn. Det är inte roligt att se sig själv …

Vem får mest applåder när ni framträder?

– Det vet jag inte, säger Carina dröjande.

Hon är inte den som framhäver sig själv.

– Laila Vers är en karaktär som brukar mötas med applåder och sedan har jag en annan figur …

Carina går ner i tonläge och börjar prata med rökig basröst för att illustrera.

– Det är en rå kvinna med stödkrage som är sååå jävla otrevlig mot sin man. Han är ett gubba-as som oftast får höra att han ska hålla käften.

Den figuren är populär. Carina menar att folk skrattar för att många tänker så utan att våga säga det högt.

Skapandeprocessen är inget märkvärdigt. Åtminstone inte enligt Carina.

– Vi kan komma överens om en låt i ensemblen. Sen när jag går bland pumparna på bruket och kollar och har låten i huvudet, kan orden komma.

Carina börjar gnola på Chuck Berry-låten No Particular Place To Go.

– Jag går här och har det bra, känner mig så go och glad …

Lätt som en plätt. Typ. Särskilt glamoröst är dock inte scenarbetet.

– Många gånger ska jag ned på bruket och jobba skift efter föreställningarna. På med arbetskläder och stålhättor.
– Tvätta bort allt smink och börja dra papper …

Och som sagt, en skifthelg på bruket ger mer klirr i kassan än en revyhelg.

Senast vi sågs hade bruket stopp. De anställda fick städa och röja. Carina bar skyddsmask och smutsen smetade i ansiktet. Axlarna på tröjan var fyllda med rostfärgat damm.

Nu sitter hon i soffan i svarta jeans och ljus t-shirt. Rouge på kinderna och rejäl lyskraft på det korta blonderade håret.

– Mitt hår mörknade efter första barnet, och jag trivs bäst som blondin, säger hon.

Jag noterar att hon bär hörapparat på båda öronen.

– Den dåliga hörseln har jag ärvt efter mor.

Inget som stör dock.

– Även om det kan bli lite meckigt när man ska ha både mygga och glasögon på scen.

En struntsak i publikjublet. När hon i senaste revyn satte ny text till Thomas Stenströms Slå mig hårt i ansiktet – och framträdde som ortens kvinnliga kommunalråd – var publikens respons gränslös.

– Det var sånt jubel under den låten som om det vore en rockkonsert, säger Carina.

Med stående ovationer kunde hon ha tillagt.

Därför är svaret på frågan vilket som är roligast – Jobba på bruket eller spela revy ganska självklart.

– Revy, säger hon snabbt. Man får mer uppskattning där än på jobbet!

Göran Widerberg