Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk”
3 juni, 2015
Skrivet av Anna Tiberg
När Sonja fick nya arbetskamrater gick allting snett. ”Kanske ville de nya stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot.”
Läsarna berättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet
Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.
Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix”
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”
Läs också reportaget
”Förr eller senare brister det”
”Halva skiftet slutade, de gick i pension. Fram till dess hade allt fungerat bra. Nu kom det en massa nya, de var unga och en, ja han blev ledare för packet eller vad man ska säga. Och av någon anledning utsåg de mig till mobboffer. Jag vet faktiskt inte varför. De tyckte kanske att det var enkelt att ge sig på någon äldre.
De var så nonchalanta och det blev bara värre, de slutade att hälsa, de såg mig inte längre. De kunde sätta sig med ryggen mot, en halvcirkel av ryggar och så jag ensam på andra sidan. De undanhöll info om utekvällar, typ bowling eller pubsvängar. Och så kom det kommentarer som handlade om att jag var mindre vetande ungefär. ’Förstår du det här?’ ’Det här känner du väl till?’ ’Det här ska du kunna, förstår du.’ Det blev bara värre och värre. Vuxna människor!
Jag mådde så dåligt, bröts ner, kände själv till slut att ”jag kan inte” trots att jag jobbat så länge. Till slut gick jag till läkaren och allt det här ledde till att det blev ett möte. Jag satt där på mötet och kände det som att jag var på de anklagades bänk ungefär. Jag försökte förklara och de låtsades att de inte förstod vad jag menade.
Men man flyttade i alla fall på en av killarna. Och det har blivit lite bättre. Även om stämningen fortfarande är trist.
Vi har skurit ner på bemanningen. Det är inrutat timme för timme, minut för minut – det är körigt och det hjälper väl kanske till. Kanske ville de nya killarna stärka sin grupp, ha någon att gå ihop emot. De ville visa framfötterna och kanske lättade det på trycket att ge sig på mig. Jag vet inte.
Gruppen mår inte bra helt enkelt. Det är inget småprat som förr om åren, folk sitter och stirrar ner i sina Iphones när det är rast. Jag märker att det är bättre på andra skift. Jag önskar att någon kunde ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk. Men jag orkar inte kämpa, jag har resignerat.”
Fotnot: Sonja är ett fingerat namn