”Jag blev den tysta musen”

Sofia blev mobbad och utfryst ur arbetsgruppen under lång tid. Hon vågade varken vända sig till chefen eller facket. Två år senare är hon fortfarande försiktig med att sticka ut.

De började med att de inte ville samarbeta med mig. Jag var fysiskt svagare än de, våra arbetsuppgifter var tunga och de ville inte hjälpa mig fast det ingick i deras arbetsuppgifter. Jag fick göra allting själv, varför vet jag inte. Samtidigt gick jag igenom en tragisk händelse som jag mådde dåligt av, och då orkade jag inte berätta om min situation utan drog mig undan.”Jag är kvinna och hade en nyckelposition på en mansdominerad industri. Jag tror att det spelar in i det som hände. Vissa hade extra svårt att acceptera min position, trots att jag hade lång erfarenhet.

Man började prata om varför jag drog mig undan.  Ingen kom och frågade vad det var. Sedan var det igång. Till slut spelade det ingen roll vad jag gjorde, allt ansågs fel.

Jag blev utfryst. Utfryst och nonchalerad. De gick aldrig på mig fysiskt, men det var som om de slutade se mig. Jag fanns inte. Kom jag på morgonen och hälsade då svarade de inte. Det var en liten klick som drev på, och så ett gäng som valde att inte gå emot, att inte berätta för chefen vad som pågick. Jag vet inte varför. De kanske var rädda för att bli nästa offer, de ville inte ha bekymmer, de brydde sig inte eller tyckte att de hade nog med sitt. Det kan finnas tusen anledningar till att inte engagera sig.

Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag.

Det började gå rykten om mig. Jag kände att det spelar ingen roll vad jag gör – ni har byggt en bild av mig som inte är sann. Den kändes som om mina medarbetare gjorde lögnerna till sanning. Och hur kämpar jag mot det?

Människor blev undvikande. Man känner obehaget, får signaler som handlar om ’måste du vara här’ ’prata inte med mig’. Det är svårt att sätta fingret på det där, men det är nedbrytande. Att komma in i ett rum och känna energin, blickarna, förändringen – jaha, nu har ni pratat om mig. Och man kommer inte åt såna här saker, det är det som är så fruktansvärt.

Jag blev den tysta musen, jag kröp undan. Passade mig noga för att inte säga någonting som skulle kunna misstolkas, som skulle kunna leda till att någon sa emot. Någonstans mitt i allt blir man nedtryckt som människa. Jag slutade vara jag. När jag mådde som sämst gjorde jag inget annat än att jobba och ligga i soffan, helt apatiskt. Konstigt nog sjukskrev jag mig inte, jag såg inte alternativet, kämpade bara på.

Jag tycker att arbetsplatser ska ha tydliga regler om hur man ska vara mot varandra. Chefer ska sätta gränser. Det är inte lätt för de här frågorna är jättejobbiga att lyfta. Jag har jobbat i 25 år, och ingen av alla de chefer jag har haft har varit duktig på att hantera mobbning och kränkningar. Och kan man inget, då tar man inte i det. Inte sätter jag mig i ett flygplan och kör om jag inte kan? Så enkelt är det. Cheferna har inte kunskaperna. Någonstans måste vi börja kräva att våra chefer utbildas. Sen är vissa mer lämpade än andra. Den chef jag hade tidigare var väldigt driven och duktig, men olämplig att ha personal under sig. Så det kan också handla om vilken typ av chefer vi rekryterar i våra företag.

Jag har bytt jobb och återhämtat mig något sånär. Men visst kommer det flashbacks av den där tiden ibland. Och jag är fortfarande den tysta musen. Jag skyddar mig själv. Tar rollen att inte sticka ut. Vill någon att jag ska ta ställning ger jag ett svävande svar, glider undan. Min glädje för jobbet har försvunnit och jag har inget helhjärtat engagemang för mina arbetsuppgifter. Och jag tror egentligen inte att dagens arbetsgivare vill ha anställda som bara gör vad de ska utan engagemang. De vill nog ha mer än så.”

Fotnot: Sofia är ett fingerat namn.

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss!

Anna Tiberg