Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”

Ylva fick arbetsgruppen mot sig och blev utfryst. Hon tycker att cheferna gled undan i stället för att ta itu med problemen på arbetsplatsen.

”När jag började jobba i industrin hörde jag någon säga: ’En kvinnlig operatör är en halv operatör’. Jag tänkte: Aldrig. I så fall ska jag vara en könlös operatör. Jag ska göra allt och lite till. Jag ska vara orädd, aldrig backa, ingen ska få tänka: ’Den där gör ju inte allt’.

Det gick bra för mig. Jag har lätt för att lära, och är ganska stark. Jag kände att jag blev en i gänget. Guld och gröna skogar alltihop, tänkte jag. Ibland fanns det en jargong som inte var så kul för kvinnor och nog kunde jag jamsa med i det där, men jag kände aldrig att det riktades mot mig personligen.

Efter några år blev jag intresserad av en ny tjänst och chefen tyckte: Du blir perfekt.

Jag lärde mig snabbt men kände att några av gubbarna var avigt inställda. En av dem kom jag bra överens med, och han var lite ledare över de andra. Han var jätteduktig men hade problem. Kunde vara otroligt lynnig, bli aggressiv. Chefen var på mig och ville att jag skulle hålla koll på den här mannen. ’Man skvallrar inte på en arbetskamrat’, tänkte jag. Jag gjorde klart för chefen att jag inte tänkte rapportera, han fick själv ta i problemet.

Men en dag brast det för mig och jag röt ifrån till den här gubben som hade problem. Och då vände han sig mot mig. Han frös ut mig och fick genast med sig de andra. Jag försökte säga: ”kom igen, vi har ju jobbat bra ihop.” Men nej. De hälsade inte. Gick jag in i kontrollrummet så gick de ut. De svarade inte på tilltal, hjälpte mig inte när jag bad om hjälp.

Det var helt galet, men jag fick det ändå att fungera i flera år. Tills en dag när en chef frågade: ’Hur mår du egentligen?’ Då bröt jag ihop totalt. Inuti mådde jag ju sämre än sämst.

Jag trodde väl att jag skulle få hjälp då men det fick jag inte. Chefer, de glider ofta undan. De vågar inte ta i det. De faller undan för de här karlarna, låter dem få sin vilja fram. Kungarna som kommer undan med vad som helst.

Det blev snack om omplacering. Jag sa: ’Varför är det jag som ska flytta på mig?’ ’Du är så lätt att flytta på för du är så duktig’, sa chefen.

Det kom till en punkt när jag började sjukskriva mig. Jag fungerade inte hemma, sov dåligt, jag blev liksom apatisk. ’Vad är det för fel på mig?’ Jag bara ältade, ältade och ältade.

Tack vare företagsläkaren kom jag så småningom i kontakt med en jätteduktig psykolog. Hon fick mig att sluta känna mig som offer. Hon fick mig att sluta se fel i mig själv.

Jag insåg ju att jag inte kunde fortsätta i arbetsgruppen. Det går inte att jobba med folk som inte svarar när man talar till dem, inte i längden. Nu har jag varit på min nya arbetsplats i snart två år. Jag mår betydligt bättre, jag mår faktiskt ganska bra.

Det är också viktigt att komma ihåg att det fanns många som tyckte att det var åt helvete, det som hände mig. Det stora flertalet var och är schyssta. Ibland glömmer man det som är bra och ältar i det som är dåligt.

Under mina år i industrin har jag sett mobbning drabba både kvinnor och män. Men kvinnorna har varit fler.

Jag har börjat markera mot snuskiga skämt, jag jamsar inte med, jag vänder mig bort och visar mitt totala ointresse. Man är inte en könlös operatör. För omgivningen är man en kvinnlig operatör, oavsett vad man gör.”

Fotnot: Ylva är ett fingerat namn

Har du erfarenhet av skadlig stress på arbetsplatsen som ni lyckats komma tillrätta med? Hur gjorde ni? Hör av dig oss!

Om du lämnar uppgifter till oss får vi enligt lagen inte berätta för någon vem du är.
Läs mer om att lämna känslig information här.

Här finns hela vår bevakning av stressen i arbetslivet:

Sjuk av stressen  

Anna Tiberg