Sara: ”Alkoholen var en snabb men förödande fix”
3 juni, 2015
Skrivet av Anna Tiberg
Sara rusade genom livet, högpresterade på jobbet och drack för att lugna ner sig. Alltihop slutade i en mental totalkrasch. Här är Saras historia.
Läsarna berättelser om när hjärnan tar stryk av jobbet
Efter reportaget Förr eller senare brister det samlar vi nu läsarnas berättelser om när den psykosociala arbetsmiljön fördärvar.
Gunnel: ”Det var popcorn i huvudet”
Ylva: ”Man skvallrar inte på en arbetskamrat”
Ingrid: ”Jag gillar mitt nya tempo”
Sonja: ”Ta tag i den här arbetsgruppen, för den är inte frisk.”
Sofia: ”Jag blev den tysta musen”
Clas: ”Jag föll, jag kunde inte andas”
Christer: ”När det blåser som värst ifrågasätter man sig själv”
Läs också reportaget
”Förr eller senare brister det”
”Jag läste er artikel och känner igen mycket. Jag har snart varit sjukskriven i två och ett halvt år på grund av utmattningssyndrom. I början av juli blir jag utförsäkrad.
Jag kan verkligen se varför det här hände mig och att utmattningen byggts upp under många, många år innan jag totalkraschade. Jag är nykter alkoholist sedan fyra och ett halvt år, och jag ser tydliga paralleller mellan anledningen till alkoholismen, och anledningen till utmattningssyndromet. Alkoholen var för mig ett sätt att lugna ner mig – koppla av. En snabb men förödande fix.
Jag har sedan jag var ung sökt bekräftelse och lidit av dålig självkänsla. Att jag körde på och ville visa mig ’duktig’ på jobbet var en självklarhet. Jag hade ansvar för människor, det tar på krafterna. Lägg på det en massa administration och ansvar för olika projekt. Kraschen var oundviklig som jag ser det i dag.
Så sakteliga började jag att jobba 25 procent med andra arbetsuppgifter och trappade långsamt upp till 75 procent. Där tog det stopp och utmattning och ångest slog till igen och det rejält. Sen dess har jag jobbat 50 procent och det går så där. Förra veckan till exempel var jag tvungen att sjukskriva mig. Jag kom inte upp – helt orkeslös.
Jag är tillbaka på jobbet men oron och tankarna är många. I år blir jag 49 år – hur ska det gå? Jag ser klart att det inte bara är jobbet utan hela livet som är ansträngande. Att leva tar mer krafter av mig än det gör för en frisk person.”
Fotnot: Sara är ett fingerat namn