Eva Burman: Ingen bryr sig – cheferna cashar in
Utländska migrantarbetare sliter hårt i svenska skogar Reser ändå hem utan klirr i kassan Hur är det möjligt?
En krispolitik mot nationalismen
Publicerad 2015-09-02, 08:48 Uppdaterad 2020-08-25, 14:07
Orons sommar måste övergå till att bli den politiska viljans höst. Dags för en expansiv politik för jobb, bostäder, utbildning och trygghet.
I sitt sommartal utgick statsminister Stefan Löfven från det han kallade ”orons sommar”, en svensk sommar som förutom regn och rusk också inneburit handgranatattacker i Malmö, mord på Ikea i Västerås och ökat hat på nätet. Löfven aviserade hårdare tag mot brottslighet samtidigt som han vädjade om ökad anständighet i det offentliga samtalet. Båda sakerna alldeles nödvändiga. Men grundläggande är trots allt att regeringen kan börja visa resultat när det gäller bekämpandet av arbetslösheten.
Orons sommar måste övergå till den politiska viljans höst. Höstbudgeten blir Löfvens första riktiga då Decemberöverenskommelsen innebär att regeringen nu äntligen får igenom sin egen ekonomiska politik. Förväntningarna är höga.
I en tid när fascismen är på stark frammarsch runt om i Europa måste socialdemokratin återigen göra konststycket att både mota bort nationalismen och samtidigt hålla ihop landet i kamp mot ojämlikhet och ökade sociala motsättningar.
Journalisten Björn Elmbrant visar i sin nya bok Innan mörkret faller (Atlas) hur olika Sverige och Tyskland hanterade 1930-talskrisen. Den svenska finansministern Ernst Wigforss vågade gå sin egen väg och satsa på rejäl stimulanspolitik som botemedel mot massarbetslöshet och depression. Krispolitiken gjorde att nazismen aldrig fick riktigt fotfäste i vårt land.
Det finns andra lärdomar att dra. När man i Tyskland från det politiska etablissemanget började ta in Hitler och nazisterna i den politiska värmen i tron att man då skulle få folk att se hur ihålig deras propaganda var lyckades man i stället normalisera nazismen till den grad att Hitlers nationalsocialister vann stort i de parlamentariska valen.
Kanske något att tänka på för en borgerlighet som denna sommar uppvisat skrämmande tendenser att vilja normalisera Sverigedemokraterna? Man tar sig för pannan när man läser ledarsidorna på Dagens Industri, Göteborgs-Posten och Svenska Dagbladet. Som tur är finns det anständiga liberaler som DN:s Peter Wolodarski och Sydsvenskans Per Svensson och Per T Ohlsson som håller emot.
Medan borgerligheten bråkar internt om sitt förhållande till extremhögern måste den rödgröna regeringen ägna sig åt sakpolitik. Nu krävs en expansiv krispolitik som satsar på jobb, bostäder, utbildning och trygghet – ja en politik som skapar framtidstro och samhörighet, där ingen plats för syndabockar finns.
Mot nationalismens falska gemenskapslockelser måste sättas medborgarskapets känsla av att alla behövs och att samhället det är vi tillsammans. Lär av historien, Löfven.
Att demonisera sina motståndare för att man inte kan klarar en debatt helskinnad är dålig retorik. Du vet varför vissa oönskade partier går framåt i Europa. Nu har vi fått väldig spricka mellan medborgare och mellan medborgare och politiker som är djupare än aldrig förr. Det kanske kommer som en nyhet men faktum är att det finns en väldig massa människor som inte är globalister. Människor i Europa som undrar varför folkrätten och rätten till ett land inte ska gälla Européer. Du som är debattör kanske kan förklara varför arbetarrörelsen dumpade oss lågutbildade arbetare som ett par smutsiga skor för att lägga all kraft på den internationella solidariteten och globalismen. Det som etablissimanget sysslar med är inte demokrati. Om vi haft folkstyre så skulle vi haft en flyktingpolitik som varit förankrad hos folket. Ni som ser världen från ovan får ursäkta. Men vi har inte i demokratiska val fått säga ja till att bli ett mångkulturellt land där svensken snart blir i minoritet och slutligen statslös. Att vilja ha en förnuftig flyktingpolitik som vårt land orkar med är faktiskt inte fascism. Snarare bondförnuft.
Även kommunismen måste hållas tillbaka – det räcker inte bara med nationalsocialismen.
Och detta har arbetarrörelsen och socialdemokratin glömt.
Alla kommunister går inte runt med röda t-shirts med texten ”Jag är kommunist”, en hel del kallar sig sossar.
Närmare nationalism än den ”svenska modellen” kommer vi väl knappast då den effektivt gör det omöjligt för dom svagaste (läs ungdomar, invandrare) att komma in på arbetsmarknaden, detta då förstås genom LAS.
Med tanke på den massinvandring vi ser måste LAS förändras till ett kvotsystem då lagen är diskriminerande mot utsatta grupper.
Hur många inom fackförbunden är för en sån förändring?