Ödeshösten kräver samling

Löfven kom inte med några nyheter men nog så viktig är den politiska riktning han angav med start i den retoriska frågan: Vad vill vi att Sverige ska stå för? Den kommande hösten är en ödeshöst där vår tids avgörande samhällsfrågor förkroppsligas i de stora folkvandringarna av desperata flyktingar samt i det stundande klimatmötet i Paris.

Den som tror att en regeringsförklaring i den mediala skedmatningens tid ska innehålla några nyheter har inte förstått mycket. I flera veckor har regeringen matat nyhetsreportrar med olika budgetutspel. I princip är hela den kommande höstbudgeten redan känd. Det var således få nyheter i Löfvens regeringsförklaring vid Riksmötets öppnande.

Göran Persson brukade lösa nyhetssuget genom att göra regeringsombildningar. Han älskade att överraska det församlade medieuppbådet med att räkna upp namnen på nya statsråd. Den chansen tog inte Löfven. Det säger nog en del om hans ledarskap med en genuin tro på att människor måste få chansen att göra sitt bästa. Han kan beskyllas för senfärdighet och låg profil men frågan är om det inte just är lagbyggaren och den som vill se samling och konstruktivt samarbete som är den viktigaste politikern i dagens kaotiska tid. Hellre lite långsam och grundlig än snabb och opinionskänslig.

Löfven kom inte med några nyheter men nog så viktig är den värdegrund och politiska riktning han angav med start i den retoriska frågan: Vad vill vi att Sverige ska stå för?

Medan våra nordiska grannar som Danmark och Finland gör allt för att stämpla sig själva som icke gästfria länder som helst ser att inga flyktingar alls söker asyl betonar statsministern att Sverige fortsatt ska vara ett öppet och generöst land.

Den längsta applåden fick Löfven, (och jag uppfattade som att det applåderades över blockgränsen), när han sa att Sverige alltid måste stå upp för människors lika värde, närhelst judar, muslimer eller kristna hotas för sin tro eller HBTQ-personer hatas för sin sexuella läggning.

Det är oerhört glädjande att regeringen inte låter sig anpassas av rådande opinionsuppsving för SD utan istället håller fast vid värnandet av den internationella solidariteten och det mångkulturella samhällets möjligheter.

Den kommande hösten är en ödeshöst där vår tids avgörande samhällsfrågor förkroppsligas i de stora folkvandringarna av desperata flyktingar samt i det stundande klimatmötet i Paris. Flyktingkrisen och klimatkrisen utmanar våra demokratier och kräver modigt och långsiktigt beslutsfattande.

Regeringen Löfven har höga ambitioner i både flyktingpolitiken och miljöpolitiken. Här finns den etiska dimensionen av att politiken måste värna människovärdet och respektera planetens gränser för vad den tål.

Men klimat- och flyktingpolitiken är inte bara ödesmättade måsten utan kan i högsta grad bli de motorer som skapar nästa tillväxtsprång. Redan diskuterar experter att Tysklands flyktingmottagande sätter fart på ekonomin. Nu måste det byggas bostäder, rustas infrastruktur och skapas utbildningar, vilket ger jobb åt både infödda och invandrare. Likaså finns i miljö- och klimatomställningen en stor potential till nya gröna jobb, tekniska innovationer och ökad export.

De senaste veckornas starka folkliga engagemang för medmänsklighet och solidaritet är hoppingivande. Måtte det politiska klimatet också präglas av samverkan och vilja att göra gott.

Riksdagsledamöternas gnolande på ”Himlen runt hörnet” vid Riksmötets öppnande ingav någon sorts hopp om en ny ton i den politiska debatten.

Kanske kan ödeshösten innebära en ny samförståndsanda.

Helle Klein