Lyssna inte på apokalypsens röster

Det politiska svaret på flyktingkrisen som basuneras ut på somliga borgerliga ledarsidor och bärs upp av Kristdemokraterna och de numera nygamla Moderaterna är låtsaspolitik som ska signalera tuffare tag men som knappast förändrar verkligheten. Apokalypsens reaktionära riddare kan skrika sig hesa om undergången. Under tiden bör liberaler och socialdemokrater samverka om ett öppet och jämlikt Sverige för alla.

Antidemokratiska rörelser har en förkärlek för apokalypsen, dvs konstaterandet att allt kommer att gå åt helvete underförstått ”om ni inte gör som vi vill”. Sverigedemokraternas livsluft är just undergångsföreställningen att Sverige håller på att dras ned i ett multikulturellt moras och svenskarna försvinna som majoritetsfolk. En grumlig etnocentrism och unken nationalism i skön förening med andra ord.

I apokalypsens politiska svar ligger det drastiska kravet på total omvändelse. I SD:s värld hette det en gång ”Bevara Sverige Svenskt” men det uttrycks lite mer förfinat i dag. Extremism, om den så är politisk eller religiös, närs som sagt ofta av apokalypsens världsbild.

Mer oroande är att det apokalyptiska anslaget nu tycks sprida sig också inom den etablerade politiken och på landets borgerliga ledarsidor. Sedan en tid tillbaka kan man skönja ett ställningskrig mellan de liberala krafter inom borgerligheten som fortfarande värnar att Sverige ska vara ett generöst flyktingland och de mer reaktionära krafterna som efterlyser högre murar. När Svenska Dagbladet, Expressen och Dagens Industri som numera utgör vår samtids mest reaktionära röster gång på gång upprepar att vi står inför en systemkollaps låter det förvillande likt Jimmie Åkessons dystopi. Ledarsidorna säger inte ”stoppa invandringen” eller ”stäng gränserna” utan talar om behovet av ”signalpolitik” vilket i praktiken ska leda till samma sak, nämligen ett minskat flyktingmottagande.

Det politiska svaret som basuneras ut på reaktionens ledarsidor och bärs upp av Kristdemokraterna och de numera nygamla Moderaterna blir således låtsaspolitik som ska signalera tuffare tag men som knappast förändrar verkligheten. Tillfälliga uppehållstillstånd och skärpt anhöriginvandring hör till dessa signalpolitiska mantran. Sverige ska framstå som ett mindre välkomnande land helt enkelt. Inget av dessa förslag löser dock problemen med själva flyktingmottagningen och integrationen. En så gott som enig expertis hävdar att tillfälliga uppehållstillstånd dels är ett slag i luften (de som söker asyl i dag är från konfliktområden där krig och elände knappast lär vara över på tre år), dels skulle försvåra integrationen. Och dessutom öka byråkratin. Ett redan överbelastat Migrationsverk skulle få än mer att göra med att återkommande pröva ansökningar om förlängning av de tillfälliga uppehållstillstånden.
Det är med andra ord riktigt dålig politik.

Flyktingkrisens allvar kräver nu i stället en social ingenjörskonst av den konstruktiva sorten som vill lösa ett mänskligt behov, inte mota bort det med signalpolitik.

Runtom i kommunerna pågår idag ett frenetiskt och ofta kreativt arbete där det offentliga och civila samhället samverkar i en djup och värdig humanism. Olika modeller växer fram: Västerviks modulhusbyggande, Södertäljes beredskapsskolor, Kirunas kortade handläggningstider för plan- och byggärenden och så vidare. På riksplan har arbetsmarknadens parter och staten enats om ”snabbspår” för nyanlända till arbetsmarknaden.

De som sysslar med politik vet att varken domedagen eller lyckoriket är nära. Däremot kräver verkligheten just nu prestigelös samverkan. Flyktingkrisen kan om den hanteras rätt bli just den motor som kan få igång Sverige igen. Det handlar om att bygga bostäder, ordna med utbildning och slussa människor till rätt jobb.

Apokalypsens reaktionära riddare kan skrika sig hesa om undergången. Under tiden bör socialliberaler och socialdemokrater samverka om ett öppet och jämlikt Sverige för alla.

Helle Klein