Nu hänger det på H&M

ANALYS Det kan vara historia som skrivs i dag. Klädjätten H&M är överens med facken om villkoren för arbetarna hos leverantörerna. Ett åttasidigt avtal som är en katalog över mänskliga rättigheter för 1,6 miljoner arbetare världen över – om nu avtalet efterföljs. Och det ansvaret ligger hos H&M.

Den svenska klädjätten har inga egna fabriker. Men cirka 850 huvudleverantörer i knappt tvåtusen fabriker världen över. De flesta i Asien. Arbetsvillkoren liknar dem vi hade i industrisamhällets barndom i Europa. Långa arbetsdagar, obefintlig semester, svältlöner. Och inga fackliga organisationer, än mindre kollektivavtal.

Nu ska det bli ändring.

Länge ville H&M inte ha något världsomspännande avtal med facket. Det räckte med bolagets egen uppförandekod, tyckte man.

En uppförandekod är i bästa fall en samling tjusiga principer. Ett bindande avtal med en motpart är något helt annat. Det nya globala H&M-avtalet säger inte bara vilka rättigheter de anställda har. Avtalet reglerar också processen för hur avtalet ska tillämpas. Och hur konflikter ska lösas. Avtalet bygger på samverkan mellan två parter, arbete och kapital. Några snäpp vassare än en snygg, välpolerad uppförandekod.

Ett konsumentföretag som vädjar till människans goda värderingar har skäl att vårda sitt varumärke. En fabriksbrand hos en leverantör, en arbetsmiljökatastrof, en byggnad som plötsligt rasar ihop – det finns mycket som kan solka ner varumärket för den som vill vara schysst.

Det nya avtalet är en fjäder i hatten för H&M, säger IF Metalls förbundsordförande Anders Ferbe.

Avtalet är en lång katalog över rättigheter som majoriteten av några av världens mest hunsade och utnyttjade och kanske sämst avlönade arbetare – textilarbetarna – idag inte ens är i närheten av.

Rätt till kollektivavtal och facklig organisering, reglerade arbetstider, stopp för diskriminering, övertidstak, säkra arbetsplatser. En lön att leva på. För majoriteten av världens textilarbetare är detta rena science fiction. Kan man verkligen tro på det här? Att det plötsligt ska omfatta 1,6 miljoner arbetare som syr H&M:s kläder?

Detta är steg ett, säger Anders Ferbe, att få igång sociala dialoger mellan anställda och arbetsgivare ute hos underleverantörerna. Den processen ska leda fram till facklig organisering och kollektivavtal. Avtalet syftar till att nationella och lokala fack och arbetsgivare sopar undan all misstro och börjar prata med varandra och att de börjar samverka. Uppdraget är stort. De bräckliga fackliga organisationerna lär behöva allt tryck som en global klädjätte kan sätta på arbetsgivarna i de länderna.

Bland fackliga aktivister i textilländerna har H&M till skillnad från andra klädjättar länge haft ett rätt gott rykte. Företaget har i många år sagt sig vilja ligga långt framme i hållbarhet som en av de grundläggande värderingarna. Den som klär sig hos H&M ska veta att man tar på sig ett schysst plagg, framställt med hänsyn till människor och miljö.

Ändå har ett globalt ramavtal dröjt till nu. Och man är inte ens först. Spanska Inditex var först ut med ett globalt avtal för knappt tio år sedan, tecknat under galgen sedan en fabrik i Bangladesh brunnit och lämnat inlåsta arbetare åt lågorna. Arbetarna sydde åt koncernens Zara-butiker.

Neil Kearny, framliden generalsekreterare för textilarbetarnas international, ringde upp Inditex vd och kallade honom ”mördare”. Dagen efter hade Inditex och facket skrivit under det första globala ramavtalet för en större klädkedja. Inditex garanterade arbetarna rätten att organisera sig i de leverantörer de anlitade.

Med ramavtalet i hand kunde Neil Kearny och en representant för Inditex åka till en leverantör i Kambodja som avskedat strejkande arbetare.

– När vi åkte hem igen hade de avskedade återanställts och fackets medlemskap i ett slag ökat från 900 till 1700 medlemmar på fabriken, berättade Kearny för DA.

Förr struntade klädjättarna i oss, sa Neil Kearny. Men makten har förskjutits, sa han. Tack vare konsumenterna.

– Ett TV-inslag på 30 sekunder kan rasera anseendet och försäljningen för ett stort klädföretag.

Han gav ett exempel: en niovåningars textilfabrik i Bangladesh ”sjönk ihop till en smörgås”, hundratals arbetare klämdes ihjäl och det tog fyra dagar att få fram alla skadade.

– Det visade sig att fabriken tillhörde en underleverantör till en tysk klädkedja. Dagen efter TV-inslaget tog det tyska företaget emot över en miljon upprörda email.

Den här maktförskjutningen har gynnat facket, ansåg Neil Kearny.

Så, vad händer nästa gång som H&M går in på ett textilföretag som Bombay Rayon Fashion i indiska Bangalore? Kommer de att kräva att företaget uppfyller innehållet i det åttasidiga avtalet? Om inte?

För ett antal år besökte jag det företaget. H&M var en flitig besökare på fabriken, det märktes i gästboken. Men något kollektivavtal fanns inte, trots ideliga påstötningar från beklädnadsarbetarförbundet Garment Workers Union. Fabrikschefen berättade hur bra de anställda ändå hade det. Något avtal behövdes inte, sa han.

På grannfabriken Gokaldas Exports – en annan H&M-leverantör – hade en höggravid kvinna förvägrats gå hem trots regelbunda värkar. Hon förlöste sitt livlösa barn på parkeringsplatsen efter skiftet. En av hennes arbetskamrater, en tvåbarnsmamma hängde sig på personaltoaletten efter vad som sades vara systematiska trakasserier från arbetsledarna.

De där historierna finns överallt. Det är i en sådan miljö – där tilliten är obefintlig och misstron monumental – som det nya globala ramavtalet ska börja tillämpas.

För några år sedan satt vi i Garment Workers Unions oansenliga lokal ovanpå en sylta i Bangalores utkanter. Muddapah, förbundets generalsekreterare, var där.

Han suckade: Bara en bråkdel av miljonen textilarbetare i stan är organiserade. Av de femhundra företagen hade inget kollektivavtal. Inte ett enda. Han sa:

– H&M är ändå okej jämfört med andra. De brukar ringa oss och höra vår åsikt om det har varit problem på någon arbetsplats.

De respekterar oss, sa han.

– Men de kunde göra mer. De skulle kunna göra gemensam sak med oss.

Nu har H&M chansen.

Harald Gatu