Den oförlåtliga godheten
”Vi har inte råd att klaga sönder goda gärningar, bara för att någon tycker att andra gärningar är godare”, skriver Orvar Säfström.
”Moralpaniken lever än”
23 februari, 2016
Skrivet av Orvar Säfström
Krönika Så har spelvåldsdebatten blossat upp för femtielfte gången, lika missriktad och hopplöst känslosvallande som vanligt.
Jag var tio år gammal 1984. Jag gillade rollspel, hårdrock och läskiga filmer. Jag var helt enkelt en blivande seriemördare, om man skulle tro den tidens kulturkonservativa etablissemang.
Siewert Öholm lät småflickor läsa kristna dikter om W.A.S.P. på bästa sändningstid. Den självutnämnde drog- och populärkulturexperten Allan Rubin hävdade att mina intressen var direktkanaler in i drogrusets villfarelser. Och allsmäktiga Hem & Skola förfasade sig över att vi unga inte skulle kunna skilja verkligheten från Drakar och demoners fantasivärldar.
Gemensamt närde de alla en stark rädsla för alla former av ny kultur. Det främmande och okända skulle till varje pris bekämpas. Det kan finnas en lockelse i att som ung identifiera sig med den osakliga kritiken, att slå sig för bröstet och känna sig lite farlig mellan fotbollsträning och utvecklingssamtal. Glädjen är dock både kortvarig och falskklingande. Kulturkonservatismen är, och har alltid varit, av ondo. I dag är det främst tv-spelen som står i skottlinjen, men argumenten och tongångarna är desamma.
Våren 2009 skrev jag en krönika i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”Min son, level 80 orc hunter”, om föräldrars i det närmaste demonstrativa ointresse i sina barns tv- och datorspelande.
Texten blev en av de mest lästa i tidningens hemsidas historia och resulterade i utmärkelsen Årets Spelare av Sveriges största ungdoms-förbund Sverok.
Att ämnet är lika aktuellt år efter år borde vara en väckarklocka, men varje gång sansat samförstånd äntligen verkar råda lurar nästa pajkastningskalas runt hörnet.
När nu spelvåldsdebatten blossat upp för femtielfte gången, lika missriktad och hopplöst känslosvallande som vanligt, har jag valt att inte ge mig in i den alls. Jag orkar helt enkelt inte.
Har man en längre tid stångat pannan blodig åt virrpannor och korsriddare som på allvar tror att rockmusik förleder ungdomen, att Sagan om ringen är förtäckt knarkpropaganda eller som inte för sitt liv kan förstå att ett spel med 18-årsgräns faktiskt kan innehålla element olämpliga för dagisbarn. Ja, då når man till slut en punkt då man bara skakar på huvudet, stänger av bruset, och lägger första W.A.S.P.
på skivspelaren.
Föräldrar och skola behöver en ful gubbe som gömmer sig i skuggorna att skylla på, så har det alltid varit. Att populärkulturen har en viss influens går inte att komma ifrån, det är bara så sjukt överdrivet. Folk vägrar acceptera att dom som tar fantasin för långt gör det för att verkligheten är så sjukt otillfredsställande, och det enda som kan fylla tomrummet är fiktivt våld, precis som andra använder knark, alkohol, eller vad det nu är. Det enda min generation har att se fram emot är en långsam spiral ner i ingenting, så ursäkta om tv-spelen är mer tilltalande än en hemsk verklighet.