Återgång till ett klassiskt byte

Det blev ett gammalt klassiskt byte, löneökningar byttes mot arbetsfred. Arbetsgivarna fick ingen ökad flexibilitet – men de lovar att komma igen.

Facket är nöjt med ett ”rent” löneavtal. Inga förändringar vad gäller makt och inflytande över löner och arbetstider. Men arbetsgivarna hade förväntat sig mer. Utfallet av avtalet låg långt från vad arbetsgivarna ursprungligen krävt.

Inför årets avtalsrörelse hade Teknikföretagen ställt två krav på ökad flexibilitet. Dels att lokalt kunna sänka lönerna genom att göra avtalets lönebestämmelser dispositiva – alltså att man lokalt kan göra undantag från kollektivavtalet. Dels att utöka den så kallade arbetstidskorridoren så att arbetsgivaren fritt skulle kunna införa lördagsarbete.

Nu fick arbetsgivarna ingenting av det. Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe förklarar varför:

– Det fanns inga grejer att byta.

De enda ”grejerna” som fanns att byta var löneökningar mot arbetsfred.

– Ska man göra förändringar av den där typen av regler så behöver man ha fler frågor på bordet och göra byteshandel. Det har inte varit möjligt.

Allt annat är naivt att tänka sig, säger han.

På så vis blev årets avtal blev en återgång till ett klassiskt byte. Det var så man bytte förr. Arbetsgivarna köpte arbetsfred med högre löner.

Den typen av byten fungerade länge, till en bit in på 1980- och 1990-talet. Då kunde arbetsgivarna peka på de nya konkurrensvillkoren med en allt ryckigare och svårförutsägbar produktion. Processerna gjordes om för att möta kundernas krav på korta leveranstider.

Det förde med sig nya ledningsfilosofier i företagen med borttagande av mellanlager, krav på precisionsbemanning med rätt antal anställda vid rätt tidpunkt och så vidare.  Allt detta förutsatte mer flexibla företag som snabbt kunde ställa om produktionen och som kunde leverera i rätt tid till högsta kvalité. En utveckling som eldades på av avregleringar, ny och snabbare informationsteknik, konkurrens från nya industriländer,

Med dessa nya konkurrensvillkor förde arbetsgivarna in ett nytt begärligt bytesobjekt i handeln med facket: flexibilitet. En flexibilitet som helst skulle göra det enklare och billigare för företagen att variera processer, bemanning, arbetstider – och helst också löner.

Arbetsgivarna tog chansen när dåvarande Metall på allvar började driva arbetstidsfrågorna.

I 1983 års avtalsrörelse fick dåvarande Metall igenom – bland mycket annat – kortare arbetstid för tvåskiftsarbetare. Eftergiften till arbetsgivarna var att ta bort regeln som begränsar arbetstiden till 8,5 timmar per arbetsdag.

Men det skulle dröja till i mitten av 1990-talet innan köpslåendet på allvar tog fart.

Inför 1995 års avtalsrörelse bestämde sig dåvarande Metall – som första förbund – att förkorta arbetstiden med 100 timmar om året. Motståndet var kompakt från många arbetsgivargrupper. Men inte från verkstadsindustrin. De såg snarare en öppning – mot ökad flexibilitet.

På den tiden var Karl-Olof Stenqvist förhandlingschef på Teknikföretagens föregångare Verkstadsindustrierna. Han såg möjligheten att ”luckra upp låsningar” och få en ”friare förläggning av arbetstiderna”.

Visst kunde de ge de anställda kortare arbetstid i form av komp i en tidbank kunde gå för sig – mot att de själva fick någonting i utbyte.

– Så fort Metall krävde mer tid i banken så kunde vi växla det mot ökad flexibilitet, har Karl-Olof Stenqvist berättat.

 I det första bytet – i avtalsrörelsen 1995 – kunde Metall påbörja arbetstidsförkortningen. I gengäld fick arbetsgivaren ökade möjligheter att göra upp med den enskilde om arbetstiden – utan att behöva komma överens med den lokala fackklubben.

Sedan följde köpslåendet i avtalsrörelse efter avtalsrörelse. Facket har betalat kortare arbetstid och andra förbättringar i avtalet med att arbetsgivarna fått dispositiva ob-ersättningar, utökade möjligheter att visstidsanställa och en arbetstidskorridor där arbetstiden kan varieras med 40 minuter per pass om det inte finns någon överenskommelse med det lokala facket.

Men den här gången tillämpades det klassiska bytet – pengar mot arbetsfred. En återgång till det gamla bytet? Eller bara ett tillfälligt stopp för arbetsgivarnas flexibilitetskrav? Arbetsgivarna lovar att komma igen med förnyade krav på flexibilitet. Om det nu finns ”grejer att byta med”.

Harald Gatu