Det älskar jag med Sverige

Krönika I en bred och inkluderande nationalism får alla människor plats.

Min första dag i åttan så kallade läraren fram mig till katedern.

”Ställ dig här”, sa han.

Jag tittade ner i golvet för att undvika blickarna från mina nya klasskamrater.

Sen drog han mig hårt i håret och ryckte till sig min högra hand så att han kunde slå mig i handflatan med linjalen.

Jag var ett Sandvik-barn; ett barn vars föräldrar jobbade utomlands på platser där Sandvik har kontor. Och i Frankrike låg det kontoret i Jeanne d’Arcs hemstad, Orléans.

Men just den här morgonen så sträckte sig beskyddet från Frankrikes nationalhelgon inte riktigt till dem vars franska från årskurs sju hemma i Sandviken inte räckte till för att förstå vad läraren sa – något gav honom rätten att bestraffa mig.

Den dagen tog jag med mig två saker hem från skolan: en motivation att lära mig franska och en livslång misstro mot människor med för mycket makt.

Sverige var först i världen med att införa ett totalförbud mot aga. I dag har 48 länder följt vårt exempel. Det är sånt som gör mig stolt att vara svensk.

Det finns länder som liksom aldrig slutar slå sig för bröstet. Och så finns det de länder som av olika anledningar inte klär sig i flaggor och konfetti på deras motsvarighet till syttende mai.

Men det betyder inte att deras nationalism är mindre för det. För vem har sagt att den flaggviftande nationalismen skulle ha ett större värde än den stolthet jag känner varje gång jag läser att Sverige är det land i EU som tagit emot flest flyktingar per capita? Eller att vi är världsledande inom en mängd områden av det jämlika välfärdssamhället – som till exempel vårt totalförbud mot aga?

Jag säger inte att Sverige är bättre än andra länder. Och jag säger absolut inte att nationalismen ska stå över internationalismen. Tvärtom.

Men jag tror inte vi har råd att bara överlämna nationalismen till de högerextrema krafter vars machopatriotism bygger på sentimentala bilder av ett välmående Bullerby-Sverige som aldrig har existerat i verkligheten.

För det finns en annan nationalism. En nationalism som inte bara baseras på tidigare generationers krigsresultat. En nationalism som är mycket större än den som borde höra hemma på olympiska spel eller fotbollsarenor. En nationalism som går hand i hand med internationalismen – en bred och inkluderande nationalism där alla människor får plats. Och den grundar sig i de värderingar som gjort Sverige till det land det är i dag: jämlikhet, solidaritet, öppenhet och medmänsklighet.

De värderingarna är Sverige för mig.

Ett empatiskt Sverige.
Ett Sverige som jag älskar.