”Har Kumla ett tionde liv?”
22 september, 2016
ANALYS Ett rykte från en pågående förhandling, ett underlag från företaget som pressar den fackliga motparten. Obekräftade uppgifter ska alltid tas med skepsis. Men om avsändaren heter Ericsson finns all anledning att oroas. I tjugo år har företaget steg för steg monterat ner tillverkningen i Sverige.
I somras fick vd Hans Vestberg sparken. Marschen in i det nya – 5G, molnteknik, sakernas internet – hade gått för långsamt. Ericssons plats i det uppkopplade samhället är inte självklar.
Visserligen går 40 procent av världens mobiltrafik genom de nät som Ericsson tillverkat och utrustat. Men telekombranschen rusar vidare i takt med alla tekniska innovationer och i takt med operatörernas – kundernas – krav.
Telekommarknaden kräver ständig förnyelse – nya tjänster och lösningar, ökad kapacitet och oavbrutna prestandaförbättringar. De kraven driver upp förändringstempot hos leverantörerna av det uppkopplade samhällets varor och tjänster. Konkurrenter som Huawei, Nokia/Alcatel-Lucent och ZTE flåsar den svenska marknadsledaren i nacken.
Kostnader ska kapas. Nästa år ska 9 miljarder kronor sparas och just nu sitter enligt facken på Ericssons två kvarvarande fabriker i Sverige, Borås och Kumla, och förhandlar hur besparingarna ska slå mot just de arbetsplatserna.
De fackliga förhandlarna har sina argument. Såväl Borås som Kumla tillhör affärsområdet Nätverksprodukter som står för över hälften av koncernens försäljning och som främst producerar utrustning och lösningar för mobilkommunikation. Här står hårdvaran för två tredjedelar av försäljningen. Och tillverkningen av hårdvara ansågs i alla fall i fjol ”fortfarande vara en grundsten i strategin” enligt dåvarande vd:n Hans Vestberg.
Men i år är Ericsson ett företag med kniven på strupen. Försäljningen minskar, liksom vinsten. Därmed ska de hittills obekräftade uppgifterna från förhandlingarna om Borås och Kumla ses i ett helt annat ljus än tidigare nerdragningar.
Ericsson inledde sitt farväl till produktionen för jämnt 20 år sedan. Då var det ett strategiskt val av en koncern på uppgång. Den gången handlade det om en konsekvent outsourcing, avknoppning av verksamhet som företaget visserligen hade behov av men som man överlät på andra att sköta.
Fabrikerna i Norrköping, Karlskrona, Visby, Hudiksvall, Söderhamn och delar av Katrineholm överläts till amerikanska så kallade kontraktstillverkare (SCI, Solectron, Flextronics etc). Inom några år var de svenska enheterna stängda.
Nästa fas av Ericssons avsked till produktionen togs efter att IT-bubblan sprack kort efter millennieskiftet. Tillverkningen av mobiltelefoner kollapsade varvid den stora Kumlafabriken halverades och Linköping avvecklades.
Men Kumla kom ändå att överleva. Den fabriken klarade sig även under de kommande stålbad som skulle radera ut Gävlefabriken och det som fanns kvar av produktion i Stockholmsområdet, i Kista.
Det var i just Kumla man en gång tyckte sig skönja framtiden. Den som åkte runt i industri-Sverige i början av 1990-talet färdades i ett eländigt landskap av massuppsägningar, konkurser och stängda arbetsplatser. Nittiotalskrisen sägs ha skördat runt 200 000 industrijobb.
Kumla var undantaget. Där växte verksamheten dag för dag. Nyanställningar, utveckling, framtidstro. Mobiltelefonerna höll på att lämna sitt förhistoriska stadium med tegelstensliknande Hotlines och dyra yuppienallar till att bli en bred konsumentvara. Kumlafabriken var något av hjärtat i den processen. Ett tag var arbetsplatsen en av dåvarande Metalls största med över 3000 verkstadsarbetare på golvet. Det påstods att de arbetade snabbare än de automatiska monteringsmaskiner från Japan som inte klarade av Ericssons komplicerade och inte alltid användarvänliga modeller.
Den arbetsplatsen har hittills haft nio liv. Nu förhandlas det om det tionde.
Läs mer:
