”Tiggaren — en berättelse om Sverige”

Krönika

”Pojken drömde. Staden väntade.”

Fötterna värker, svetten pärlar sig i pannan. Henning har gått ändå från Dalarna och står äntligen på tröskeln till ett Stockholm där industrialismens skorstenar ryker.

Han är en av många utarmade människor kommer hit i jakt på trygghet, bortom landsbygdens svält. Kläderna på kroppen är mest trasor när han ivrigt letar minsta påhugg för att klara dagen. Sover i kyffen där vägglössen vandrar mellan slocknade själar.

Många är de som sträcker fram skålade händer under portvalv och längs den gamla stadens ruttnande träplank. Drömmer om ett bättre liv — bortom ”blod, smuts, svett och brännvin”.

Per Anders Fogelströms gripande skildringar av den lilla människan mitt i förändringens orkanstyrka — i skarven mellan bonde- och industrisamhälle — letar sig ändå in i vår samtid. För än en gång står samhället på randen till förändring, människors villkor förändras under kraften från globalisering och ekonomisk omställning.

Än en gång står fattiga, desperata människor med handen utsträckt. Det knyter sig i magen när vi går förbi. I värsta fall har vi vant oss.

De senaste åren har det fler och fler ropat och krävt ett tiggeriförbud. Först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna. Nu också Socialdemokraterna.

Utspelen om ett nationellt tiggeriförbud för upp det gamla Fattigsverige till ytan. Påminner.

Då krävde konservativa krafter förbud för att ”rensa upp bland patrasket”. De fattiga störde den nya stadens kliniska rutnät och välputsade fasader. Smuts, löss och mörker skulle gömmas undan.

”Bettleri undanbedes”. Ärligare: fattiga undanbedes.

Den då ännu unga arbetarrörelsen kämpade emot. Menade att ett förbud mot fattigdomens symptom skulle bli som att blint förneka människors existens, dra ett skynke för det obekväma.

För den framsträckta handen har samma källa då som nu. Det gamla Sveriges Henning, Lotten och Tummen är vår tids Renata, Adrian och Mirela. Dagens underklass är konsekvensen av ett samhälle där marknaden har fri rörlighet, men där sociala och demokratiska rättigheter hamnar i kläm. Människan hamnar mellan gårdagens nationella gränser och morgondagens potentiellt gränslösa välfärd.

Armén av tiggare runt om i Europas städer avslöjar nämligen sprickorna i den en gång så solida välfärdsstaten. Löftet om jämlikhet ekar falskt i det lilla landet där klyftorna en gång i tiden var världens minsta. Plötsligt konfronteras vi med en verklighet där människor slits isär, där olikheter blir grunden för vad som är möjligt — och omöjligt.

Per Anders Fogelströms unika penna lyckades på ett unikt sätt klä av klassamhällets mörker genom ögonen på vanligt folk. Udden riktades mot en statsmakt som helst av allt blundade för fattigdomen. Så vad gör vi med den framsträckta handen? Kan vi leva med oss själva om vi blundar?

Dåtidens fattigdom är också en påminnelse om att det går att förändra. Om att det går att bygga något annat. Frågan är om vi stänger dörren i ansiktet för människor i nöd, eller faktiskt organiserar ett samhälle där allas drömmar ryms. Och där morgondagens möjligheter bli fler än dagens sorger.

Daniel Mathisen