”Vi behöver prata om integration – men i vad?”

GästKrönika Integration har länge varit ett magiskt lösenord när det pratas invandring, men sällan ställs frågan: integration i vad?

Enligt Svenska Akademins ordlista betyder integration ”förena till en helhet” och tanken att individer ska ”integreras” bygger på att samhället är något helt och odelat. Som i Per Albin Hanssons berömda folkhemstal där det varken skulle finnas kelgrisar eller styvbarn, grundvalen – eller kanske snarare den ideologiska överbyggnaden – för ”den svenska modellen” där samförstånd skulle råda mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Sommarens diskussion om ”svenska värderingar” går i samma spår och blir väldigt märklig, som om samma värderingar skulle råda – eller vara önskvärda – bland både oss arbetare och dem som äger och styr företagen. Hela arbetarrörelsens historia, i Sverige och alla andra delar av välden, har tvärtom handlat om att hävda och organisera oss kring intressen och värderingar som är helt andra än dem som råder bland våra motståndare.

För Sverige har aldrig varit en odelbar helhet. En del har fötts med silversked i munnen medan alla andra i olika grad fått slita för sitt uppehälle. Oavsett den bild som målas upp av Folkhemssverige som ett föredöme i jämlikhet, har det alltid varit ett klassamhälle, som även under mer jämlika tider haft en koncentration av ägande och makt som hört till de allra högsta. Under några årtionden efter andra världskriget gick samhället ändå mot ökad jämlikhet, löneklyftor och skillnader i livsvillkor minskade och en växande välfärd kom allt fler till godo.

Men i slutet av 70-talet hände något, jämlikhetstrenden vändes och klyftorna började växa. Sverige blev allt mer ekonomiskt segregerat land när silverskedsgänget drog ifrån, lämnade samförståndet och den välfärdsstat som uppstått som en kompromiss ur tidigare styrkeförhållanden. I dag växer klyftorna rekordsnabbt och den exploderande ojämlikhet skapar enklaver av fattiga å ena sidan och rikemansghetton å den andra. Att då påstå att sådant som arbetslöshet, bostadskris och skolproblem skulle bero på bristande ”integration” är befängt. Det lägger skulden på dem som drabbas hårdast, inte det ekonomiska systemet vi lever under, den politik som förts under årtionden eller dem som drivit fram denna politik.

Men visst behöver även vi arbetare prata ”integration”, men av ett helt annat slag. Den integration vi behöver är att förena oss själva till en helhet, ett kollektiv som klarar av att agera tillsammans för gemensamma intressen.

Det låter kanske högtidligt men är egentligen rätt vardagligt. Det gäller inte att vi ska slipa av alla våra egenheter utan helt enkelt att inte låta dem stå i vägen för det vi behöver vara eniga om. Den integrationen är verkligen inte bara något för nyinflyttade utan grundtanken i varje fackförening värd namnet och något vi behöver utsätta oss själva för hela tiden.

I perioder har jag varit en del i sådana gemenskaper och där finns mina hittills bästa minnen från arbetslivet. Vi har inte alltid älskat varandra men när vi tillsamman stått upp mot utmaningar från av företag och chefer har våra olikheter automatiskt hamnat mycket långt ner på dagordningen.