Vi kan ställa krav på det vi producerar

Krönika 30 års facit visar att vi inte kan överlåta klimatkrisen till politiker, företagsledare och en anonym marknad, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

Om skribenten

Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

Förhållandet mellan fackföreningar och miljörörelse har oftast varit tämligen svalt och pendlat mellan ömsesidigt ointresse och irritation. Man har mest sett på varandra som världsfrånvända skogsmullar respektive betongkramare utan förståelse för ekologiska samband.

Den nyligen uppblossade debatten kring Cementas kalkbrytning på Gotland tycks bekräfta att allt går i de vanliga hjulspåren och att den gällt just betong har knappast gjort saken bättre …

Cementa spelade sina kort väl. Trots en ansökan så uselt skriven att den inte gick att bedöma drog ledningen i gång ett propagandamaskineri om cementbrist och samhällskollaps som fick hela det fackliga och politiska etablissemanget att i panik sluta upp bakom företagets krav. Att Cementa redan avtalat med Nordkalk om garanterad kalktillgång under många år framöver hann liksom ingen kolla.

Det finns en ingrodd facklig tradition att se på produktionen som något vi inte har med att göra. Så länge vi inte skadar oss och får ut en anständig lön står det ägarna fritt att använda vårt arbete till vad de vill. När ägarnas rätt att utöva makt över arbetet ifrågasatts – från decennier av kamp mot arbetsgivarnas förhatliga paragraf 32 (rätten att ensidigt leda och fördela arbetet) till visionerna om ”det goda arbetet” på 1980-talet – gällde det som mest att få inflytande över hur jobbet utfördes.

Tanken att vi skulle lägga oss i vad vårt arbete producerade var helt frånvarande. Under rekordårens 60-tal satte sig LO rent av uppgiften att ”stärka de expansiva krafterna inom vårt näringsliv och undanröja alla hinder i dess väg.” Blev något miljöintressen ett sådant hinder låg det illa till.

Men vi är inte bara arbetsmyror som själlöst trampar runt grottekvarnen, tacksamma för varje möjlighet att sälja vårt arbete med ökad konsumtion som enda drivkraft, oavsett konsekvenser för omgivningen. Vi är människor med behov av ett gott liv, för oss själva och dem som kommer efter oss. Där ingår ett arbete med anständiga villkor, ett solidariskt samhälle och en livsmiljö som förmår bära upp ett sådant samhälle.

Vi inte kan lämna över dessa överlevnadsfrågor till någon annan, varken politiker, företagsledare eller någon anonym marknad, det har vi 30 års facit på.

Numera har varje organisation med självaktning ett program om hållbarhet, ekologi och klimat, så också de flesta fackföreningar. Men när frågan ställs på sin spets, som med Cementa, blir ändå miljön ett hinder som får finna sig i att undanröjas för tillväxtens skull.

En sådan hållning är inte längre hållbar i klimatkrisernas tid. Vi kan inte reflexmässigt ställa oss i givakt så fort ett företag drar jobbkortet. En facklig representant som köper företagets påståenden vid förhandlingsbordet rakt av gör ett uselt jobb och mister snabbt medlemmarnas förtroende.

Dagens hot mot klimat och jobb kräver att vi ifrågasätter företagens drivkrafter, att vi tänker och agerar självständigt. Vi inte kan lämna över dessa överlevnadsfrågor till någon annan, varken politiker, företagsledare eller någon anonym marknad, det har vi trettio års facit på. Miljöfrågor är inte något särintresse för naturnördar, fack och miljöorganisationer behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både jobb och miljö. Både byggande och grundvatten.

Vi som arbetar har här både ett ansvar och ett försprång. Ledningsfloskeln ”de anställda är företagets viktigaste tillgång” slets väl ut redan under förra seklet men är framför allt felaktig.

Vi är inte företagens tillgångar. Vi ÄR företagen.

Det är vi som planerar, administrerar och utför allt arbete. Utan oss är företaget bara ett tomt skal.

Under pandemin började ett intressant begrepp användas, ”samhällsviktig verksamhet”, mest för att avgöra vilka som skulle prioriteras i provtagning och annat. Samma begrepp skulle kunna bli utgångspunkten för en facklig utmaning om innehållet i våra jobb och hur vi gör om, eller snarare när, vi måste prioritera knappa resurser.

När bristhotet hörs nästa gång – oavsett om det gäller cement, energi eller åkermark ska vi inte bara säga ”Gräv till varje pris!” utan ställa frågan: Vilka projekt ska få del av de begränsade resurserna? Är det samhällsviktigt eller skadligt?

Det kan bli utgångspunkten för en helt annan diskussion om produktionen än den som ser all tillväxt som ett självändamål. Då ställs också frågan om vem som ska ha makten över vårt arbete – vi som håller igång maskineriet eller de som äger det.