Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Vi kan ställa krav på det vi producerar

11 oktober, 2021

Skrivet av

Krönika 30 års facit visar att vi inte kan överlåta klimatkrisen till politiker, företagsledare och en anonym marknad, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.

Om skribenten

Lars Henriksson är frilansskribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.

Förhållandet mellan fackföreningar och miljörörelse har oftast varit tämligen svalt och pendlat mellan ömsesidigt ointresse och irritation. Man har mest sett på varandra som världsfrånvända skogsmullar respektive betongkramare utan förståelse för ekologiska samband.

Den nyligen uppblossade debatten kring Cementas kalkbrytning på Gotland tycks bekräfta att allt går i de vanliga hjulspåren och att den gällt just betong har knappast gjort saken bättre …

Cementa spelade sina kort väl. Trots en ansökan så uselt skriven att den inte gick att bedöma drog ledningen i gång ett propagandamaskineri om cementbrist och samhällskollaps som fick hela det fackliga och politiska etablissemanget att i panik sluta upp bakom företagets krav. Att Cementa redan avtalat med Nordkalk om garanterad kalktillgång under många år framöver hann liksom ingen kolla.

Det finns en ingrodd facklig tradition att se på produktionen som något vi inte har med att göra. Så länge vi inte skadar oss och får ut en anständig lön står det ägarna fritt att använda vårt arbete till vad de vill. När ägarnas rätt att utöva makt över arbetet ifrågasatts – från decennier av kamp mot arbetsgivarnas förhatliga paragraf 32 (rätten att ensidigt leda och fördela arbetet) till visionerna om ”det goda arbetet” på 1980-talet – gällde det som mest att få inflytande över hur jobbet utfördes.

Tanken att vi skulle lägga oss i vad vårt arbete producerade var helt frånvarande. Under rekordårens 60-tal satte sig LO rent av uppgiften att ”stärka de expansiva krafterna inom vårt näringsliv och undanröja alla hinder i dess väg.” Blev något miljöintressen ett sådant hinder låg det illa till.

Men vi är inte bara arbetsmyror som själlöst trampar runt grottekvarnen, tacksamma för varje möjlighet att sälja vårt arbete med ökad konsumtion som enda drivkraft, oavsett konsekvenser för omgivningen. Vi är människor med behov av ett gott liv, för oss själva och dem som kommer efter oss. Där ingår ett arbete med anständiga villkor, ett solidariskt samhälle och en livsmiljö som förmår bära upp ett sådant samhälle.

Vi inte kan lämna över dessa överlevnadsfrågor till någon annan, varken politiker, företagsledare eller någon anonym marknad, det har vi 30 års facit på.

Numera har varje organisation med självaktning ett program om hållbarhet, ekologi och klimat, så också de flesta fackföreningar. Men när frågan ställs på sin spets, som med Cementa, blir ändå miljön ett hinder som får finna sig i att undanröjas för tillväxtens skull.

En sådan hållning är inte längre hållbar i klimatkrisernas tid. Vi kan inte reflexmässigt ställa oss i givakt så fort ett företag drar jobbkortet. En facklig representant som köper företagets påståenden vid förhandlingsbordet rakt av gör ett uselt jobb och mister snabbt medlemmarnas förtroende.

Dagens hot mot klimat och jobb kräver att vi ifrågasätter företagens drivkrafter, att vi tänker och agerar självständigt. Vi inte kan lämna över dessa överlevnadsfrågor till någon annan, varken politiker, företagsledare eller någon anonym marknad, det har vi trettio års facit på. Miljöfrågor är inte något särintresse för naturnördar, fack och miljöorganisationer behöver kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Både jobb och miljö. Både byggande och grundvatten.

Vi som arbetar har här både ett ansvar och ett försprång. Ledningsfloskeln ”de anställda är företagets viktigaste tillgång” slets väl ut redan under förra seklet men är framför allt felaktig.

Vi är inte företagens tillgångar. Vi ÄR företagen.

Det är vi som planerar, administrerar och utför allt arbete. Utan oss är företaget bara ett tomt skal.

Under pandemin började ett intressant begrepp användas, ”samhällsviktig verksamhet”, mest för att avgöra vilka som skulle prioriteras i provtagning och annat. Samma begrepp skulle kunna bli utgångspunkten för en facklig utmaning om innehållet i våra jobb och hur vi gör om, eller snarare när, vi måste prioritera knappa resurser.

När bristhotet hörs nästa gång – oavsett om det gäller cement, energi eller åkermark ska vi inte bara säga ”Gräv till varje pris!” utan ställa frågan: Vilka projekt ska få del av de begränsade resurserna? Är det samhällsviktigt eller skadligt?

Det kan bli utgångspunkten för en helt annan diskussion om produktionen än den som ser all tillväxt som ett självändamål. Då ställs också frågan om vem som ska ha makten över vårt arbete – vi som håller igång maskineriet eller de som äger det.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Arbetarna avgörande i kampen för klimatet

Industrin har alltför länge varit en miljöbov men är i dag helt avgörande för att få bukt med utsläppen av växthusgaser, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industrin kan rädda klimatet”

Svensk industri är på god väg att bli världs-ledande i klimatsmart produktion. Vi har en nyckelroll i vår tids stora ödesfråga, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”S och LO måste enas om en grön politik”

”S och LO måste enas om en grön politik”

Miljoner demonstrerade för klimatet förra fredagen. Kampen för kommande generationers klimaträttvisa börjar allt mer likna arbetarrörelsens krav på demokrati, jämlikhet och ekonomisk rättvisa för hundra år sedan, skriver företrädare för S-föreningen Reformisterna.

I-ordet inte längre tabu

PERSPEKTIV Industripolitiken är tillbaka. Men inte den gamla som försökte hålla skakiga företag under armarna. Utan en ny som handlar om grön och digital omställning. Och om din kompetensutveckling. Länge, länge var i-ordet bannlyst från den politiska debatten. Ett pestsmittat ord fördrivet ur den ekonomisk-politiska vokabulären. I dag är det annorlunda. Nu är inte i-ordet […]

Här maxas fröna som ska ge mer skog

Industrin vill ha mer timmer, så skogen måste växa snabbare. Nära hundra års arbete ligger bakom de nya superplantorna.

Industri med framtid – och utmaningar

Industri med framtid – och utmaningar

Klimatfrågan är ibland obekväm att diskutera men läget är akut. Nu måste vi alla hjälpas åt, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.

”Skogsbruket är en framtids­industri”

”Skogsbruket är en framtids­industri”

GS kommer alltid att jobba för att skogsbruket ska skapa hållbara jobb, både för klimatet och skogsarbetarna, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Brister i elnäten får inte hindra tillväxten i landet

Brister i elnäten får inte hindra tillväxten i landet

Vi har förutsättningar för en omställning som skapar fler jobb och ett hållbart samhälle, men det ställer krav på vår elförsörjning, skriver riksdagsledamöterna (S) och IF Metallarna Patrik Engström och Monica Haider.

När radion slutar funka

När radion slutar funka

Dom som dräper oss har en sedelbunt där hjärtat borde sitta, skriver sågverksarbetaren Stefan Eriksson.

Svensk industri för klimatets skull

Svensk industri för klimatets skull

Kombinationen av bra miljöpolitik med hårda utsläppskrav och industriell teknikutveckling är nyckeln till omställning, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Så gick det till när Samhall satte vinsten före människorna

Under våren granskade Dagens Arbete bristerna i arbetsmiljön på Samhall. Men hur blev det som det blev? För tio år sedan skedde något avgörande. För Kenneth Harnesk, då första linjens chef, gick det inte längre att vara kvar.

Samhalls vd: Kritiken mot oss är allvarlig

Sara Revell Ford svarar på kritiken mot Samhall och ger sin syn på det som kommit fram i Dagens Arbetes granskning.

”Det fanns de som inte ville leva”

Två år efter Richard Fredrikssons första begäran om ingripande agerar Arbetsmiljöverket. Samhall får bakläxa.

Riksdagen vill ha en oberoende utredning av Samhall

Samhall måste utredas, av någon utifrån. Det anser en samlad opposition som via riksdagen uppmanar regeringen att tillsätta en extern utredning.

Ministrarna: Våra bolag ska vara föredömen

De ansvariga ministrarna är djupt bekymrade över att unga med funktionsnedsättningar inte platsar på Samhall. Regeringen har nu gett ett tydligt besked om vilka grupper som ska slussas till företaget.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.