Bemanningsstriden kom av sig i Ludvika

För ett år sedan tog anställda på ABB Ludvika strid för sina inhyrda arbetskamrater – och lyckades. Men framgången var kortvarig och i dag är de bemanningsanställda ännu fler.

Jorge Nuñes och några andra verkstadsarbetare bestämde sig förra hösten för att det var dags att göra något. De hade sett hur fast anställda som slutade ersattes av bemanningsanställda, och att andelen inhyrda stadigt ökade. De tyckte att IF Metalls Verkstadsklubb gjorde för lite.

De drog igång en namninsamling, och fick ihop 208 namn bland de nästan 900 fast anställda. Budskapet var att inhyrda efter max sex månader skulle erbjudas en fast anställning.
– Vi fick en diskussion med ledningen, ABB tog ett steg framåt och fastanställde, berättar Jorge Nuñes.

Ett sjuttiotal av de då ungefär 324 inhyrda fick tillsvidareanställning. Namnlistan fick stor uppmärksamhet, men framgången var inte långvarig – i dag är antalet inhyrda uppe i runt 380.
– Det hade en dämpande effekt, men det är fortfarande ett problem, säger Jorge Nuñes.

Verkstadsklubbens ordförande Allan Jansson håller med.
– Det har skenat iväg.

Han tror att anledningen är bekvämlighet hos cheferna – det är krångligare att fastanställa än att hyra in.

Platschefen Thomas Andersson var med och fastanställde de inhyrda. Enligt honom behövs inhyrning för att stärka företagets konkurrenskraft. Det som avgör antalet är svängningar i efterfrågan och produktionstoppar.

– När volymerna går upp behöver vi folk som snabbt kan komma in i arbetet. Om det däremot blir en långvarig volymökning anställer vi ju.

Klubbordförande Allan Jansson kan förstå att företaget har behov av inhyrning och flexibilitet kortare perioder.
– Men inte flera år. Då finns det ju ett behov av tillsvidareanställning.

Även han vill ha en tidsbegränsning för hur länge man får gå som inhyrd. Han säger att det finns inhyrda som jobbat på ABB i över åtta år.
– Många har varit här länge, de är som vem som helst av oss.

Den stora skillnaden, enligt honom, är att bemanningsanställda inte har lika lätt att säga ifrån. De vill visa framfötterna och säger inte nej till övertid.
Det är en bild som Jorge Nuñes delar.
– De vill bli kvar. De måste ställa upp och inte säga emot.

Han tycker att det påverkar hela kollektivet. Om anställda är missnöjda och därför till exempel inte vill ställa upp och jobba övertid, finns det de som inte vågar säga nej.
– Det finns människor som jobbar ändå. Den kollektiva attityden faller.

Jorge Nuñes tycker att klubbens ledning inte gav dem så mycket stöd när de startade namnlistan.
–Det finns ett gap mellan förtroendevalda och golvet, säger han, och tycker att att verkstadsklubben ska vara mer aktiv.

Allan Jansson var inte klubbordförande vid tiden för namninsamlingen, men han kan hålla med.
– Vi kunde ha gjort mer, vi kanske har varit för snälla. Vi ska väl ställa lite mer krav nu.

Till att börja med ska klubben göra en ny kartläggning, titta på vilka inhyrda som varit på arbetsplatsen länge, och vilken roll de har.
– Har de en nyckelroll ska de ha fast anställning.