”Jag såg skinnet rinna av dem”

Torsdagen är vittnenas dag i Nordkalkrättegången i Luleå. Det blir berättelser om dålig information vad man skulle göra olycksdagen, om ångest och social fobi och stor sorg. Men det blev också ett, men bara ett, skratt.

Muraren Fredrik Berg, kollega till den avlidne Johan Löfroth på entreprenörsfirman Limab, som har klara minnen från olycksnatten.

Han är 30 år i dag och talar så tyst att rätten vid flera tillfällen måste be honom att höja rösten.

– Jag är inte så bra på att tala ur skägget. Så ni får ställa frågor igen om något är oklart, säger han.

Åklagaren Stig Andersson inleder med sina frågor:

Var det något särskilt med arbetet du reagerade på?

– Nej, det var väl rätt normalt. Det skulle bli gjort fort. Konsulten ville att vi skulle komma dagen efter. ”Om ni inte kommer i morgon så kan någon annan göra det”, sa han. Vi kom dit kvällen efter, mellan klockan sex och sju. Min chef visade vad de gjort under dagen och vad vi skulle göra.

– Och man sade att vi inte skulle stå direkt vid hålet för det hade kommit en ångpuff och någon hade skadats lindrigt. Därför hade de tagit upp silverkläder, två dräkter, överdrag, och två hjälmar med visir. Det blev ingen murning som det var sagt.

Hur gick arbetet till?

– Vi stod två och två med rören.

Jobbade ni kontinuerligt med de här rören?

– Jo i princip. Vi hade i walkie-talkie-kontakt med Nordkalk och stannade när de drog matarbordet. Det hände en eller två gånger. Sen tog vi kafferast vid niotiden. Sista gången innan olyckan så skulle de dra matarbordet. Vi väntade på det och försökte ropa ner till kontrollrummet, men fick inget svar. Sen small det.

Vad var det som small?

– Det var som att det var en stor säck. Som en mjölsäck som ramlar i golvet. Det började spruta ut ånga och kalk genom luckorna. Jag kunde varken se eller andas och så började det svida.

Hade du någon träning för det här jobbet?

– Nej.

Fick du några skador?

– Brännskador i ansikte, hals och handleder. Ambulansen kom till slut, men det var stopp från akuten att ta in oss för de trodde vi var kontaminerade. Ingen visste vad de skulle göra med oss. Så vi blev stående där i natten. Kändes som vi fick stå där med ambulansen hur länge som helst, i en twilight zon.

Dödsboet till Johan Löfroths målsägandebiträde Magnus Eriksson frågar:

Har du några besvär i dag?

– Fysiskt är det okej.

– Men psykiskt har det varit tungt. Det har varit mycket ångest, har känt instängd, varit rädd för att träffa folk. Vill inte gärna fara i väg och jobba under lång tid, jag började dricka ganska mycket från och til

Johan Löfroths pappa och storebror förhördes också i dag. Brodern Peter har i dag har tagit över det möbelvaruhus där lillebror Johan jobbade heltid på lagret. Vid tiden för olyckan ägde pappa Lars-Erik butiken, Mio möbler i Piteå. Jobbet som murare var ett extraknäck för Johan. Och det var i tron att han skulle mura som han åkte till Luleå den natten.

Lars-Erik Löfroth fick efter sonens sju veckor långa kamp på sjukhus träffa platschefen på Nordkalk och företagets arbetsmiljöingenjör från huvudkontoret. Hans son var då död. För rätten berättar pappan:

– Nödduscharna var borttagna i anläggningen. Det fanns inga. Nordkalk jobbade på att få fram lämpliga skyddskläder för såna arbeten som min son utfört. De hade inga, berättade arbetsmiljöingenjören för mig. Platschefen var med då också. De medgav också att de inte hade gjort någon riskbedömning.

Efter Johans pappa är det storebror Peter Löfroths tur att vittna:

– Inget blev sig likt. Jag hade ju bara en bror, säger han och gråter sig igenom sitt förhör.

Tarmo Niva är en av flera målsäganden i rätten, han blev skadad under olyckan. Han har precis som Gustaf Seppelin Solli fått ett juridiskt ombud från LO-TCO Rättsskydd som företräder honom i tingsrätten. Tarmo Niva skadades betydligt lindrigare, men lider fortfarande psykiska men och hemsöks av minnena från natten.

– Oro, sömnproblem, mardrömmar, rädsla och ångest har följt i olyckans spår, berättar han och fortsätter.

– Jag såg hur illa de unga killarna skadades, hörde deras skrik och såg skinnet rinna av dem. Jag hjälpte dem ut i ambulansen och blev själv körd till Sunderby sjukhus.

Gustaf Seppelin Solli har blivit själva symbolen för denna Sveriges kanske mest uppmärksammade arbetsmiljöolycka. Han överlevde genom att inte andas in kalkmolnet, men kämpar fortfarande med sviterna av mycket svåra brännskador.

– Jag ville bara att hjärtat skulle stanna så att det skulle sluta göra ont, berättade han för tingsrätten i dag.

– Ingen mår bra av att först halvt dö och sen gå tillbaka till barnstadiet och lära om allt på nytt igen. Mardrömmar hade jag länge varje eller varannan natt. Nu kommer de bara ibland. Oftast är jag på en industri och exploderar eller brinner upp.

För att lätta upp förhöret ställer Gustafs målsägandebiträde från LO-TCO Rättsskydd frågan:

När fick du börja snusa igen?

Och nu skrattas det för första gången i rättssalen.  Gustaf svarar:

– När jag kunde sitta upp. Man behöver lite morot.

Elinor Torp