”Uppvärdera arbetsmiljöbrotten – reformera rättsväsendet”

Ledare Knappt tre procent av anmälda arbetsmiljöbrott går vidare till åtal. Oerhört få leder till fällande dom. Åklagarna skyller på att polisutredningarna är för dåliga. Poliser kritiserar i sin tur domstolarna som har för dåliga kunskaper i ämnet. Det här håller inte, skriver Helle Klein med anledning av att rättegången mot Nordkalk nu börjar mer än fem år efter den svåra kalkugnsolyckan i Luleå.

Rättegången om kalkugnsolyckan på Nordkalk hos SSAB 2011 börjar nu äntligen. Förhoppningsvis blir domen en upprättelse för de drabbade och deras familjer.
I olyckan skadades flera inhyrda arbetare. Johan Löfroth 23 år dog och Gustaf Seppelin Solli, då 19 år, blev svårt brännskadad för livet.

”Den långa kedjan av inhyrda som utförde det farliga jobbet innanför ståljätten SSAB:s grindar säger något om det nya flexibla arbetslivet där unga människor rings in med kort varsel och riskerar sin hälsa och till och med sina liv”, skriver Dagens Arbetes reporter Elinor Torp som skrivit om olyckan alltsedan den inträffade.

Dagens Arbete granskar ofta arbetsmiljöproblem och olyckor inom industrin. Kalkugnsolyckan är tyvärr en i mängden av svåra olyckor med dödlig utgång men samtidigt är den extraordinär i det att det tagit rekordlång tid för rättsväsendet att få till en domstolsförhandling – mer än fem år. Det är absurt och smärtsamt för de drabbade.

I vår reportagebok Döden på jobbet (Atlas förlag) skriver Elinor Torp om problemet med dels polisen som inte prioriterar arbetsmiljöbrott, dels domstolarna som inte har några specialkunskaper i denna typ av brott. I fallet med Kalkugnsolyckan var det en polis som hade att utreda alla arbetsmiljöbrott i norra Sverige. Med tanke på dominansen av tung industri i denna region inträffade tyvärr flera svåra olyckor ungefär samtidigt. Utredandet tog oacceptabelt lång tid.

I dag har polisen omorganiserats och arbetsmiljöutredandet samlas på regional nivå. Det har ökat möjligheten till bättre polisarbete. Samtidigt är det fortfarande så att de särskilda polisutredarna har ansvar för både miljöbrott och arbetsmiljöbrott. De kan få ägna sig åt stulna fågelägg likaväl som åt brott där människor dör på jobbet.

När polisen våren 2016 sökte utredare för miljö- och arbetsmiljöbrott i Luleå nämndes i platsannonsen att kunskap om miljöbalken var särskilt meriterande. Det stod inget om kunskaper i arbetsmiljölagstiftning och arbetsmiljöbrott. Tyvärr anses alltför ofta olyckor på jobbet vara olyckliga omständigheter och inget för brottsutredare.

Knappt tre procent av anmälda arbetsmiljöbrott går vidare till åtal. Oerhört få leder till fällande dom. Åklagarna skyller på att polisutredningarna är för dåliga. Poliser kritiserar i sin tur domstolarna som har för dåliga kunskaper i ämnet. Det här håller inte.

Regering och riksdag har på senare tid prioriterat arbetsmiljöfrågorna genom att bland annat höja anslagen till Arbetsmiljöverket så att fler inspektörer kan anställas. Det är bra, men nu är det dags att reformera rättsväsendet och se till att arbetsmiljöbrotten får tillräckliga resurser. Straffsatserna måste också ses över.

Arbetsmiljöbrott kopplas till vållande till kroppsskada som har ett lågt straffvärde. Brottet preskriberas inom två år. Eventuell företagsbot blir därför automatisk låg. Det är också allmänt känt att poliser lägger större engagemang på brott med höga straff än låga straff. Att rättegången mot Nordkalk alls blir av efter fem år beror på att en av de unga arbetarna dog.

Alltfler arbetsmiljöbrott anmäls men rättsväsendet hinner inte med. Det är illa.
Nu blir det äntligen rättegång mot Nordkalk. Rättegången kan inte göra den svåra olyckan ogjord, men den är principiellt viktig för den ställer frågan om en arbetares liv är värt något i det nya slimmade arbetslivet där vinst går före säkerhet. Ansvar för en usel arbetsmiljö måste kunna utkrävas.

Helle Klein