Industrifacket i Myanmar vädjar om svenska sanktioner
Fackliga företrädare arresteras, torteras och dödas i Myanmar efter militärkuppen i februari. Industrifackets ledare Khaing Zar Aung är i Sverige för att be om hjälp.
Industriarbetarnas tidning
IF Metalls ordförande Anders Ferbe hade kontakt med flera fackliga företrädare under besöket i Iran. Vilka de är eller vad de diskuterat kan han inte avslöja, men samarbetet kommer att fortsätta.
Anders Ferbe var en av deltagarna i den svenska delegationen till Teheran i Iran, som leddes av statsminister Stefan Löfven (S) i helgen.
Oberoende fackliga organisationer är inte tillåtna i landet och strejkrätten är strypt. Fackligt aktiva i Iran riskerar fängelse och hotas. För IF Metall var det här den första kontakten med fackliga företrädare i Iran.
Vad var syftet med resan?
– Det var att få träffa företrädare för den iranska regeringen och iranska myndigheter, men också businessfolket för de svenska företag som har verksamhet där. Vi ville betona betydelsen av fria fackliga organisationer som en förutsättning för att arbetsplatser ska utvecklas.
Vilka frågor lyfte ni upp?
– Vi lyfte till exempel upp frågan om de fackliga rättigheterna i ett samtal med den iranska industriministern. Han fångade upp frågan, vilket överraskade positivt. Han bad sin vice minister upprätthålla en fortsatt dialog med det svenska facket. I ett rundabordssamtal tog vi upp jämställdhetsfrågan och vår syn på den, vilket fick ett visst gensvar. I synnerhet kvinnorna uppskattade det och upplevde stöd. Men responsen var olika.
Träffade du fackliga företrädare?
– Ja, det gjorde jag. Men jag har gett ett löfte om att inte tala om hur många jag träffat eller vad vi diskuterade.
Hurdan bild målar de fackligt aktiva upp?
– De har bekymmer med bland annat lönenivåer. Men det var flera som tog upp att det inte i första hand är vid multinationella företag med verksamhet i Iran där de största problemen finns, utan att det på de iranskt ägda företagen är tuffast och hårdast.
Hurdant stöd behöver de?
– Det handlar om hur man bygger upp en oberoende facklig organisation och kollektivavtal, grundläggande kunskaper. Många av de fackligt aktiva är pionjärer, så för dem är vårt sätt att tänka och organisera en nyhet. Också bilaterala avtal med det svenska facket kan användas för att trycka på svenska företag i Iran.
Är det bra att svenska företag har verksamhet i Iran?
– Jag tycker att svenska företag som tillämpar vettiga arbetsvillkor är bra för iranska arbetare. Svenska investeringar ska följa globala ramavtal och sina uppförandekoder. Det har stor betydelse om svenska företag lägger sig ovanom minimilöner, de kan fungera som gott exempel för andra företag. Det jag hör är att de svenska företag som är verksamma i Iran vill uppträda schysst. När man kommer ut till svenska företag märker man att arbetsmiljön och arbetsförhållanden är mycket bättre där. Man ska inte underskatta betydelsen av det för en enskild iransk arbetare.
Tror du att den här resan kan leda till förbättringar?
– Ja, jag tror det. Det kan vara naivt att tänka så, men jag tror att det på sikt kan ge resultat. Det här var fackets första kontakt till Iran, så det lägger en möjlig grund för fortsatt samarbete. Vi möttes av misstänksamhet, eftersom fackliga organisationer kan användas i politiskt syfte eller som regeringens förlängda arm. Det försvårar bilden av oberoende fackliga organisationer och det tar tid att bygga förtroende.
Hade det varit ett starkare ställningstagande att inte åka till en totalitär stat?
– Det är en svår avvägning och jag har respekt för dem som tänker så. Jag tror på öppenhet, frihandel och dialog istället för en isoleringspolitik. Det är många värderingar som vi inte delar, men vi kan säga vilka värderingar vi står bakom. Jag tror inte att det hjälper de iranska arbetarna att isolera dem.
Har ni konkreta planer för hur samarbetet ska fortsätta med de fackligt aktiva?
– Ja, det har vi. Men jag kan inte bistå med några uppgifter om hur det ser ut, eftersom de vi ska stötta lever under en hårdhänt regim.
Energikrisen slår hårt mot den svenska pappersindustrin. Flera bruk har börjat elda olja för att klara produktionen. Andra ändrar arbetstiderna för att få ner elräkningen. Samtidigt tjänar massaindustrin stora pengar på att sälja el.