Engagemanget börjar i det lilla

Krönika Orättvisorna på jobbet finns kvar. Fler behöver kliva fram och aktivera sig.

Det är nästan alltid i det vardagsnära, i det lilla, som det fackliga engagemanget tar fart. Avstampet kan vara att man upplever orättvisor, missförhållanden eller brister på jobbet.

Då kliver någon fram, fångar upp arbetskamraternas reaktioner och driver på för att skapa förändring. Den här omsorgen om varandra är grunden i det fackliga engagemanget och i hela folkrörelsetanken. Att stå upp och göra något tillsammans med andra utan snävt egenintresse.

Mitt eget fackliga arbete började just så. På min dåvarande arbetsplats var det raka ackord som gällde. Hela lönen var baserad på hur mycket vi presterade. Därför var prissättningen av våra arbetsuppgifter avgörande för lönen.
De 20 metallarbetare som jag arbetade tillsammans med utsåg mig till deras representant för ständiga förhandlingar om priset, ackordet, på vårt arbete. ”Vi litar på dig”, sa de.

Det förtroendet blev starten på mitt fackliga engagemang, trots att det inte var ett formellt fackligt uppdrag. Det hände i vardagen och det behövdes inga stadgar eller möten för detta. Vår lösning kom naturligt. Den var enkel, omedelbar och funkade ganska bra.

Jag får ofta höra från medlemmar att det fackliga uppdraget kräver så mycket, att det ena läggs till det andra och att man inte är beredd att lägga all den tid och kraft som behövs.

Visst ska det vara ordning och reda. Men om tröskeln blir för hög kan det spontana engagemanget falna och skrämma bort i stället för att locka.

Hela vår fackliga idé bygger på medlemmarnas engagemang. Vi är och ska vara en rörelse. Med många bärare av den fackliga idén blir vi starkare tillsammans.

Orättvisor och missförhållanden på jobbet har inte försvunnit. Vi är många som tar strid mot dem, men vi behöver blir ännu fler som brinner för de fackliga idéerna.

Under februari och mars genomförs många årsmöten i IF Metall. Förtroendevalda på olika poster väljs. Detta är vår styrka.

Samtidigt behöver vi fundera på hur vi kan släppa fram mera av den spontana kraften och viljan att förändra till det bättre. Hur kan vi få fler unga, kvinnor och medlemmar från andra länder att aktivera sig?

Kanske blir det enklare och mer lockande att vara arbetskamraternas företrädare om några uppdrag upplevs som lite enklare. Kanske behöver vi förstärka vår organisation med en form av ”light-uppdrag”. Finna nya lösningar som tar till vara engagemanget.

Jag har ingen exakt lösning. Men jag vet att när vi avstår från att vara aktiva och låter andra bestämma, det är då vi blir offer för omständigheterna. Det är då risken ökar att folkrörelsen stelnar. Och dit ska vi aldrig komma.

Anders Ferbe är förbundsordförande för IF Metall.