Industriarbetarnas tidning

Följa John – mitt i naturen

24 mars, 2017

Skrivet av

Foto: David Lundmark.

Skogstur Man behöver inte åka till Abisko, Fårö eller bohusländska klippor för att uppleva naturen. I Sverige finns den ju överallt. DA hänger med John Holm, pappers­arbetaren som sadlat om till vildmarksguide.

John Holm

Ålder: 52 år.
Familj: Fru och två vuxna barn. Barnbarn.
Bor: I ett litet hus i centrala Alstermo.
Yrke: Vildmarksguide och fastighetsskötare. Före detta pappersarbetare på Alstermo bruk, unikaboxens hemort.
Fritidsintressen: ”Jobbet till stor del. Det vill säga fiske, jakt och allt annat som har med naturen att göra.”

Bästa kläderna?

”Varma men luftiga. Och lager på lager, kläder som man alltså enkelt kan ta av och på sig beroende på hur varm man är. Ett par rejäla kängor är också bra.”

Bästa drycken?

”Dricksvatten. Det måste man ha med sig, framför allt i södra Sverige där det finns mycket kemikalier. Många gör misstaget att bara ta med sig kaffe, men det är ju urindrivande.”

Bästa tipset?

”Sunt förnuft. Att alltid vara medveten om vad man gör i naturen och vilka konsekvenser det kan få.”

Andra ställen?

Sverige vimlar av vackra och natursköna platser. På sajter som friluftsframjandet.se, vandringsguiden.se och svenskaturistforeningen.se hittar du massvis med tips och råd.

Vid randen av en gammal ravin i en småländsk skog, mitt i sydsvenska höglandet. Vindar ifrån sydväst susar i tallkronorna. John Holm står tyst intill det branta stupet och ser sig omkring. På tallarna, mossan, stenarna, enbuskarna, ljungen, det eventuella rävgrytet bland klipporna där på andra sidan. Efter en stund säger han:

– Det är många som vill se och uppleva sådant här.

Varför då, tror du?

– Jag vet inte, men kanske för lugnets skull. Allting här ute i vildmarken är ju så tidlöst, så oförstört. Här får naturen ha sin egen gång. Ingen stress alls, det är bara rogivande.

Med de orden har John Holm delvis beskrivit varför han fattade det beslut han gjorde i fjol. Ja, varför han övergav en fast tjänst som pappersarbetare på Alstermo bruk efter tretton år för att få mer tid över till sin stora passion här i livet – fiske, jakt, natur över huvud taget.

– Jag ville helt enkelt komma ut i skogen lite oftare, och efter en fiskeresa till Bosnien förra sommaren sa jag upp mig.

Vad sa kollegorna?

– Inte mycket. ”Synd, men lycka till”, ungefär.
Och vad känner du nu?

– Det känns fortfarande helt rätt. Jag är inte orolig av mig, jag tror nog att jag kommer få mat på bordet även i fortsättningen.

Sedan en tid tillbaka har han försörjt sig dels som fastighetsskötare, dels som arrangör av guidade dagsturer i skogarna häromkring. Det senare hoppas han förstås att det ska bli mer av.

– Det har ju blivit en trend att vistas i skogen och skogen är mitt liv, det är det jag kan, så varför ska jag då inte kunna leva på det ?

Naturmänniska. John Holm har alltid älskat naturen. För 28 år sedan lämnade han Danmark för Sverige. Foto: David Lundmark.

John Holm är verktygsmakare i grunden och kommer ursprungligen från danska Helsingör. Av ekonomiska skäl blev han tvungen att flytta därifrån, och att valet föll på just Sverige och Småland är inte alls konstigt eftersom han tillbringade alla somrar här som barn. 1989 gick flyttlasset.

Och hemma, det känner han sig också. Särskilt i skogarna och längs vattendragen utanför Alstermo, mitt i Glasriket. Här kan han fiska öring om dagarna och jaga vildsvin om nätterna, och i bästa fall också livnära sig på det.

– Jag brukar fråga vad kunderna vill göra och se, och sedan gör vi det. Vill de till exempel ha en båt att fiska ifrån, så fixar jag det.

Kurser i överlevnad ger han dock inte. Nä, äta granskott och maskrosblad är inget för honom.

– Överlever, det gör jag ändå! skrattar han.

Men om jag nu bröt benet, vad skulle du göra då?

– Se till att du håller dig torr och varm och sedan åka och hämta hjälp. Eller så skulle jag spjäla upp ditt ben så gott jag kan och bära dig härifrån. Pinnar finns det ju gott om och skosnören har vi.

John Holm visar oss omkring, ger oss lite praktiska tips på saker och ting, och inom loppet av ett par tre timmar har vi sett rådjur, rävspillning, knipor, spår av gamla fabriker och mycket annat man kan se här en gråmulen måndag i slutet av februari. Vårtecken är det dock skralt med.

– Men man kan höra dem, invänder han. Till exempel har kattugglorna börjat tjoa om kvällarna, och att vara ute och lyssna på sådant ljud ger i alla fall mig mycket mer än att sitta hemma och glo på tv.

Till bords. Mat smakar alltid bättre när man är i naturen. ”Hvergang!” Foto: David Lundmark.

Det mörknar och vi stannar till vid ett vindskydd där vi grillar vildsvinsfiléer över öppen eld.

Men hur är det att jaga vildsvin? Är de inte farliga? Kan vi inte få se hur det går till? undrar vi – jag och fotografen David, två utsocknes som inte kan ett skvatt om jakt och som fortfarande bär på dåligt samvete för de småfåglar som vi ändade livet på med luftgevär när vi var barn.

– Jo, en skadad gris är förstås farlig, säger John när vi timmen senare faktiskt sitter i hans bil och åker tio mil österut till en så kallad jaktåtel i närheten av Norra Sandsjö kyrka.

– Därför måste man naturligtvis vara väldigt försiktig när man jagar dem. Och tyst måste man vara. Knäpptyst. Det är väldigt skygga och smarta djur vi pratar om. Med extremt bra hörsel.

Nattsvart nu och heller ingen snö som lyser upp. Vi parkerar bilen på en åker, lunkar försiktigt fram till en liten jaktkoja, öppnar och stänger dörren, sätter oss på var sin stol och spejar ut genom en smal lucka som vetter mot skogen – rakt mot foderstationen, platsen där majskorn ligger utspridda på marken och som svagt lyses upp av gröna små diodlampor som hängts upp i ett träd. Ett ljus som vildsvin tydligen inte alls noterar.

Och där sitter vi. I mörkret, i tystnaden, i kvart efter kvart, och stirrar ut mot det gröna skenet kanske 40 meter bort. Ett beväpnat proffs och två nyfikna amatörer från Stockholm. Men inga vildsvin.

Det börjar bli långtråkigt. Men till slut får jag låna ett par ljudförstärkarhörlurar och sedan dröjer det faktiskt inte länge förrän jag plötsligt hör något. Inget bökande eller starkt grymtande, men ändå – något som andas, ja, ett slags svagt snarkande ljud liksom. Ett större djur, helt klart, det fattar även jag. Men kan det vara  …?

– Zzzzzz …

Jo, kanske en stor galt till och med! Adrenalinet rusar och jag törs knappt andas längre. Glor som paralyserad ut i mörkret, var är den?

– Zzzzzz …

Konstigt, tänker jag. Undrar varför John inte reagerar? Varför gör han sig inte beredd och osäkrar bössan? Jag tar av mig lurarna, men vill inte pocka på hans uppmärksamhet i ett sådant här skarpt läge. Försiktigt petar jag på David i stället. Hör han samma sak som jag?

– Zzzzzz …

Nej, han har visst somnat – helt ovetandes om att hans kollega just förväxlat honom med en galt.

John tipsar


”Om man hamnar i knipa och mobilen saknar täckning, vilket den ibland gör i skogen, så går det alltid att ringa 112.”


”Om veden läggs så här så står stekpannan någorlunda stadigt. Efteråt blir det dessutom en jämn och fin glödbädd.”

John dissar


”Näver brinner väldigt bra. Men att skära bort det från levande björk på det här sättet är helt fel. Det är som att flå skinnet av ett djur.”


”Jag begriper inte att vissa kan vara så lata att de inte orkar ta med sig skräpet som de lämnar efter sig!”

John uppmanar


”Om du tar ved som någon lämnat kvar, så är det ju alltid schysst om du gör detsamma för den som kommer efter dig.”


”Använd sunt förnuft och följ de regler som gäller. Respekten för allemansrätten har blivit mindre på senare år, tycker jag.”

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.