Resan fortsätter på Alstermo bruk

ReportageNär den amerikanska rockgruppen The Killers drar på turné, är det med resväskor från Alstermo. Långt från rockens underbara värld har bruket repat sig efter höstens konkurs. John Holm får en ny chans att låta brukets namn flyga över världen.

Det är fascinerande att tänka sig att lilla Alstermos produkter skymtar förbi i de exklusiva livsstilsmagasinen, både i Sverige och utomlands. I oktobernumret av schweiziska ”Faces” från 2010 puffar magasinet för resväskor från Hackett, Rimova, Louis Vuitton, Fendi, Chanel och – Alstermo! Och när portföljer lyfts fram i samma magasin sker det i sällskap med lyxmärken som Gucci, Bally och Kenzo, bara för att ta några exempel.

Säkert har grabbarna i The Killers, denna amerikanska rockgrupp från Las Vegas, spanat in väskorna i något trendmagasin innan de gjort sin beställning. Man påminns om brukets gamla slogan från fornstora dagar; ”Resväskan Alstermo, resans a och o”. Nu på turné med en grupp som sålt över 15 miljoner skivor världen över och som uppenbarligen har öga för bra hantverk.

Men väskans ursprungsmiljö ligger långt ifrån den glittriga rockstjärnevärlden.

Det är en märklig känsla av övergivenhet som infinner sig på bruksområdet, där den gamla tegelskorstenen reser sig majestätiskt bland tomma fabrikslokaler.

Alstermo bruk. Beläget i den lilla orten med samma namn, ungefär halvvägs mellan Växjö och Kalmar.

Krossade glasrutor, nersläckt och gapande tomt. Blå himmel, isande vindar, men i en lokal lyser värmen ur fönstren.

Härinne i den stora lokalen, fylld med olika maskiner, står och sitter John, Britt-Marie och Halina, fullt upptagna av arbete. John Holm, 48 år, i full färd med att färdigställa en anslagstavla till dagis. Britt-Marie Lindgren, 59 år, och Halina Kubiak, 57 år, med att nita ihop några av de femtusen gråa kartonger som Svensk Filmindustri, SF, beställt. Kartonger som ska lagra svensk filmhistoria vad det lider.

De tre utgör navet i produktionen – men vid DA:s besök är frågan: Hur länge till. Bruket har nyss gått i konkurs, men de fortsätter att jobba i väntan på besked. Blir konkursen en slutpunkt för industrin med anor från 1804? Eller kommer bruket än en gång att resa sig som en Fågel Fenix ur askan?

Det är första gången som de tre genomlevt en konkurs. Både Britt-Marie och John har jobbat på bruket sedan 2003. Halina kom in i verksamheten för ett par år sedan.

Halina flyttade till Alstermo för kärlekens skull. Hon kommer från en ort nära huvudstaden Warszawa i Polen och hennes man jobbar på Volvo i Braås.

John är dansk. Han är verktygsmakare i grunden och flyttade med sin fru från Helsingör till Småland.

– Den enkla anledningen var att jag fick jobb här.

De två barnen är födda i Sverige och frun jobbar i skolan som lokalvårdare.

Britt-Marie är från Nybro och har jobbat både på gummiindustri och Horda Stans innan det blev Alstermo. Hennes man har ett åkeri, där sonen jobbar. De tre döttrarna har flyttat från orten och är utspridda över landet.

Ingen av de tre på Alstermo arbetar heltid. John och Britt-Marie jobbar 35 timmar i veckan och Halina 20 timmar. Och lönen de uppbär är inte i topp.

– Det vet väl du som har koll på lönestatistiken, säger John med en blinkning åt mig.

Och visst är det så. År efter år har Alstermo legat i det absoluta bottenskiktet vad gäller löner inom massa- och pappersindustrin. Det handlar om knappt 22 000 i månaden för en heltidstjänst.

– Men vi är smålänningar och kan handskas med pengar, menar Britt-Marie.

Efter sommaren gick det ganska knackigt. Lite att göra, sedan plötsligt lossnade det och arbetsdagarna blev fulltecknade.

För Britt-Marie kom därför konkursen närmast som en chock.
John var inte lika överraskad.

– Jag hade en känsla av att knappt dra ihop till min egen månadslön.

Oavsett vad som händer är han inte så orolig för egen del.

– Jag har ett eget företag vid sidan om som sysslar med fastighetsservice, jakt och fiske.

Den som vill kan anlita honom som kastinstruktör.
Britt-Marie kan alltid hoppa in och köra extra i makens åkeri – något som hon gör till och från redan i dag.

Men de gillar ju sina jobb på Alstermo. De tre är ett väl fungerande team.
John är uppskäraren, skär fram materialet som ska användas. Britt-Marie nitar och monterar och Halina lackar och nitar.

Och mellan deras händer – här finns inga datorstyrda maskiner – formas en rad produkter: väskor av olika slag, förvaringsboxar, presentförpackningar och legotillverkning för annan industri – och inte minst den klassiska unikaboxen.
Resväskorna tillverkas efter beställning.

– Nu senast var det en från Schweiz och en från Vietnam, berättar Britt-Marie. Leverans när de är betalda.

Kort sagt, handarbete på beställning och där produktionen av en resväska, från ax till limpa, kan ta upp emot en dagsinsats enligt John.
De är väl medvetna om att Alstermo är ett starkt varumärke.

Han tar fram en resväska, inte utan stolthet, och visar upp. Hårdfiberpappen, som tidigare tillverkades på bruket, men som numera köps in, har de format själva. Handtaget kommer från Målerås läder, väskans läderhörn gör de själva av läder från antingen Italien eller Tärnsjö, låsen är från Kina, träramarna från Norrhult.

– Tyg och klädsel fixar vi själva, liksom metallskenorna, nitning och all montering.

– Visst är den snygg? När jag var på Kanarieöarna blev taxichauffören alldeles till sig, säger Britt-Marie och försöker imitera dennes estetiska förtjusning.

Vid sådana tillfällen växer man lite, menar hon. Känner stolthet över att ha varit med och tillverkat något riktigt fint.

Innan konkursen pratades det mycket om en kommande satsning på Japan.

– Ungefär 40 procent av lyxväskmarknaden finns i Japan, konstaterar John, så varför skulle inte vi också göra ett försök?

En del av trivseln med jobbet beror på den relativa friheten.

– Vi har ingen chef med piska över oss, säger John. Vi har satt ett arbetstempo som alla klarar och vi kan arbeta in tid efter behov om vi behöver vara lediga.

– Ja, jag skulle bli väldigt ledsen om det här tog slut, säger Halina och ser uppriktigt bedrövad ut.

Men tog slut gjorde det.
För Britt-Marie och Halina. Beskedet kom någon vecka efter DA:s besök.
De fick sluta när två av ägarkonstellationerna köpte ut den tredje strax före lucia. De två på kontoret ska i fortsättningen dela sin tid mellan produktionen och kontoret och då fanns det inte plats för Britt-Marie och Halina.

– Tråkigt, väldig tråkigt, säger John Holm, som varit arbetskamrat med Britt-Marie i tjugo år, varav de tio senaste på bruket.

Vd:n och delägaren Jesper Svensson är trots allt nöjd med att ha hittat en lösning. Omsättningen på tre miljoner har inte riktigt räckt till. Den borde i alla fall upp någon dryg miljon.

– Vi kommer att satsa än mer på våra resväskor framöver, säger han.

Jesper Svensson delar jobbet som vd med jobbet som försäljningschef på Amo Kabel i Alstermo. Som smålänning känner han dock för orten.

– Jag vill inte att alla små bruk ska försvinna. Även om vi aldrig kommer att bli särskilt många anställda igen, är mitt personliga mål att bruket ska få leva vidare.

Glansen från fornstora dagar har dock falnat. Störst, bäst och vackrast var bruket runt 1970. Då skapade 300 anställda liv och rörelse i lokalerna.

Sedan dess har spiralen varit nedåtgående. I dag jobbar Alstermoborna främst på den handfull industriföretag – med GFAB och Alstermo Kabel i spetsen – som finns.

Centralsamhället har ungefär 500 hushåll och det bor drygt 800 personer här. Alstermo ingår i Uppvidinge kommun där hela 1 100 av de cirka 9 200 invånarna är egenföretagare.

En riktig entreprenörsbygd alltså.
Alstermo har både affär, läkare, tandläkare, skola och sporthall.

– Och ett duktigt handbollslag, säger John.

Funderar.

– Vi har faktiskt en riktigt bra idrottsverksamhet här, säger han sedan och nämner fotboll, gymnastik, skidor och orientering.

Det hörs att han gillar sitt Alstermo.
Både bruket, orten och John fortsätter gärna resan.
Med väskan i hand.

Göran Widerberg