”Artiklarna träffade hjärtat på mig”

Dagens Arbetes reportage om kampen mot rasismen i fikarummen har engagerat många läsare . Industriarbetaren Thomas kände igen sig. Här är hans berättelse.

”Allting bubblade upp till ytan igen, när jag läste Dagens Arbetes artiklar om kampen i fikarummet. På min förra arbetsplats passerades alla tänkbara gränser. Jag fick anställningen samtidigt som flyktingströmmarna uppmärksammades på nyheterna. Jag mötte det rasistiska snacket från dag ett.

Det räckte med att någon sade något helt oskyldigt, de som hetsade mot invandrare snappade genast upp det. De fick reda på att jag umgicks med en flyktingfamilj, och då blev snacket att jag tjänade stora pengar på det. Men det handlade inte alls om det, så jag gick in i svaromål och sakteligen blev det hela tiden grövre och grövre.

När det var som allra värst så snackade de om att ”skjuta av” allt ”pack” – det var ”negrer, terrorister, judar, muslimer” – som kommer i ”hundratusentals”. Jag fick höra att de första som skulle mördas var flyktingfamiljen som jag hade lärt känna, och då passerade de alla tänkbara gränser i min värld.

En annan gång berättade jag på fikarasten att jag under helgen hade sett en film som jag tyckte var helt magisk. Filmens regissör har judisk bakgrund och det kunde min chef inte tåla, han skrek att hur i helvete kunde jag prata om en film som en judejävel hade gjort, det var synd att Hitler inte hade tagit kål på dem alla. Jag lämnade fikarummet i frustration och ilska.

För det mesta försökte jag föra en diskussion, men det blev för svårt när det blev för grovt och personligt. Jag försökte bemöta dem med fakta men de var inte intresserade.  Jag reagerade med ilska och ibland var det ju otroligt nära att det gick till våldsamheter, både från min och chefens sida.

Jag har aldrig tidigare i mitt yrkesliv varit med om det. Jag kunde höra något enstaka ord förut, men de strömningar som finns nu har blivit mer accepterade. När jag började jobba fanns sådana här åsikter mer i de övre socialklasserna, än där arbetarna hör hemma. Man var ju arbetskamrat med folk, man visste vad som försiggick ute i världen, och grundfilosofin var att hjälpa till och förstå dem som kommer hit.

Ja, jag stod emot ganska bra i början, och några jobbarkompisar var fantastiska människor. Men jag hade ångest varenda dag och jag letade efter möjligheter att vara sjuk och stanna hemma istället. Till slut blev det övermäktigt och de sista sex månaderna var fullständigt vidriga egentligen, så var det.
IF Metall hjälpte mig så att jag fick gå på grund av arbetsbrist och inte, som chefen ville ha till det, på grund av att jag skulle ha åsidosatt mina plikter och snackat skit om företaget.

Jag har själv varit klubbordförande och är van vid fackföreningarna på 60-, 70- och 80-talet. Dagens fackföreningar är ganska bleka i jämförelse. De har för lite att säga till och de är för fega. De har inte kvar kämpaglöden som fanns då, och jag kan känna att de har blivit för bekväma. Men det är min åsikt och det är möjligt att inte alla uppfattar det så.

Dagens Arbetes artiklar träffade hjärtat på mig. Jag kände direkt att jag måste berätta min historia. Det här blir ett sätt för mig också att bli av med det otroligt negativa bagaget. Jag vill att fler ska få veta hur det kan se ut våra arbetsplatser. Och att det finns inget alternativ förutom att våga stå emot. Det är bara fakta som kan bromsa brunskjortorna.”

Thomas

Thomas heter egentligen något annat