Tusen problem – en syndabock

Allt är skit och åt helvete i landet som var bättre förr. I boken Det svenska missnöjet berättar folk vad de tycker fungerar dåligt.

Det svenska missnöjet

Författare:
Johanna Lindell, sociolog och medie- och kommunikationsvetare, och
Lisa Pelling, statsvetare och chef för tankesmedjan Arena Idé.
Förlag: Atlas.
Sidor: 176.
Utgivningsdag: Finns ute nu.

”Sverige är i dag ju helt horribelt jämfört med när jag växte upp. Massa kriminella och knark och skjutningar.”

Så säger en av de över 300 personer som öppnade dörren för Johanna Lindell, Lisa Pelling och andra som hösten 2019 knackade på hos folk för att prata om vad de var missnöjda med.

Deras samtal har sammanfattats i boken Det svenska missnöjet, av tanke­smedjan Arena Idé.

Sverige är på väg åt fel håll. Den känslan delas av allt fler, och det har gått fort uppåt med missnöjet. Det visar undersökningarna av svenskars åsikter och värderingar som SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör. 2012 ansåg fyra av tio att Sverige var på väg åt fel håll. 2019 hade andelen vuxit till sex av tio.

Det svenska missnöjet är ojämnt fördelat. Särskilt stort är det bland människor med låg inkomst och kort utbildning, som bor i glesbygd eller i storstädernas socialt utsatta områden. På sex sådana platser har samtalen till boken ägt rum.

Författarna konstaterar att här har människor konkreta skäl att vara missnöjda.

Den sista affären har stängt, bussarna går inte längre, skolan har lagts ner och Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har bommat igen.

En portuppgång har sprängts, det skjuts bland kriminella och man känner sig otrygg.

Närmsta sjukhus ligger femton mil bort och väntan på vård är numera månader lång.

Kroppen värker av jobbet, men ingen sjukpenning beviljas. Pensionen är låg trots ett helt arbetsliv. Det är svårt att få jobb.

”Jag har drygt fyra år till pension. Fattar de inte att ingen anställer folk över 60?” säger en kvinna som känner sig illa bemött av Arbetsförmedlingen.

Där missnöjet är störst har Sverigedemokraterna högst stöd. I bokens samtal lyfts ofta konsekvenserna av en misslyckad integration. Kulturkrockar som leder till konflikter, problem i skolan när många elever inte har svenska som modersmål, vad ungdomar som inte kommer in i samhället gör på dagarna och så vidare. De intervjuade upplever också att man inte kan prata om vissa vardagsupplevelser utan att bli beskylld för att vara rasist.

Men oavsett vad de är missnöjda med, svarar en övervägande andel att det största problemet i Sverige i dag är invandringen. Att den har tagit resurser som borde ha lagts på välfärden. Få tycker att sjukvården är Sveriges största problem trots att de själva främst har problem med hälsa och sjukvård.

Många oroar sig för sin ekonomi, men anger inte fattigdom och utsatthet som Sveriges största problem. Ingen svarar att den ekonomiska fördelningen i samhället – mellan de som har mycket pengar och de som har lite – är ett stort problem. Eller att skattesänkningar på hundratals miljarder under 2000-talet har tagit resurser som borde ha lagts på välfärden.

Hur får man en diskussion om svårigheterna med integration att handla om just det i stället för rasism?

Och hur får man en diskussion om hur de stora samhällsproblemen i Sverige ska lösas, utan att invandringen lyfts upp som det övergripande problemet?

Författarna ger inget svar på frågorna, men att lyssna på och förstå missnöjet kan vara en start.

Marie Edholm