Kampen om fikarummet

Rasismen har blivit ett arbetsmiljöproblem.  Arbetare ställs mot arbetare i fientliga samtal under rasterna. Nu ändrar facket strategi – följ med DA på kurs i Blekinge.

Allting ska det hackas på. Inget är bra. Allt är invandrarnas fel. Så sammanfattar ett skyddsombud stämningen i ett fikarum i en medelstor industri på en ort i Skåne. Skyddsombudet vill gärna att det ska komma fram, men kräver att få vara fullständigt anonym av rädsla för konsekvenserna:

Föraktet mot alla människors lika värde har växt sig stort bland invånarna. Och hatet har följt med in på fabriksområdet.

– När jag åker till Stockholm och berättar om våra problem, så kan de inte förstå, säger skyddsombudet.

Den infekterade arbetsmiljön på det skånska företaget är inte unik. Den hårda jargongen på sociala medier har fått fäste i fikarummen på många svenska arbetsplatser. Det gör att många av fackets medlemmar mår dåligt, enligt Hans Palmqvist, ombudsman på IF Metalls organisationsenhet:

– Vi har märkt att det börjar bli ett arbetsmiljöproblem. Folk vill inte gå och fika för det är så jobbigt eftersom rasisterna sitter där och gapar och skäller på invandrarna hela tiden.

I södra Sverige finns det industriarbetare som, av ideologiska skäl, hellre väljer att lämna facket framför att stå upp för värderingarna som det fackliga löftet omfattar. Kent Hellqvist, ombudsman på IF Metall Nordvästra Skåne, är en av dem som har sett hur rasisterna flyttar fram positionerna och försöker få uppdrag på klubbnivå:

– Vi måste se till att rasisterna inte tar över arbetsplatserna politiskt. Vi har sett vad som händer om man sitter tyst.

Vad händer då?

– Ja, då är rasisterna till slut i majoritet, säger Kent Hellqvist.

GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö har också fått tydliga signaler om att det blir allt tuffare attityder på arbetsplatserna.

– Även våra förtroendevalda känner att de behöver rusta sig för att ta de här diskussionerna, säger Per-Olof Sjöö.

”Alla försök att splittra oss gör vår förening svagare.” Hans Palmqvist

GS fortsätter därför att utbilda nyckelpersoner och medlemmar om fackets värdegrunder så att de kan ta diskussionen om mänskliga rättigheter och demokrati. Det sker inom ramen för LO:s projekt Alla kan göra något.

IF Metall och Pappers har bestämt sig för att ändra taktik i kampen om fikarummen. Strategin nu är att satsa stora resurser på att lära ut en samtalsmetod som minskar konfrontationsrisken. En grå eftermiddag samlas därför ett femtiotal industriarbetare från Blekinge i en före detta kvarnbyggnad i centrala Kristianstad. De kommer från olika fackklubbar och ska gå kursen ”Förebildning”, som ska lära dem att hantera intoleranta medlemmar på ett sätt som minskar risken för konfrontation.

Kursledaren är kommunikationskonsulten Pelle Hasselgren. Han förklarar syftet med ”Nonviolent Communication”, eller ”Giraffspråket” som metoden också är känd som i Sverige.

– Det går ut på att lyssna först, alltså låta personen mittemot tala färdigt. Avbryt inte och försök förstå vad människan pratar om. Behåll lugnet, förklarar han och fortsätter:

– Sedan ska du tänka. Andas och förbered noga vad du ska bemöta.

Annat som också är viktigt när man använder Giraffspråket är att återge det som personen har sagt eller gjort utan att krydda det med värdeladdade ord. Sedan ska man berätta vad man känner, inte vad man tänker, förklarar Pelle Hasselgren:
– Då börjar man med när du säger/gör (något rasistiskt/sexistiskt), blir jag (ledsen/upprörd/besviken), därför att (det strider mot mina/fackets värderingar) och jag skulle önska (att du inte säger/gör om det igen).

Utbildningen har pågått en stund när Pelle Hasselgren ber deltagarna att testa Giraffspråket med hjälp av rollspel. Han läser upp:

”Du är ombudsman och pratar lön.
Medlemmen: Jag behöver ingen löneförhöjning, merparten går i skatt för att ge blattarna bidrag.
Du:?”

Kursledaren hinner nästan inte läsa klart, när en deltagare plötsligt säger högt på bredaste skånska:

– Ja, så är det, säger jag då!

En rejäl skrattsalva följer. Pelle Hasselgren ser förvånad ut. Det här är inte det han förväntade sig. Men, ärligt talat, sade han inte i början att det skulle vara högt i tak? Gapskrattet ebbar ut så småningom och övningen fortsätter.

Pelle Hasselgren påpekar något kort i tonen att man som förtroendevald ALLTID ska säga ifrån när någon uttrycker sig emot fackets värderingar. Det är vad kursdeltagarna i Kristianstad förväntas göra. Hans Palmqvist påminner dem om att de ska vara förebilder. Det betyder att de måste kunna hantera svåra samtal vid fikarummen utan att själva bli förbannade. Och viktigast av allt är att stå enade som arbetare:

– Det är vi som förlorar om vi inte gör det. Alla försök att splittra oss gör vår förening svagare.

Hans Palmqvists ord studsar fortfarande mellan konferenslokalens väggar, när Pelle Hasselgrens medarbetare, den tidigare högerextrema piketpolisen Michael Lundh, tar över. De besökte samtliga IF Metalls avdelningar i södra Sverige under 2016, och de ska hålla samma kurs för Pappers förtroendevalda vid sex tillfällen under 2017.

Michael Lundh väver in anekdoter från tiden som brutal piketpolis med filmisk skicklighet och publiken lyssnar uppmärksamt. Vi ser hur uniformen förändrar honom, och vi mår illa när han visar hur han njöt av att slå sönder ”blattar” med batongen. Till slut ser vi honom göra sig av med främlingshatet.

Michael Lundhs livserfarenhet är mycket fängslande, men den känns också avlägsen från industriarbetarnas vardag. Det är inte helt tydligt på vilket sätt berättelsen kan göra fackliga ombudsmän bättre rustade för att hantera hatet vid fikaborden.

En av kursdeltagarna är Nermin Sazic, maskinoperatör på plastindustrin Polykemi AB i Ystad. Han har bott i Sverige sedan 1990 och har aldrig känt sig utsatt.

”Vi kan vinna kampen, men det fordrar mycket jobb.” Anders Karlsson

Vad tyckte du om kursen?
– Det är en av de bästa utbildningarna jag har fått. Det är viktigt att vi lär oss att lyssna till punkt, utan att avbryta, säger Nermin Sazic.

Under 2000-talet har LO-facken använt olika metoder för att bekämpa rasismen och högerpopulisternas framfart. Man testade att inte ta debatten, men det gav inte önskad effekt. Broschyrer och utbildningar togs sedan fram för att rusta upp förtroendevalda med fakta och argument, men det är en taktik som inte heller har lyckats stoppa utvecklingen.

Dagens Arbete har varit i kontakt med flera personer som tidigare drivit fackliga antirasistiska projekt. En återkommande svaghet hos projekten är, enligt dem, att dessa oftast når personer som redan är intresserade av frågan och ”frälsta”.

Ett annat problem är att projekten bestäms uppifrån och saknar lokal förankring. Och ett tredje kännetecken på minussidan är att utvärderingar är undermåliga eller saknas helt, vilket gör att hjulet gång på gång måste uppfinnas på nytt.

– Alltså, det enda som kan stoppa den här utvecklingen, är att vi får i gång vår rörelse igen. Det är viktigt med sociala medier, men vi kan inte lägga av med det som vi är duktiga på. Vi var ”Rörelsen” och vi var som ett stort tåg med en massa vagnar som inte gick att stoppa, säger Anders Karlsson, före detta socialdemokratisk riksdagspolitiker.

I början av 2000-talet var han upphovsman till ett av fackföreningsrörelsens mest framgångsrika antirasistiska projekt, nämligen Jobbare mot rasism, som hade sitt säte i Landskrona och pågick i nästan tolv år.

– Vi kan vinna kampen, men det fordrar mycket jobb. Det hjälper inte att twittra eller skriva på Facebook. Vi måste ut och prata med människor på arbetsplatserna, säger Anders Karlsson.

Hector Barajas