Förloraren blir vinnare

Ledare Ulf Kristerssons M förlorade stort men de ler för att regeringstaburetterna hägrar. Och nu har Sverige ett av västvärldens största högerextrema partier i regeringsmakten.

Så kom då dagen då vi fick ett valresultat. Det högerkonservativa blocket vann till slut över det rödgröna. Valet blev extremt jämnt och resultatet är en paradox. Förloraren Ulf Kristersson, vars moderatparti har gjort ett dåligt val och backat, blir vinnare och får bilda regering. Medan vinnaren statsminister Magdalena Andersson, vars socialdemokrati gjorde ett bra val och har gått fram i nästan hela Sverige, nu blir den som förlorar regeringsmakten.

Valet ger många av oss blandade känslor. Å ena sidan glädje över att de tre storstäderna förmodligen kommer att styras av socialdemokrater och rödgröna. Å andra sidan chock och bestörtning över Sverigedemokraternas framgångar.

Det sistnämnda var dock väntat för all historisk erfarenhet visar att när konservativa partier börjar flörta med högerextremisterna i tron att de på det sättet ska kunna bemästra dem vinner bara de extrema.

Moderaternas, Kristdemokraternas och Liberalernas strategi är ett politiskt haveri. De har släppt in ett parti som otvetydigt har stark böjelse för fascism och nazism i den politiska värmen och nu får de sota för det i förlorade röster till detta parti. Att Ulf Kristersson och Moderaterna ler beror på att regeringstaburetterna hägrar men i grunden kan de bara vara djupt bekymrade över att inte längre vara största borgerliga parti. Något Moderaterna varit sen 1979.

Lika tragiskt är det att epoken med en svensk kvinnlig statsminister bara fick vara i nio månader. Magdalena Andersson har fått ett skyhögt förtroende och hon har varit en trygg och bra ledare i kristid. Hon kommer att vara en utmärkt oppositionsledare som förmår hålla balansen mellan hårdför opposition och förmåga till breda kompromisser när verkligheten så kräver.

Socialdemokratin måste nu ta tillfället i akt och idka självkritik. En valrörelse som bara dominerades av SD-högerns dagordning är ju ingenting annat än en katastrof. Var tog sjukvården, skolan och klimatet vägen? Och presidentvalsstrategin må ha varit smart med tanke på Anderssons förtroendesiffror men den politiska berättelsen ekade ganska tomt. När framtiden inte formuleras engageras inte heller de unga. Nu måste man mejsla fram visionen om ett annat Sverige och driva progressiva reformer.

Vi är många som sörjer dessa dagar.

Vi sörjer det faktum att Sverige nu har ett av västvärldens största högerextrema partier i regeringsmakten. Vi sörjer en valrörelse som varit en tävlan i inhumana förslag och där invandrare hela tiden pekats ut som problem. Vi sörjer avhumaniseringen och hatdreven från SD:s trollarméer och hoten och hatet mot förtroendevalda, journalister och kulturarbetare. Vi sörjer en stukad liberal demokrati.

Magdalena Andersson benämnde på presskonferensen den oro som många känner inför det faktum att ett rasistiskt parti nu får regeringsinflytande. Hon pekade på att M, KD och L nu har ett tungt ansvar att hela tiden hålla vakt mot allt av hat, hot och våld mot journalister och förtroendevalda. Att detta ska behöva sägas till de blivande regeringsbildarna säger mycket om det allvarliga läget.

Vi vet också att med politiker som hetsar mot invandrare och HBTQ-personer följer ofta en våg av hatbrott. Det såg vi i Donald Trumps USA och vi ser det i Viktor Orbans Ungern.

”Det finns en risk för att det uppstår ett klimat där många som har rasistiska attityder känner en större frihet att säga saker och möjligen också agera våldsamt mot minoriteter i det offentliga rummet”, sa Willy Silberstein, ordförande för Svenska Kommittén mot Antisemitism i Aktuellt och fick genast mothugg av Dagens Industris PM Nilsson. Det var direkt genant att höra Nilsson, men tyvärr ett uttryck för just den rumsrena högerns haveri.

”Jag ser er oro och jag delar den”, sa däremot den avgående statsministern Magdalena Andersson vid presskonferensen. Hennes ord betyder mycket. Hon tog i denna stund på sig ledarskapet för humanismen och det är hoppingivande.

Socialdemokratin måste nu bli ett själavårdande parti som förmår vända sorgen till engagemang och till fortsatt kamp för människovärdet och det öppna solidariska Sverige vi vill ha.