Industriarbetarnas tidning

Så fick de ABB-ledningen att lyssna

2 maj, 2017

Skrivet av

Från nedläggningshot till fulla orderböcker. ABB har lovat att fabriken i Öjebyn ska få fortsätta tillverka koncernens isolatorer. Foto: Ylva Bergman

Kampen gav resultat. Beslutet i Schweiz var att fabriken i Öjebyn skulle läggas ned – isolatorerna skulle göras på annan ort. Men de anställda var av en annan åsikt.

Om det tuffa beskedet kommer – ABB-klubben tipsar:

Gör inget förhastat. När det händer en sådan här grej så är man i chock. Sam­tidigt säger ­företaget att vi måste förhandla nu på en sekund. ”Om du skriver på papper här lite snabbt så blir det skitbra.” Men du är i chock och du kan skriva på ­väldigt ­dåliga grejer för dina med­lemmar. Sov på saken.

Samarbeta med de andra facken på ­arbetsplatsen. Prata igenom situationen och fundera på vad som är viktigast just nu. Alla är berörda, alla kan bidra med sitt. Ibland hör man talas om räv- och rackarspel där en grupp kan få erbjudande om en egen uppgörelse.

Man kan inte klara allt själv. Var inte rädd att
kontakta av­delningen eller för­bundet för hjälp. Man är ingen stålman. Att leva med det här 24 timmar om dygnet hela veckan ­nöter och när det väl har nött igenom då är det svårt att komma ­tillbaka.

Allt började den dag för två år sedan när Lorenz Karlsson och Niclas Nilsson, verkstadsklubbens förhandlare, plötsligt kallades till information.

Niclas: Vi kom gående i gången och då ser jag hur de kommer som på ett led, tre–fyra backslickade pojkar, blötkammade gubbar och då sa jag till Lorentz att ”du, nu är det kört”.

Lorenz: De där hade aldrig varit här tidigare, samtidigt.

Niclas: Vi satt oss ner och förstod att det var allvar. De var ju alldeles svettiga och sedan släppte de bomben. De sa att de hade tittat på olika lösningar men till slut bestämt att lägga ner här i Öjebyn och flytta delar till Polen. Jag tänkte bara: Lycka till. Det kommer aldrig att gå! Jag skrattade, kanske för att jag befann mig i chock.

Nedläggningen låg ett och ett halvt år framåt i tiden. Fram till dess skulle produktionen gå för fullt.

Niclas: Då tänkte vi: Är ni dum eller? Hur ska ni kunna behålla full produktion? Det måste lösas, svarade de.

Lorentz: Tanken från deras sida var att om man går ut i god tid så ger man kollektivet chans att hitta något annat. Det kan man ju tycka vara storstilat. Problemet var ju att om man nu släpper en bomb och sedan tror att man i ett och ett halvt år ska kunna ha full produktion med alla gubbar och samtidigt lära upp polackerna … jag menar, det finns ju inte på kartan. Vilken verklighet fungerar det i?

Niclas: Vi sa att vi kommer att tappa folk. Men det trodde de inte på. Nej, nej. Nu skulle vi komma överens om ett bra avtal för att få folk att stanna.

Ett 30-tal nyckelpersoner försvann direkt, de hade inga problem att hitta nya jobb. Sju trotjänare gick hem med avtalspension. I ett slag försvann massor av kompetens och erfarenhet. Inhyrda täckte upp vakanserna efter dem som slutat. Samtidigt började de olika facken på fabriken att samarbeta.

Lorentz: Nu satt vi på pottkanten allihop och det gällde att jobba ihop och bidra med det man kunde. Jag och Niclas fungerade lite som murbräckor, vi är ju kända för att nypa lite grann.

Jag levde som i en bubbla, säger Lorentz Karlsson som plötsligt fick psoriasis under tiden de förhandlade. Foto: Ylva Bergman

Unionens klubbordförande åkte på koncernträff i Ludvika. Där fanns också delar av koncernledningen. Bland dem en global chef för de elva enheterna inom samma affärsområde som Öjebyn. Den chefen hade inget emot att träffa det lokala facket i Öjebyn. Han utlovade 20 minuter.

Niclas: Du, det blev en och en halv timme! Han satt bara och titta på oss, gubben. Alltså, en sådan ocensurerad information har han nog aldrig fått i hela sitt liv.

Lorenz: Vi var ju uppsagda. Vi sket fullständigt i vad vi sa. Vi berättade allt. Allt!

Niclas: Samtidigt kom det i gång stora infrastrukturinvesteringar i Kina vilket var bra för oss. Vad vi förstår så fick de ganska bråttom nere i Zürich. Efter det där första mötet ville han träffa oss regelbundet. Var tredje månad flög han upp.

Lorentz: Mötena blev bara längre och längre. Och det kan jag säga. Vi klickade i varandra direkt. Vi är ganska raka och vi säger vad vi tycker. Vi står inte i givakt.

Niclas: Jag sa att ni aldrig kommer att fixa det här i Polen. Hur ska de som aldrig har jobbat med det här tidigare plötsligt kunna ta över? Det är ju inga kaffekoppar vi gör.

Niclas Nilsson: ”Kommer de tillbaka och lägger ner oss en gång till då säger jag tack och adjö och går hem. Jag går inte igenom det där igen.”  Foto: Ylva Bergman

Att få förtroende hos någon ur koncernledningen är en sak. Att gjuta mod i arbetskamraterna något annat. Visserligen skulle alla få en bonus på 4 500 kronor extra i månaden, förutsatt att leveransmålen hölls. Men nedläggningen låg ju runt hörnet.

Lorentz: Vi kallade till ett medlemsmöte som blev ganska stökigt. Folk var förtvivlade, förbannade, andra nästan likgiltiga. Vi ställde frågan på sin spets. Rakt av. Vi kan skita i det här, låta dem fixa sina isolatorer bäst de kan. Vi var ju redan uppsagda och de kan ju inte sparka oss igen, eller hur? Eller så gör vi precis tvärtom. Vi kör på, jobbar över, tjänar så mycket pengar vi kan.

Niclas: Vi sa att vi biter ihop och försöker få så bra siffror som möjligt.

Lorentz: Inte för att vi trodde på att vi skulle få vara kvar. För det vore ju som en saga. Vi ville att alla medlemmar skulle ha någon form av heder och att de senare kunde gå härifrån med rak rygg den dag fabriken stängde.

Niclas: Månad efter månad slog vi produktionsrekord. Låg på 100 procent i servicegrad!

Servicegrad innebär att kunden får sina grejer just den dag som är sagt. Inte en dag före, inte en dag efter.

Niclas: Vi levererade som aldrig förr. Självklart gav väl det ringar på vattnet. Hade vi i stället haft 30 i servicegrad och folk suttit av tiden … inte fan hade vi suttit här nu.

Lorentz: Det viktiga var att inte kunderna skulle få lida. Gamla kunder vi har haft i alla år. Du förstår vad som händer om vi säger att vi ska lägga ner om ett år. Vad händer då? Jo, de beställer tio gånger mer än normalt.

Niclas: En kund försökte beställa tre årsproduktioner. Förstår du? På ett bräde. De sa bara ”leverera allt ni kan”. De hade ju ingen annan som kunde tillverka våra grejer.

Lorentz: Att lägga ner oss är en sak. Men att flytta och tro att det går att bygga upp … jag menar här har vi hållit på sedan 60-talet. Det är inte bara att bygga upp och trycka på en knapp. Bara det att kalibrera maskinerna. Jag kommer ihåg när de kom upp från fabriken i Slovakien när de skulle ta över vår bearbetningsavdelning. De hade bara typ tumstock med sig. Och vi hade toleranser på två tiondelar – som max!

Fabriken gick nu för högtryck – men många for illa.

Niclas: Framför allt de som hade jobbat här sedan de gått ut skolan och nu kanske hade fem sex år kvar till pension.

Mellan förhandlingarna drog Niclas Nilsson iväg och byggde en egen ­trapper camp med grillkåta och bastu. ”Här ute kunde jag släppa alla tankar.” Foto: Ylva Bergman

I den nionde förhandlingsmånaden kom ­sittningen som inte liknade någon annan. Lorentz och Niclas gick in till platschefen – för vilken gång i ordningen?

Niclas: Vi satt där runt konferenstelefon på bordet. Så ploppade de upp, den ena efter den andra i telefonen. Till sist hörde vi Zürich som sa: Vi kommer inte att lägga ner. Öjebyn blir kvar.

Hörde de rätt? De hade ju själva knappt tänkt det otänkbara, att fabriken faktiskt kunde räddas. Och att deras argument faktiskt kunde slå rot i några schweiziska direktionsrum. Sagan var ju sann! Och den skulle berättas för alla 135 arbetskamrater i matsalen dagen därpå.

Niclas: Alla var inringda, alla skiftlag, ­alli­hop och ingen visste något. Förutom vi.

Lorentz: Jag satt bara och njöt. Sånt här händer ju bara på film. Jag hade ju tänderna här uppe och det kanske inte är så snyggt när alla tror att det blir nedläggning. Men sedan, när beskedet kom …

Niclas: Det var som en rockkonsert!

Lorentz: … folk kramade varandra … det var rent overkligt, som om Luleå Hockey vunnit SM-guld … ja mer än så. Folk trodde ju inte att det var sant. Förstås. Jag kan rysa när jag tänker på det där. Inte fan hade vi kunnat drömma om det här heller.

Niclas: Polackerna, som var här för att lära sig våra jobb, var med på det där mötet och när de såg våran glädje sa de att ”nu förstår vi hur ni kände”. De insåg vad fabriken betydde för oss. De gratulerade oss trots att beslutet innebar att de själva inte fick några jobb. Men det har visst löst sig för alla har vi fått veta.

Lorentz: De är ju också människor, de är ju också metallarbetare. Förstår du? Man måste ju se helheten. Det var ju inte de som fattade det här beslutet.

Segern var Öjebyns. Men alla segrar har ett pris.

Lorentz: Nog var man slut efteråt. Jag mådde dåligt efter allt förhandlande. Sitta varenda dag i mycket ältande. Dividera, diskutera, prata, vända och vrida. Det sliter hårt. Sedan vill man vara och stötta ­grabbarna och tjejerna som får dra ett tungt lass på golvet. Och fick jag fram min psoriasis. Jajamen. Den blossade bara upp, blödde om händerna. Jag har aldrig haft det förut.

Niclas: Jag går inte igenom det där igen. För min egen hälsa.

Lorentz: Det blir som ett ekorrhjul. När jag kom hem och ätit och diskat då var jag som slut. Jag slutade träna. Folk ringde hem till mig på kvällarna. Många var ledsna och hade problem. Du vet det hände att så fort folk såg mig så kom hundra frågor. Men ska jag vara ärlig så gillade jag det. Jag tycker om att vara i centrum. Jag gillar mitt fackliga uppdrag. Men jag satte inga gränser. Jag körde bara på. Hade jag inte haft Niclas hade jag inte klarat mig, det kan jag säga med en gång. Jag hade aldrig klarat det själv. Då hade det nog brakat.

Niclas: Man blir som en ventil för varandra.

Lorentz: … det tar så jävla mycket mer än man tror. Sedan var ju vi själva också uppsagda. Mitt i allt. Man skulle hjälpa alla andra och söka jobb och så fick man själv frågan: vad ska du göra då? Jag? Ja … ensamstående, med hus, förlora jobbet, ekonomin. Vad skulle man göra?

Niclas: Jag hade en plan. Starta eget. Turism. Jag och frun – hon jobbar ju också här – vi började bygga direkt. Vi hade en tioårsplan. Starta upp en base camp, som vi säger. En trapper camp. Om du har sett de där Alaskaprogrammen där de bor ute i skogen. En sån camp har vi byggt i när­heten av älven fem mil härifrån. Med grillkåta på tretti kvadrat, stugor. Utan ström. Värme i kamin. Bastu, toalett. Jag jobbade dubbelt, byggde på ledig tid och där ute kunde jag släppa förhandlingarna. Annars var frun orolig att jag skulle dräpa mig. Gå i väggen, alltså.

Lorentz: För dig blev det där en terapi. Just det där att det var lite tyst och du kunde tänka på något annat. Jag hade ju inget sånt. När man är inne i sin bubbla så ser man inte. Först ett halvår efteråt börjar man tänka vafan håller jag på med.

En fabrik hade räddats. 135 jobb skonats. Och den stora ABB-fabriken i Ludvika fortsätter att förses med isolatorerna från Öjebyn.

Niclas: Förklaringen vi fick var att det var för stor risk att lägga ner och att marknaden snabbt hade förändrats. Mycket av det hade ju vi berättat. Dessutom hade vi visat kämpaglöd.

Lorentz: Vi ställde frågan: Hur länge blir vi kvar då? Det här är permanent, fick vi till svar. Och permanent, det kan ju vara ett–två år i sådana här stora koncerner.

Niclas: Vi har ju enorma order in nu. Vanligtvis brukar vi kunna se några månader framöver, men nu är det fjorton månader.

Nio månaders förhandlande slet hårt. ”Vi hade inte klarat det utan den andres stöd. Man blir som en ventil för varandra.” Foto: Ylva Bergman

Månader av röra fick ett osannolikt slut. Globala storkoncerner gör som de vill. Mycket sällan, om ens någonsin, drar de tillbaka ett nedläggningsbeslut.

Niclas: Ha! Vi var väl egentligen som ett hockeylag som låg under med 0–3. Inför sista perioden gick vi ut stärkta och bara körde över dem.

Lorentz: Jo.

Niclas: Och så vann vi till slut med 6–3!

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

”Ser fram emot att Hitachi tar över”

”Ser fram emot att Hitachi tar över”

Lorenz Karlsson på ABB i Öjebyn hade tillsammans med Niclas Nilsson räddat fabriken från nedläggning. Men hur blev det efteråt?

140 i Hylte kan förlora jobbet

140 i Hylte kan förlora jobbet

Stora Enso ska omorganisera och lägger då ner en tidningspappersmaskin i halländska Hylte.

”Det är självklart jättejobbigt”

”Det är självklart jättejobbigt”

Pappers i Ortviken förhandlar nu med SCA-ledningen om hur nedläggningen ska gå till.

Vi är på väg in i ett nytt läge

Vi är på väg in i ett nytt läge

När vi i Sverige skryter lite extra säger vi att vi är världsmästare i omställning, skriver Peter Larsson.

ABB-facken till attack mot Wallenberg och Gardell

ABB-facken till attack mot Wallenberg och Gardell

Facken på ABB tycker att beslutet att dela ut 18 miljarder till aktieägarna är provocerande. De varnar styrelsen ”för att dra ner företagets varumärke i smutsen genom att agera oetiskt.”

Höjda utdelningar – trots krisen

Höjda utdelningar – trots krisen

DA:s Harald Gatu minns den bistra krisvåren 2009 då aktieutdelningarna frös inne. I dag slirar börsföretagen på hur det blir.

Äntligen! Nu öppnar sågen på Seskarö igen

Äntligen! Nu öppnar sågen på Seskarö igen

För tolv år sedan lades sågen ner. Men Seskaröborna gav aldrig upp. Tillsammans har de kämpat för att väcka den till liv igen.

Konkurs för hårt prövad golvfabrik

Konkurs för hårt prövad golvfabrik

Turerna kring golvfabriken Berg & Berg i Kallinge är inte över. Nu har företaget gått i konkurs. Facket hoppas att de ska klara även denna smäll.

Facket slåss för jobben i Tidaholm

Facket slåss för jobben i Tidaholm

Nobia investerar två miljarder kronor i en ny produktionsanläggning utanför Jönköping. Facket på den nu nedläggningshotade Tidaholmsfabriken slåss för att investeringen ska göras där i stället.

Ovisst igen för Berg o Berg

Det senaste året har personalen på Berg o Berg först fått ett nedläggningsbesked, för att sedan räddas i sista stund. Nu ska företaget vräkas från lokalerna.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

Facket: Här förväntar sig folk löneökningar

På Skandinaviska byggelement går fabriken för högtryck, trots coronakris.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.

Skyddsombudens dag DA uppmärksammar dem som värnar om din arbetsmiljö

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

Tre ombudsmän om Skydds­ombudens dag

21 oktober är det Skyddsombudens dag. DA frågade tre ombudsmän från tre fackförbund hur de tänker uppmärksamma dagen.

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

”Skydds­ombuden kan vara avgörande i mitt arbete”

I över 15 år har Lotten Loberg varit den enda åklagaren i landet som arbetat heltid med arbetsmiljöbrott.
Nu när hon gått i pension tar ingen över hennes arbete på heltid.

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Han har gått 75 fackliga utbildningar

Skyddsombudet Momodou Lamin Sanneh har 75 fackliga utbildningar i bagaget. Men han är fortfarande hungrig på kunskap.

Dagarna då livet förändrades

Dagarna då livet förändrades

”Jag upprepar allt ännu en gång i huvudet. Har vi missat något?” Regionala skyddsombudet Linda Forså skriver om när uppdraget att arbeta med vår säkerhet tog en ny vändning, och om att äntligen få fika i samma rum som andra människor.

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Slitigt men meningsfullt – så mår skyddsombud i industrin

Tre av tio skyddsombud har funderat på att avsäga sig sitt uppdrag på grund av svårigheter med att utföra det. Det visar en undersökning som Dagens Arbetsmiljö har gjort bland skyddsombud i industrin.

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Psykosociala arbetsmiljöproblem bakom mer än var tredje 6:6a-anmälan

Fyra år efter att lagen skärptes – nu handlar mer än var tredje larm från skyddsombud om den psykosociala arbetsmiljön, visar en unik kartläggning från Dagens Arbetsmiljö.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Arbetsrätt Striden om las

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Släpp laghotet – förhandla vidare om las

Helle Klein: ”Både fack och arbetsgivare har varit tydliga med att det inte är mer tid de behöver utan mindre av politiskt tvång.”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

”Är inte politisk strejk en aktuell kampmetod?”

Utredningsförslaget kan inte tillåtas bli lag. I den kampen måste hela arbetarrörelsen ställa sig på rätt sida, skriver IF Metall-klubbens styrelse på AB Volvo i Umeå.

Wennemo: Det blir en komplicerad avtalsrörelse

Risk att en redan krånglig avtalsrörelse blir nu ännu krångligare, tror Medlingsinstitutets Irene Wennemo.