Nu måste vi skapa ett hållbart Sverige

”Just in time”-filosofin har gällt såväl inom sjukvård och omsorg som i industrin. Det har gjort oss onödigt sårbara, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Digitalisering för framtiden är viktigt, men det är inte allt”

Peter Larsson om att grundläggande kunskaper kommer att behövas även i framtiden.

Isolatorerna ska tillverkas i Öjebyn även i fortsättningen. Lorenz Karlsson och Niclas Nilsson är metallarbetarna som kan berätta om betydelsen av att få kontakt med dem som verkligen bestämmer i en global jättekoncern som ABB. Foto: Ylva Bergman

Så fick de ABB-ledningen att lyssna

Från nedläggningshot till fulla orderböcker. ABB har lovat att fabriken i Öjebyn ska få fortsätta tillverka koncernens isolatorer. Foto: Ylva Bergman

Kampen gav resultat. Beslutet i Schweiz var att fabriken i Öjebyn skulle läggas ned – isolatorerna skulle göras på annan ort. Men de anställda var av en annan åsikt.

Om det tuffa beskedet kommer – ABB-klubben tipsar:

Gör inget förhastat. När det händer en sådan här grej så är man i chock. Sam­tidigt säger ­företaget att vi måste förhandla nu på en sekund. ”Om du skriver på papper här lite snabbt så blir det skitbra.” Men du är i chock och du kan skriva på ­väldigt ­dåliga grejer för dina med­lemmar. Sov på saken.

Samarbeta med de andra facken på ­arbetsplatsen. Prata igenom situationen och fundera på vad som är viktigast just nu. Alla är berörda, alla kan bidra med sitt. Ibland hör man talas om räv- och rackarspel där en grupp kan få erbjudande om en egen uppgörelse.

Man kan inte klara allt själv. Var inte rädd att
kontakta av­delningen eller för­bundet för hjälp. Man är ingen stålman. Att leva med det här 24 timmar om dygnet hela veckan ­nöter och när det väl har nött igenom då är det svårt att komma ­tillbaka.

Allt började den dag för två år sedan när Lorenz Karlsson och Niclas Nilsson, verkstadsklubbens förhandlare, plötsligt kallades till information.

Niclas: Vi kom gående i gången och då ser jag hur de kommer som på ett led, tre–fyra backslickade pojkar, blötkammade gubbar och då sa jag till Lorentz att ”du, nu är det kört”.

Lorenz: De där hade aldrig varit här tidigare, samtidigt.

Niclas: Vi satt oss ner och förstod att det var allvar. De var ju alldeles svettiga och sedan släppte de bomben. De sa att de hade tittat på olika lösningar men till slut bestämt att lägga ner här i Öjebyn och flytta delar till Polen. Jag tänkte bara: Lycka till. Det kommer aldrig att gå! Jag skrattade, kanske för att jag befann mig i chock.

Nedläggningen låg ett och ett halvt år framåt i tiden. Fram till dess skulle produktionen gå för fullt.

Niclas: Då tänkte vi: Är ni dum eller? Hur ska ni kunna behålla full produktion? Det måste lösas, svarade de.

Lorentz: Tanken från deras sida var att om man går ut i god tid så ger man kollektivet chans att hitta något annat. Det kan man ju tycka vara storstilat. Problemet var ju att om man nu släpper en bomb och sedan tror att man i ett och ett halvt år ska kunna ha full produktion med alla gubbar och samtidigt lära upp polackerna … jag menar, det finns ju inte på kartan. Vilken verklighet fungerar det i?

Niclas: Vi sa att vi kommer att tappa folk. Men det trodde de inte på. Nej, nej. Nu skulle vi komma överens om ett bra avtal för att få folk att stanna.

Ett 30-tal nyckelpersoner försvann direkt, de hade inga problem att hitta nya jobb. Sju trotjänare gick hem med avtalspension. I ett slag försvann massor av kompetens och erfarenhet. Inhyrda täckte upp vakanserna efter dem som slutat. Samtidigt började de olika facken på fabriken att samarbeta.

Lorentz: Nu satt vi på pottkanten allihop och det gällde att jobba ihop och bidra med det man kunde. Jag och Niclas fungerade lite som murbräckor, vi är ju kända för att nypa lite grann.

Jag levde som i en bubbla, säger Lorentz Karlsson som plötsligt fick psoriasis under tiden de förhandlade. Foto: Ylva Bergman

Unionens klubbordförande åkte på koncernträff i Ludvika. Där fanns också delar av koncernledningen. Bland dem en global chef för de elva enheterna inom samma affärsområde som Öjebyn. Den chefen hade inget emot att träffa det lokala facket i Öjebyn. Han utlovade 20 minuter.

Niclas: Du, det blev en och en halv timme! Han satt bara och titta på oss, gubben. Alltså, en sådan ocensurerad information har han nog aldrig fått i hela sitt liv.

Lorenz: Vi var ju uppsagda. Vi sket fullständigt i vad vi sa. Vi berättade allt. Allt!

Niclas: Samtidigt kom det i gång stora infrastrukturinvesteringar i Kina vilket var bra för oss. Vad vi förstår så fick de ganska bråttom nere i Zürich. Efter det där första mötet ville han träffa oss regelbundet. Var tredje månad flög han upp.

Lorentz: Mötena blev bara längre och längre. Och det kan jag säga. Vi klickade i varandra direkt. Vi är ganska raka och vi säger vad vi tycker. Vi står inte i givakt.

Niclas: Jag sa att ni aldrig kommer att fixa det här i Polen. Hur ska de som aldrig har jobbat med det här tidigare plötsligt kunna ta över? Det är ju inga kaffekoppar vi gör.

Niclas Nilsson: ”Kommer de tillbaka och lägger ner oss en gång till då säger jag tack och adjö och går hem. Jag går inte igenom det där igen.”  Foto: Ylva Bergman

Att få förtroende hos någon ur koncernledningen är en sak. Att gjuta mod i arbetskamraterna något annat. Visserligen skulle alla få en bonus på 4 500 kronor extra i månaden, förutsatt att leveransmålen hölls. Men nedläggningen låg ju runt hörnet.

Lorentz: Vi kallade till ett medlemsmöte som blev ganska stökigt. Folk var förtvivlade, förbannade, andra nästan likgiltiga. Vi ställde frågan på sin spets. Rakt av. Vi kan skita i det här, låta dem fixa sina isolatorer bäst de kan. Vi var ju redan uppsagda och de kan ju inte sparka oss igen, eller hur? Eller så gör vi precis tvärtom. Vi kör på, jobbar över, tjänar så mycket pengar vi kan.

Niclas: Vi sa att vi biter ihop och försöker få så bra siffror som möjligt.

Lorentz: Inte för att vi trodde på att vi skulle få vara kvar. För det vore ju som en saga. Vi ville att alla medlemmar skulle ha någon form av heder och att de senare kunde gå härifrån med rak rygg den dag fabriken stängde.

Niclas: Månad efter månad slog vi produktionsrekord. Låg på 100 procent i servicegrad!

Servicegrad innebär att kunden får sina grejer just den dag som är sagt. Inte en dag före, inte en dag efter.

Niclas: Vi levererade som aldrig förr. Självklart gav väl det ringar på vattnet. Hade vi i stället haft 30 i servicegrad och folk suttit av tiden … inte fan hade vi suttit här nu.

Lorentz: Det viktiga var att inte kunderna skulle få lida. Gamla kunder vi har haft i alla år. Du förstår vad som händer om vi säger att vi ska lägga ner om ett år. Vad händer då? Jo, de beställer tio gånger mer än normalt.

Niclas: En kund försökte beställa tre årsproduktioner. Förstår du? På ett bräde. De sa bara ”leverera allt ni kan”. De hade ju ingen annan som kunde tillverka våra grejer.

Lorentz: Att lägga ner oss är en sak. Men att flytta och tro att det går att bygga upp … jag menar här har vi hållit på sedan 60-talet. Det är inte bara att bygga upp och trycka på en knapp. Bara det att kalibrera maskinerna. Jag kommer ihåg när de kom upp från fabriken i Slovakien när de skulle ta över vår bearbetningsavdelning. De hade bara typ tumstock med sig. Och vi hade toleranser på två tiondelar – som max!

Fabriken gick nu för högtryck – men många for illa.

Niclas: Framför allt de som hade jobbat här sedan de gått ut skolan och nu kanske hade fem sex år kvar till pension.

Mellan förhandlingarna drog Niclas Nilsson iväg och byggde en egen ­trapper camp med grillkåta och bastu. ”Här ute kunde jag släppa alla tankar.” Foto: Ylva Bergman

I den nionde förhandlingsmånaden kom ­sittningen som inte liknade någon annan. Lorentz och Niclas gick in till platschefen – för vilken gång i ordningen?

Niclas: Vi satt där runt konferenstelefon på bordet. Så ploppade de upp, den ena efter den andra i telefonen. Till sist hörde vi Zürich som sa: Vi kommer inte att lägga ner. Öjebyn blir kvar.

Hörde de rätt? De hade ju själva knappt tänkt det otänkbara, att fabriken faktiskt kunde räddas. Och att deras argument faktiskt kunde slå rot i några schweiziska direktionsrum. Sagan var ju sann! Och den skulle berättas för alla 135 arbetskamrater i matsalen dagen därpå.

Niclas: Alla var inringda, alla skiftlag, ­alli­hop och ingen visste något. Förutom vi.

Lorentz: Jag satt bara och njöt. Sånt här händer ju bara på film. Jag hade ju tänderna här uppe och det kanske inte är så snyggt när alla tror att det blir nedläggning. Men sedan, när beskedet kom …

Niclas: Det var som en rockkonsert!

Lorentz: … folk kramade varandra … det var rent overkligt, som om Luleå Hockey vunnit SM-guld … ja mer än så. Folk trodde ju inte att det var sant. Förstås. Jag kan rysa när jag tänker på det där. Inte fan hade vi kunnat drömma om det här heller.

Niclas: Polackerna, som var här för att lära sig våra jobb, var med på det där mötet och när de såg våran glädje sa de att ”nu förstår vi hur ni kände”. De insåg vad fabriken betydde för oss. De gratulerade oss trots att beslutet innebar att de själva inte fick några jobb. Men det har visst löst sig för alla har vi fått veta.

Lorentz: De är ju också människor, de är ju också metallarbetare. Förstår du? Man måste ju se helheten. Det var ju inte de som fattade det här beslutet.

Segern var Öjebyns. Men alla segrar har ett pris.

Lorentz: Nog var man slut efteråt. Jag mådde dåligt efter allt förhandlande. Sitta varenda dag i mycket ältande. Dividera, diskutera, prata, vända och vrida. Det sliter hårt. Sedan vill man vara och stötta ­grabbarna och tjejerna som får dra ett tungt lass på golvet. Och fick jag fram min psoriasis. Jajamen. Den blossade bara upp, blödde om händerna. Jag har aldrig haft det förut.

Niclas: Jag går inte igenom det där igen. För min egen hälsa.

Lorentz: Det blir som ett ekorrhjul. När jag kom hem och ätit och diskat då var jag som slut. Jag slutade träna. Folk ringde hem till mig på kvällarna. Många var ledsna och hade problem. Du vet det hände att så fort folk såg mig så kom hundra frågor. Men ska jag vara ärlig så gillade jag det. Jag tycker om att vara i centrum. Jag gillar mitt fackliga uppdrag. Men jag satte inga gränser. Jag körde bara på. Hade jag inte haft Niclas hade jag inte klarat mig, det kan jag säga med en gång. Jag hade aldrig klarat det själv. Då hade det nog brakat.

Niclas: Man blir som en ventil för varandra.

Lorentz: … det tar så jävla mycket mer än man tror. Sedan var ju vi själva också uppsagda. Mitt i allt. Man skulle hjälpa alla andra och söka jobb och så fick man själv frågan: vad ska du göra då? Jag? Ja … ensamstående, med hus, förlora jobbet, ekonomin. Vad skulle man göra?

Niclas: Jag hade en plan. Starta eget. Turism. Jag och frun – hon jobbar ju också här – vi började bygga direkt. Vi hade en tioårsplan. Starta upp en base camp, som vi säger. En trapper camp. Om du har sett de där Alaskaprogrammen där de bor ute i skogen. En sån camp har vi byggt i när­heten av älven fem mil härifrån. Med grillkåta på tretti kvadrat, stugor. Utan ström. Värme i kamin. Bastu, toalett. Jag jobbade dubbelt, byggde på ledig tid och där ute kunde jag släppa förhandlingarna. Annars var frun orolig att jag skulle dräpa mig. Gå i väggen, alltså.

Lorentz: För dig blev det där en terapi. Just det där att det var lite tyst och du kunde tänka på något annat. Jag hade ju inget sånt. När man är inne i sin bubbla så ser man inte. Först ett halvår efteråt börjar man tänka vafan håller jag på med.

En fabrik hade räddats. 135 jobb skonats. Och den stora ABB-fabriken i Ludvika fortsätter att förses med isolatorerna från Öjebyn.

Niclas: Förklaringen vi fick var att det var för stor risk att lägga ner och att marknaden snabbt hade förändrats. Mycket av det hade ju vi berättat. Dessutom hade vi visat kämpaglöd.

Lorentz: Vi ställde frågan: Hur länge blir vi kvar då? Det här är permanent, fick vi till svar. Och permanent, det kan ju vara ett–två år i sådana här stora koncerner.

Niclas: Vi har ju enorma order in nu. Vanligtvis brukar vi kunna se några månader framöver, men nu är det fjorton månader.

Nio månaders förhandlande slet hårt. ”Vi hade inte klarat det utan den andres stöd. Man blir som en ventil för varandra.” Foto: Ylva Bergman

Månader av röra fick ett osannolikt slut. Globala storkoncerner gör som de vill. Mycket sällan, om ens någonsin, drar de tillbaka ett nedläggningsbeslut.

Niclas: Ha! Vi var väl egentligen som ett hockeylag som låg under med 0–3. Inför sista perioden gick vi ut stärkta och bara körde över dem.

Lorentz: Jo.

Niclas: Och så vann vi till slut med 6–3!

Läs mer:


hg@da.se

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Arbetsrätten

Så kan las ändras – detta säger parterna

Nästa måndag presenterar regeringens utredare sina förslag på hur las kan förändras. SVT har tagit del av dem redan nu – och varken fack eller arbetsgivare är nöjda

1

Kerstin får gå när jobben ska räddas

Nästa vecka kommer utredningens förslag på hur las ska ändras. Det finns en oro för att de fasta jobben ska bli mindre trygga. Men i coronakrisens spår är det som vanligt. De med osäkra anställningar blir av med jobbet först.

Så ser ditt anställningsskydd ut

DA REDER UTSå ser anställningstryggheten ut i dag för visstidare, för inhyrda – och för den som chefen tycker är besvärlig. Här är förändringarna som politiker, fack och arbetsgivare vill se.

LO-tappet

Kan krisen bli ett lyft för facket?

CoronaeffektenI flera år har fackförbunden brottats med sjunkande organisationsgrad. Så kom en annan kris. Nu rapporterar flera förbund om medlemmar som strömmar till.

Joachim Dagerud på Mälarplast. Foto: Lina Larsson

"Jag trivs just här"

ÖGONBLICKETKlockan är 16.08 på Mälarplast AB i Eskilstuna.

Illustration: Josephine Skapare

Får chefen neka min semester?

Fråga om jobbet | LedighetHar arbetsgivaren skyldighet att ge en orsak till varför en semesteransökan avslås, eller räcker det att bara säga nej?

Ladda ner senaste e-DA här!

Dagens Arbete finns som gratis e-tidning. Här finns också ett sökbart arkiv två år bakåt, du når lätt våra inlästa reportage och kan länka till spännande vidareläsning. Här kan du ladda ner appen.

Krisstöd

”Klokt och moget av Volvo”

AB Volvo drar tillbaka aktieutdelningen. Ett moget och klokt beslut av ägarna, tycker facket.

7

SKF-facket befarar varsel

SKF delar hellre ut pengar till aktieägarna än att söka statligt stöd till permitteringar. Nu väntar varsel om uppsägningar, befarar facket.

1

Stora aktieutdelningar ger indraget krisstöd

Inget statligt krisstöd till företag som gör stora aktieutdelningar. Det beskedet från Tillväxtverkets generaldirektör Gunilla Nordlöf kom på torsdagen.

1

Regionala skyddsombud

”Skyddsombud behövs i kris”

KRÖNIKADet är minst sagt upp­rörande att de, mitt under pågående coronakris, meddelar att de tänker rösta nej till förslaget att låta de regionala skydds­ombuden komma in på fler arbetsplatser, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

Ingen utökad tillträdesrätt för regionala skyddsombud

TillträdesrättRegeringens förslag om att ge regionala skyddsombud rätt att komma in på arbetsplatser där facket inte har några medlemmar kommer att röstas ner. Flera partier går i dag samman för att stoppa förslaget.

1

”Det är de små arbetsplatserna som behöver oss”

Regionala skyddsombud är oroliga över utvecklingen. Vad blir steg två, frågar de sig. Och kommer Arbetsmiljösverige monteras ner ytterligare?

”Jag har fått lära mig att ha tålamod”

Martin Gunnarsson är smålänningen som vill pröva nya sätt att värva medlemmar till IF Metall, och som med åren lärt sig att lugna ner sig lite.

”Bra Karl-Petter, men ta ett steg till”

DebattJag saknar fortfarande en tydlighet från LO:s styrelse om turordningsreglerna i las, skriver Jan-Olov Carlsson, IF Metallklubben på Volvo Lastvagnar Umeå.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

ArbetarhistoriaHur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

Efter coronan

Marie Nilsson, förbundsordförande IF Metall. Foto: Ylva Bergman

”Staten bör ta en del av kostnaden för kompetens­utveckling”

DEBATTStaten bör kunna subventionera kompetenshöjande insatser i samband med korttidsarbete, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Passa på att utbilda de anställda”

Korttidspermitterade bör få utbildning. Bättre det än att folk går hemma och bygger altaner, säger förre Metallordföranden Göran Johnsson.

”Krisen kräver en framtids­grupp”

Industriledaren Carl Bennet tycker det är dags för näringslivet att överge kortsiktighet och utflyttning av produktion.

2

Efter coronan: fler robotar och mera närproducerat

PERSPEKTIVBortom coronan skymtar en återuppväckt industri med fler robotar och ökad automation. Kanske till och med de första stegen mot en ny och mindre riskfylld globalisering.

1

Gravid? Risk att du förlorar pengar

Väntar du barn och har ett riskfyllt jobb? Då kan du bli förbjuden att jobba – och förlora inkomst. Det hände Sandra Ekholm i Oxelösund.

Coronakrisen

”Det får inte bli en falsk trygghet”

Världsdagen för arbetsmiljöVad händer om du jobbar på ett USA-ägt företag som kräver munskydd för alla, åtta timmar om dagen? I Kristianstad fick skyddsombudet Susanne Alekova handskas med det.

Jesper Johansson är tjugosex år och har varit huvudskyddsombud i mer än två år. Foto: Åke Ericson

Sätter stopp för smittan

Nya risker.Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

Smittskydd i fokus när Volvo drar igång igen

Svensk fordonsindustri startar upp sin produktion i mindre skala. På Volvo powertrain i Köping har montörer som varit permitterade i fyra veckor börjat komma tillbaka till jobbet.

Repstopp i gruvan mitt under coronakrisen

ArbetsmiljöBajamajor till entreprenörerna. Dygnet-runt-arbete för att minska smittan. Zinkgruvan har reparationsstopp – mitt i coronatider. Hundra man extra befinner sig innanför grindarna.

Coronakrisen – dag för dag

TidslinjeAllt hände så fort. Här kan du följa utvecklingen när det nya coronaviruset spreds över världen. Vilka konsekvenser det fick, och fortfarande får, med ett särskilt fokus på svensk industri.

Tillbaka på Scania efter fyra veckor

I dag kommer en stor del av Scanias permitterade personal tillbaka till jobbet. Luigi Garrapa är en av dem, och han har dubbla känslor. DA mötte honom redan när fabriksportarna slog igen den 24 mars.

Sekab ställer om till handsprit

OMSTÄLLNINGDomsjö fabriker skänkte 65 000 liter etanol till grann­fabriken Sekab, som snabbt ställde om till att producera handsprit och desinfektionsmedel. Och fler fabriker har ställt om sin verksamhet.

IF Metall håller kongress i Västerås

300 kongressombud får förbereda sig för att åka till Västerås i höst. Nu är det klart att IF Metalls kongress blir på Aros Congress Center den 23–27 november i år.

Vi ska klara krisen – tillsammans

KRÖNIKANu kraftsamlar vi alla våra resurser och gör allt vi kan för att minska oron och öka tryggheten. Just nu gäller det att rädda jobb och se till att industriarbetare som trots allt blir arbetslösa kan försörja sig, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson

Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.