”En skärpning är bara början”

DEBATT ”Facket möter i dag arbetsgivare som allt oftare utmanar skrivningarna i avtalen. Att i det läget försämra möjligheterna till det som är vår förutsättning för styrka i förhandlingarna – strejkrätten – är inte vad fackföreningsrörelsen behöver”, skriver Lars Wåhlstedt, förhandlingsombudsman på Pappers.

Eventuella inskränkningar i rätten att strejka utreds nu, efter den utdragna konflikten om arbetsvillkoren mellan Hamnarbetarförbundet med företaget APM Terminals i Göteborgs containerhamn.

Det är så klart problematiskt med en konflikt som påverkar exportindustrin, och då även Pappers, negativt – men det är ju det som är meningen med en konflikt.

Men nu kan man förstås fråga sig om det i stället är rätten att lockouta som ska begränsas, det verkar vara arbetsgivaren som har nyttjat sina möjligheter till stridsåtgärder väl så mycket som de fackliga.

Vi har att göra med en arbetsgivare som driver det här för att få till ändringar i lagstiftningen, varje arbetsgivares våta dröm, det som de verkat för i så många år. De har grymtat om att de minsann köpt fredsplikt genom rikstäckande avtal, i syfte om att minska möjligheterna till sympatiåtgärder. Propagerat för att den moderna arbetsgivaren är så mån om sina anställda att det knappt behövs kollektivavtal. Spridit sin ”sanning” om att strejk är omodernt, detta och mycket mera, trots –  eller kanske just därför – att vi har jämförelsevis väldigt få dagar med konflikt på arbetsmarknaden.

Det är i förhandling som vi kan lösa frågor och förbättra villkor för våra medlemmar, men förhandling kräver någorlunda jämbördiga parter. Rätten att kunna strejka är då väldigt viktig och i allra högsta grad modern. Vår fackliga styrka bygger på att vi tillsammans är starka, vi kommer aldrig att kunna köpa oss jurister eller liknande resurser i samma omfattning som arbetsgivaren.

Visst kan och ska vi jobba med att förbättra oss när det gäller förhandlingskunskap och pyssla med tvistelösningskunskap, men i slutändan krävs det ändå en ömsesidig respekt, någorlunda jämbördiga parter. Och en vilja att förhandla.

Därför är rätten att strejka oerhört viktig om vi i Pappers ska kunna påverka och förbättra arbetsvillkoren för medlemmarna. Redan det faktum att konflikträtten nu utreds, är därför mycket oroväckande

Vi har att göra med arbetsgivare som verkligen önskar avlöva oss anställda möjligheten att strejka, driver frågan hårt och med mycket resurser. Allt tyder på att det här är precis vad arbetsgivarna vill och redan det att frågan utreds är en liten seger för dem. Det är att spela dem i händerna. Der finns inget intresse för arbetsgivarna att komma överens när förändrad lagstiftning hägrar.

Det kommer nu argument om att vi inte vill ha utbrytare/syndikalister/företagsavtal och liknande skrämselskott. Nej, vi vill inte ha något av det där. Allt det har vi haft att göra med sedan länge, det är inget nytt och vi hanterar det. Argumentet är som om det vore vi fackliga som önskar en reglering av strejkrätten.

Vi har i Pappers råkat ut för arbetsgivare som testat att avtalsshoppa. Det vill säga att välja ett billigare kollektivavtal och med förhoppning om mindre tryck från våra lokala företrädare i förbundet. Den arbetsgivaren bytte arbetsgivarförbund och omfattades sedan av det avtal som gällde med annat fackförbund och ett annat riksavtal. I det ärende jag syftar på, var vi överens med det andra förbundet om att avtalsrätten hörde till Pappers. Sådana händelser är inte alls osannolika och hur reglerar man strejkrätten hårdare utan att vi står bakbundna nästa gång något liknande händer?

Sen är det naturligtvis så att det inte stannar där. Blir det en skärpning av rätten att strejka så är det bara en början, ett öppnande av dammluckorna. Arbetsgivarna kommer naturligtvis att fortsätta att driva frågan om att göra inskränkningar och försvåra för facket att agera, att försvaga vår förhandlingsstyrka.

Vi kan exempelvis se att vinstandelen för arbetsgivaren ökat under många år och andelen av vinsten som går till de anställdas lön minskar i motsvarande grad. Företagen skär ned på personalstyrkan betydligt mer än lönerna ökar, och ändå hörs ofta hot om att all löneökning kommer att ge motsvarande färre anställda – vilket det alltså gjort sedan länge, flera gånger om.

Vi möter arbetsgivare som allt oftare utmanar skrivningarna i lokalavtalen, värdefulla regleringar som vi tidigare varit överens om, men där de nu jobbar hårt för att minska det fackliga inflytandet och försämra villkoren till förmån för mer vinst. Vi har kunnat följa hur respekten för motparten och för ingångna avtal allt oftare saknas.

Att i det läget förändra och försämra möjligheterna till det som i grunden är vår förutsättning för förhandling, det är inte vad fackföreningsrörelsen behöver.