Inget rostbälte i Sverige

Sverige har inget ”rostbälte”. Ryktet om industrins och landsbygdens död är betydligt överdrivet, enligt en ny rapport. Industrin betyder fortfarande mycket för de små orterna. Men helhetsbilden är komplicerad.

Det finns en schablonbild där stad ställs mot land. Utveckling eller avveckling. Inflyttning eller avfolkning. Ett tjänstesamhälle i storstäderna som växer medan småorternas industri tynar bort och landsbygden med den.

Ekonomen Mauro Gozzo borrade djupt i statistiken och fann en annan bild. Gozzo är ordförande i Industrins ekonomiska råd, en rådgivande grupp självständiga ekonomer som servar industrins fack och arbetsgivare med nationalekonomiska helhetsgrepp. Nu senast med rapporten ”Industrin under omvandlingstryck: Regional närvaro, klimatutmaningar och globaliseringskritik”.

I spåren av Trumps framgångar i det amerikanska presidentvalet och utfallet av Brexit-omröstningen i Storbritannien fanns det skäl att titta på hur rostigt det svenska industrilandskapet verkligen var.

Mauro Gozzo förvånades av vad han upptäckte. Han blev positivt överraskad. Industrin visade sig vara förvånansvärt stark i befolkningsmässigt små regioner. Det såg betydligt bättre ut än vad han trodde.

Framförallt slogs han av att industrin var mer ”diversifierad”, mer mångsidig och bred, än vad han hade räknat med. Bygder som är ensidigt beroende av en enda större industri är snarare undantag än regel.

Så här gjorde Mauro Gozzo: han delade in Sverige i 60 olika regioner och rangordnade dem efter befolkning. Tre storstadsregioner. Följda av dryga dussinet stora regioner, typ Linköping-Norrköping och Trollhättan-Vänersborg. Och sedan medelstora regioner som Eskilstuna och Bollnäs-Ovanåker. Till sist de riktigt små regionerna med liten befolkning.

I samtliga dessa regioner finns 1 617 industriarbetsplatser med över 50 anställda. Men bara var tredje arbetsplats ligger i någon av de tre storstadsregionerna.

Däremot finner vi Sveriges industriella kraftcentra i regionerna kring Jönköping, Borås, Kristianstad-Hässleholm, Skövde-Skara, Värnamo, Lidköping-Götene, Ljungby, Vimmerby och Västervik. Där är industrin som störst i förhållande till folkmängden. Där har man också en mångsidig, bred,”diversifierad” industri.

Det är alltså i Småland, Skåne och Västergötland som industrin väger som allra tyngst. I lilla Ljungby exempelvis, har 24 industriarbetsplatser fler än 50 anställda.

I de mindre regionerna finns också en stor del av de snabbast växande industriföretagen. Alltså de företag som vuxit med mer än 20 procent om året sedan finanskrisen för tio år sedan. Över hälften av dessa snabbast växande industriföretag ligger i de medelstora eller minsta regionerna.

”Ryktet om industrins död och glesbygdens omvandling till ’rostbälten’ var helt uppenbarligen förhastat”, konstaterar rapporten syrligt.

Därmed inte sagt att allt är frid och fröjd. För även om majoriteten av snabbväxarna finns utanför de största regionerna så sker en annan utveckling runt de större städerna: tjänsteföretagens tillväxt. De företagen måste komma närmare industrin på landsbygden. Detta eftersom framtidens industrivaror innehåller mer och mer av tjänster och service.

Därför, menar Mauro Gozzo, måste man knyta ihop landet bättre och uppmuntra nya industrier i de små och mellanstora regionerna. Framför allt genom en bättre infrastruktur. Typ bra transporter som underlättar pendling. Eller satsning på universitetsfilialer.

Det kan se ut som en tanke. För samtidigt med den nya rapporten från Industrins ekonomiska råd lyfter landsbygdsfrågorna presenterar tankesmedjan Global Utmaning idéskriften Ett Sverige där anställda äger. I högsta grad en brännande fråga för mindre orter där livskraftiga företag läggs ner på grund av att ägaren går i pension och ingen tar över.

Tiotusentals jobb, mestadels inom industrin, hotas om inte generationsväxlingen fungerar. Åtskilliga företag har redan slagit igen. En massdöd av familjeföretag pågår i det tysta utanför de stora städerna, konstaterar idéskriftens författare Sophie Nachemson-Ekwall. 55 000 småföretag står inför en generationsväxling med svårigheter att hitta köpare. Alltså vart fjärde företag med mer än 50 anställda.

Generationsväxlingen är en tickande sysselsättningsbomb. Ändå diskuteras den knappt.  Skriften från Global utmaning vill som titeln anger se ett Sverige där anställda äger. Men då måste lagar skrivas om. Och då måste det finnas möjlighet till utbildning och tillgång till lån och ett socialförsäkringssystem som stöttar omställningen från löntagare till delägare.

En fungerande generationsväxling skulle kunna ses som en rostskyddsbehandling av industri-Sverige.

Harald Gatu