”Det slutade inte blöda”

Profilen Oliver Szabos morfar var filmfotograf, hans mamma bröllopsfotograf. Själv blev han klubbfotograf för Västerås ishockeyklubb.  Här berättar han om …

… att börja fota ishockey 

”De första gångerna stod jag uppe på läktaren. Efter ett tag vågade jag mig ner till isen. Jag såg att det fanns plats i båset, tog en hjälm och gick dit. Det var spännande att komma så nära spelarna. Vid sargen upptäckte jag helt andra vinklar och fick mer djup i bilderna. Samtidigt är det mycket som kan gå fel: spelarna eller domaren kan svischa förbi precis när jag tar en bild. Och jag måste alltid tänka på vad jag gör. Jag kan inte luta mig ut över isen om det kommer en spelare.”

… när han fick åka till sjukhus

”Plötsligt small det till – jag såg aldrig pucken komma. Jag föll ner på knä, med kameran i handen, och såg hur det rann blod ur munnen. Min första tanke var: ”Hur många tänder ser jag i blodpölen?” Lagläkaren gav mig en handduk. Han sa att det inte gick att sy för att jag hade för mycket skägg. Hela första perioden försökte jag stoppa blodet med handduken. Andra perioden försökte jag fota, men det slutade inte blöda. Jag fick åka till sjukhuset och sy en fem, sex stygn. Skägget klarade sig. De kunde sy utan att raka av det. ”

… vad han tittar efter

Målbilder är det viktigaste, men också det svåraste. Annars letar jag efter unika händelser. Ögonblick då en spelare visar attityd, ett ansiktsuttryck eller ropar till någon annan. Vissa av spelarna har mycket känslor, och visar dem. Andra visar inget alls – men jag försöker ta bilder där känslorna verkligen syns.

Berättat för Rasmus Lygner