Industriarbetarnas tidning

Ripjakt utan Blixten

1 mars, 2019

Skrivet av TEXT: RASMUS RYGNER BILD: DAVID LUNDMARK

Full närvaro Fågeljakten har fått vänta för gruvarbetaren Adam Johansson. En dag när snö fallit bestämmer han sig för att ta med hundarna ut på fjället. Men ett minne av en död familjemedlem gör sig påmint.

Adam Johansson

Ålder: 31 år.
Bor: Kiruna.
Arbete: Borrare på tillredningen på LKAB i Kiruna.
Familj: Sambon Felicia och tvåårige sonen Björn, ”Bjunne”.
Bakgrund: Har följt med på jakt sedan har var liten och började uppsiktsjaga när han var femton. Jagar numera så ofta han kan.

Adam Johansson korsar Malmbanan med hundarna i koppel och blickar upp mot fjället. Hagelbössan som hans far köpte 1983, en dubbelpipig Beretta, bär han bruten när han tar de första stegen uppför berget. Björkarna är mörka och bräckliga mot snön som föll i går. En värld utan skuggor.

Ett malmtåg passerar bakom hans rygg.

Hundarna gnyr och drar och vill iväg. Daisy är slank, svart och ivrig. Hon är Adams egen hund: en korthårig vorsteh, fem år gammal. Ajax har han fått låna över dagen. Hans andra hund Blixten dog för tio månader sedan.

Dagsturen är den första på flera veckor. Adam har väntat på snön. Marken är fryst och fylld med isskärvor, men det mjuka täcket nysnö skyddar hundarnas tassar. Att de mår bra är vad som räknas. En skjuten ripa är inte värd en uppriven trampdyna. Aldrig att han skulle låta hundarna komma till skada för att hans otålighet tog över. Fjället finns kvar.

Han närmar sig trädgränsen. Björkskogen tunnas ut och härifrån går det nästan att överblicka hela ­Torneträsk. Ett vindpinat stenlandskap, så annorlunda än de gruvtunnlar han vanligtvis arbetar i. Här känner sig Daisy hemma, hon orkar springa långt och söker i stora, vida cirklar.

– Hon är en högenergihund, nästan lite överslag på jaktlusten. Men jag ser hellre att det är på det ­sättet, än att hon har för lite lust. Jag behöver aldrig fundera på om hon kommer att söka fågel eller inte, säger Adam.

En särskild stolthet driver Daisy och Ajax: förhoppningen att med högt hållet huvud återvända till husse med en ripa i käften. De söker tjugo minuter åt gången och byts sedan av. Hundarna har mycket pannben, men lite vett. Om han inte stoppar dem i tid springer de tills de är helt utmattade.

Hundarna får vittring, men alla spår leder till återvändsgränder – platser där riporna grävt ner sig under natten och ätit björkknoppar innan de brutit upp och rört sig vidare i gryningen.

Inte en fågel syns på flera timmar.

På en av fjälltopparna lyfter den bara några meter framför honom, kritvit och nästan omöjlig att urskilja från snön. Ett klick hörs när Adam slår ihop bössan.

Han lyfter geväret, men skjuter inte.

När han väl skjuter måste han veta att det är ett dödligt skott, att råka skadeskjuta en fågel innebär ett lidande han inte kan försvara.

Nog var det en fjällripa? Han är nästan helt säker. Han är åttahundra meter över havet. Dalripan letar sig inte så här högt upp.

Hundarna har lett honom hit, till en dalsänka ­mellan bergstopparna.

Varje steg för honom närmare. Han vet att ­riporna ligger och trycker i närheten. Så snart hundarna närmar sig, gräver fåglarna ner sig och går ner i hjärtfrekvens.

Nyss såg han ett par av dem lyfta ur björkriset. Ett knarrande läte, likt en gammal dörr som stängs, och sedan var det alldeles tyst igen.

– Daisy! Kom hit!

Han fortsätter framåt, rör sig snabbare än förut. Pressar kroppen genom det höga björkriset och försöker undvika bäckarna som ligger frusna och snötäckta och osynliga under hans fötter.

Daisy har fått syn på något längre upp på fjället. Hon sticker iväg, en svart skugga mot snön. Hennes kroppsspråk säger till honom: ”Här.” Han skyndar mot platsen hon pekar ut. Nästan framme lyfter de: fyra, kanske fem, vita fåglar.

 

 

Nu finns inget annat i hela världen. Fjället tycks dra ihop sig och en kort stund är det som om bara han och ripan existerar. Närvaron är fullständig. Han lyfter bössan och tar sikte på en fågel som flyger på ena kanten.

Ett första skott, krutladdningen brinner av och haglet slungas iväg ur den nedre pipan – smällen låter inte mycket högre än knallpulver. Ett svagt eko.

Han missar.

Ytterligare en hagelsalva, den övre pipan. Han känner lukten av krutet. Fjällripan faller till marken och springer skadeskjuten genom snön.

– Daisy! Apport! Daisy! Kom igen!

Han öppnar bössan och hagelhylsorna kastas ut.
– Vad du var duktig gumman, säger han till Daisy när hon släpper ner fjällripan framför honom.
– Hon är nog riktigt nöjd nu, skulle jag tro.

När Ajax närmar sig tar hon återigen fågeln i käften, som för att säga: ”Nej, det här är min. Den ska du inte ta äran för.”

Den här bilden ska jag göra till en tavla och sätta upp hemma. Dels för att Rocks var min första egna jakthund och dels för att jag har förlorat Blixten.

Daisy ställde sig när hon fick vittring, säger Adam. Då förstod han att fågeln var i närheten. Han tar fram ett foto på mobilen för att visa vad han menar. På bilden står Rocks, hans första jakthund, och Blixten. Både två långa och utsträcka och stilla, nosarna stela och riktade rakt framåt.

– Där har de spårat en ripkull som ligger och trycker kanske tio meter framför dem. De kommer springande i full fart, får vittring och tvärnitar mitt i steget. Se på Blixten. Han har stannat med ena benet uppe i luften, säger han.

– Den här bilden ska jag göra till en tavla och sätta upp hemma. Dels för att Rocks var min första egna jakthund och dels för att jag har förlorat Blixten.

Hemma finns flickvännen Felicia och tvåårige sonen Björn, ”Bjunne”. Den inramade bilden ska påminna hela familjen om en saknad vän.
Halvvägs nerför fjället, när det har börjat skymma, minns han:

Jag var och tränade löpning med en kompis. Vi sprang längs med skoterspåret med pannlampor, kanske en trehundra meter från Norgevägen.

Plötsligt var Blixten borta. Daisy kom tillbaka när vi ropade, men ­inte han. Snön drev över skoterspåret och det var omöjligt att spåra honom. Vi ropade länge, men han kom inte. Till sist var vi tvungna att vända. Det var kallt, mörkt och sent på kvällen. Vi tänkte: ’Han kan alltid spåra oss.’

Men han kom aldrig.

Dagen efter åkte vi ut med Bjunne. Vi hade planerat att vi skulle åka skidor längs med skoterspåret och ropa efter Blixten. Men när jag kom upp till Krokvik såg jag honom ligga i diket, trettio meter från där skoterspåret går ut på vägen. Han hade kutat ut på bilvägen och blivit klippt av en lastbil, buss eller vad det nu var. Han måste ha dött omedelbart.

Jag ringde till Felicia och berättade vad som hade hänt. Sedan åkte jag tillbaka till stan och lämnade Bjunne, för jag ville inte att han skulle se en totalt trasig hund.

Han frågade efter Blixten i flera veckor efteråt. När vi var ute med skotern, satt han baktill i pulkan och ropade efter honom. Han kopplade ihop det med minnesbilden, tror jag. Han kom ihåg att vi hade åkt ut och letat efter honom. Jag sa till honom: ’En lastbil krockade med Blixten. Han fick åka till himlen.’

Jag vet inte hur barns minne funkar. Men han hade inte ens hunnit bli två år, så minnesbilderna suddas väl ut sakta men säkert?

Han förstod i alla fall att Blixten var borta och inte skulle komma tillbaka. Ändå tjatade han hela tiden om att han ville åka till himlen och hälsa på honom. Det var svårt att höra.

 

 

Någonstans därute på fjället springer Daisy ännu lös, uppspelt och jaktsugen. Adam är aldrig orolig för att hon ska springa vilse. Hon hittar bättre häruppe än vad han själv någonsin kommer att göra. Mörkret är inget hinder för henne. Vad som finns just nu är bara vittringen och fågeln.

Mörkret kom tidigt. Sten och björkris glider in och ut ur pannlampans ljuskägla. Ur ryggsäcken sticker hagelbössans pipor ut. I ett annat fack ligger fåglarna hagelfyllda och blodspräckliga. Han hann skjuta tre fjällripor.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Ripjakt utan Blixten

Ripjakt utan Blixten

Fågeljakten har fått vänta för gruvarbetaren Adam Johansson. En dag när snö fallit bestämmer han sig för att ta med hundarna ut på fjället. Men ett minne av en död familjemedlem gör sig påmint.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

”Kaffet är nästan det viktigaste”

”Kaffet är nästan det viktigaste”

Jakten är viktig, men den kräver också riktigt hett kaffe. DA har låtit fyra kompisar i Nianfors testa fram den bästa termosen att ha med sig på älgpasset.

”Gillar att jag får vara kreativ”

”Gillar att jag får vara kreativ”

Caroline Mäkitaavola är producerar annonsblad för Svenska Civildatalogerna.

Vilken är din dröm­semester?

Vilken är din dröm­semester?

Euzebio Schadrack 
Ngenzebuhoro 51 år, montör på Alimak Hek i Skellefteå om sin drömresa.

Vad har du för förmåner?

Vad har du för förmåner?

Fritidshus, tjänstebil eller flexibel arbetstid? Lyx för vissa, vardag för andra. DA har ställt samman en unik lista över alla förmåner på storföretagen.

Därför mördar Åsa helst i Kiruna

Därför mördar Åsa helst i Kiruna

Snö, mörker och ett fruset lik. En björn som ryter med blodig käft. Åsa Larsson vet hur hon ska fånga läsarna. Hennes deckare säljs över hela världen. Vi följer med henne på en resa till Kiruna, barndomsstaden där hon hämtar sina berättelser.

Arbetsrätt Striden om las

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

IF Metall: Vad finns det för alternativ?

Det går inte att tro att det inte ska bli någon förändring av arbetsrätten, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Bra att regeringen lyssnar på parterna

Regeringen har nu visat att den vill värna den svenska modellen och låta parterna ha huvudinflytandet, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Blandade känslor för regeringens las-besked

Blandade känslor för regeringens las-besked

”Ett beslut i rätt riktning”, enligt GS ordförande Per-Olof Sjöö. Pappers ordförande Pontus Georgsson är däremot starkt kritisk.

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Kommer regeringen att lyssna på LO:s nej?

Fredagens besked från Svenskt näringsliv och PTK ställer frågan: Kan regeringen driva igenom en ny arbetsrätt trots att LO har sagt nej till förslaget? skriver DA:s reporter Rasmus Lygner.

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

LO säger nej till förslaget om ny arbetsrätt

En enig LO-styrelse säger nej till las-förslaget. ”Det gav allt för mycket makt åt arbetsgivarna”, säger GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Välj förnuftet framför fundamentalismen

Dra tillbaka utredningsförslaget och låt parterna förhandla igen efter avtalsrörelsen utan politiska hot, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

”Industri­arbetare behöver ett starkt anställningsskydd”

Industriarbetare styr ju inte marknaden, dollarkursen eller virusspridningen, skriver Håkan Wågvi.

Las-förhandlingarna återupptas

Las-förhandlingarna återupptas

För två veckor sedan kraschade las-förhandlingarna – nu återupptas de. Tidigast på fredag ska fack och arbetsgivare lämna besked.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Industrifacken skickar hem sina delegationer

Fack och arbetsgivare kan fortfarande inte enas om storleken på löneökningarna. Nu skickar industrifacken hem sina delegationer.

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.