Varning för nostalgin

Ledare Arbetarrörelsen måste återta framtiden.

Bad och bildning är tanken bakom omvandlingen av Viskadalens folkhögskola till ett Marx-spa. Kursgården ska inte vara något ”Scandic” utan i stället lyfta fram arbetarrörelsens rötter. Så hamnade en Marx-staty inne vid pool-anläggningen.

Vid Ädelfors folkhögskola däremot har man tagit bort verken av Karl Marx som tidigare stod i receptionen. De väckte anstöt och kunder klagade.

Reportaget om kursgårdarna är rolig läsning men i grunden handlar det om rörelsens självbild och val av framtidsväg. Det pågår en ständig kamp mellan arv och förnyelse. Jag minns när tavlor av Albin Amelin och Sven X:et Eriksson hängdes över med draperi för att Folkets Hus i Stockholm skulle bli ”Stockholm city conference center”. Kommersialismen tog över på arbetarrörelsens bekostnad.

I dag skulle nog en strikt kommersiell idé faktiskt vara att återgå till historien. Vi lever i nostalgins tid. Att känna till sin historia är nödvändigt men att göra dåtiden till platsen från vilken nutida politik ska formas kan bli förödande. Den växande nationalismen och protektionismen visar att det är tillbakablickandet mot en svunnen tid (som aldrig funnits) snarare än viljan att bygga framtiden som är förhärskande.

Det pågår en ständig kamp mellan arv och förnyelse.

Framtiden tycks i dag inge mer oro än förhoppningar. Om detta skriver sociologen Zygmunt Bauman i boken Retropia. Bauman menar att framtiden har förvandlats till att bli ”en plats för mardrömmar”. Det kan gälla skräcken för att förlora sitt arbete och sin sociala ställning, skräcken för att inte klara sig som gammal, skräcken för att se sina barn bli utblottade, för klimatkrisen etc.

”I takt med att hoppet om framsteg bleknar  … så erbjuder oss det kulturella arvet traditionen som tröst”, konstaterar Bauman. Historien förskönas och leder ofta till ett exkluderande av dem som inte var med då. Vårt minne är ”vårt” men minsann inte ”deras”. Uppdelningen i vi och dem blir så ett faktum.

Till arbetarrörelsens styrka hörde en gång dess förmåga att odla längtan i stället för saknaden, förmågan att bära de provisoriska utopierna utan att fastna i dogmerna. Så blev den reformistisk, inte revolutionär. Den kände sin historia men ville skapa framtid.

Karl Marx pekade just på att revolutioner ofta sparkar upp dörren till framtiden samtidigt som revolutionärerna bär kopior på kläder som de dåtida hjältarna bar. ”Och precis när de verkar upptagna med att revolutionera sig själva och sakernas tillstånd för att skapa något som inte funnits tidigare, i just sådana epoker av revolutionära kriser, så samlar de ängsligt upp det förflutnas alla andar till hjälp, lånar deras namn, deras slagord och kostymer  …”.
En reformistisk rörelse behöver framtidsspanare, inte nostalgiker.