Utan kamp förtvinar våra solidariska rötter
När få , om ens någon, upplevt fackliga kraftmätningar lockar låtsaslösningar – som fantasier om ett svenskare Sverige, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson.
Vilket ansvar har vi som gör bilarna?
Publicerad 2019-09-17, 07:00 Uppdaterad 2020-08-28, 15:36
GÄSTKRÖNIKA Ska vi låta klimatskreden drabba oss med full kraft eller, sent omsider, själva försöka ta kontrollen och ställa om produktionen? Att nyktert börja diskutera det borde vara vår viktigaste fackliga uppgift i dag, skriver Volvoarbetaren Lars Henriksson
Om skribenten:
Lars Henriksson är skribent och skyddsombud på Volvo Cars i Torslanda.
”Vad har vi för ansvar då, vi som gör bilarna?”
Medan bilarna som rullade ut under den förra stora bilkrisen ställde en arbetskamrat den besvärliga frågan om bilism och klimat. Att tjäna sitt levebröd på att tillverka bilar, kan det vara förenligt med att vara klimatmedveten?
I dag står konsumtionen i klimatdebattens förgrund och frågan är ännu viktigare eftersom att den riktar strålkastarljuset på problemets rot, produktionen. För det som inte produceras kan naturligtvis inte konsumeras. Det är bara i de bokstavstroende liberala läroböckerna i nationalekonomi som konsumenterna styr ekonomin.
Är då ansvaret vårt, vi som lever av fossilbrännande verksamheter? Våra jobb är mer detaljstyrda än någonsin. Vi som bygger bilar har inte makten ens över i vilken ordning vi ska plocka materialet eller var vi ska sätta ner fötterna, än mindre över vad vi producerar. De besluten fattas av andra krafter. Men det behöver inte innebära att vi struntar i resultatet av vårt arbete.
I många sammanhang – även fackliga – sprids i dag förhoppningsfulla fantasier om ”fossilfri tillväxt”. Tekniska innovationer och fri företagsamhet (gärna med skattestöd) kan fixa klimatet och allt annat kan fortsätta som vanligt. Det är ju precis det vi vill höra, inte sant?
Så kan vi klara av att vända bort ögonen från Gretas allvarliga blick och skaka av oss det dåliga samvete vi alla har. För innerst inne vet att saker och ting inte alls håller på att ordna sig. Världen accelererar tvärtom mot avgrunden. Hälften av alla fossila bränslen som någonsin eldats upp har bränts de senaste 30 åren, koldioxidhalten växer i takt med ekonomin.
Vore det inte istället rimligt om vi i talet om sysselsättning och tillväxt började fråga: ”Sysselsättning med vad? Tillväxt av vad?”
Tillväxt har inom arbetarrörelsen varit synonymt med jobb, vilket i sin tur betytt lön. Och för alla som lever på att sälja sin arbetskraft är det också så det är. Men som sagan om kung Midas lärt oss kan man inte äta guld. (Eller sedlar. Eller pensionsfonder.)
Det vi lever av är nyttigheter, saker vi genom arbete skapar i samspel med naturen. Alltför ofta förväxlar vi våra behov av trygga jobb med företagens behov av ständigt ökande vinster.
Det är för det mesta inte att vara på jobbet i sig vi är ute efter, utan den försörjning vi får och i sista hand de ting och tjänster vi producerar. Om dessutom resultatet av vårt arbete hotar våra livsvillkor behöver vi tänka efter vad vi kan göra åt det tillsammans.
Vore det inte istället rimligt om vi i talet om sysselsättning och tillväxt började fråga: ”Sysselsättning med vad? Tillväxt av vad?”
I 1970-talets England gjorde fack och anställda på krigsmaterieltillverkaren Lucas Aeorospace något oväntat när de ställdes inför hot om uppsägningar. I stället för att bara kräva mer pengar till krigsmakten ställde de frågan om hur koncernen skulle kunna ställas om till samhällsnyttig produktion. Ett fyrverkeri av skaparkraft utbröt när de anställda började undersöka vad de kunde använda sin kunskap och sina maskiner till.
Resultatet blev den omtalade Lucasplanen och begreppet ”alternativ produktion” nådde ända till svenska nedläggningshotade varv. Men som de själva sa kan man inte skapa öar av ansvar i ett hav av oansvarighet, planen hade krävt ett politiskt stöd som Laborregeringen inte vågade ge. Sedan kom Thatcher och varje tanke på att styra marknaden utplånades grundligt.
Och här står vi nu. Med full fart mot katastrofen, med skam för flygande och köttätande men utan att ställa den mest grundläggande frågan: vad ska vi göra när vi arbetar?
Vår värld är i full färd att förändras. Frågan är om vi ska vänta på låta klimatskreden drabba oss med full kraft eller, sent omsider, själva försöka ta kontrollen och ställa om produktionen. Att självständigt och nyktert börja diskutera den frågan borde vara vår viktigaste fackliga uppgift i dag.
Extremt viktiga tankar! Varför är det fortfarande en sån självklarhet att vi inte skall få bestämma vad vi gör på vår arbetstid? Och varför är vi så bekväma med den maktlösheten. Detta är en stor utmaning som facken måste ta.
Lev nu. Gör ditt bästa. Det börjar med dig själv, tänk om. Vidare gör det bästa för din familj och sen vidga dina vyer till att se vad du kan göra för miljön och världen.
Och framför allt var medveten om att tiden är kort. Dagen D kan vara nära. Det tar mycket lång tid att ändra kurs för en oljetanker eller att lägga in backen.
Det är en utmaning i sig att tänka nytt. Jag jobbar på en industri som har en ändlig råvara. Vi kan inte se allt ur vår snäva synvinkel. Vi måste se var framtidens jobb kommer!
De länder som inser det kommer att klara sig bra. Miljö och återvinning kommer att vara nyckelsektorer.
Ah äntligen någon som kan formulera vad jag tänkt hela mitt vuxna liv. Politiker i alla färger pratar om sysselsättningen utan att reflektera vad som ska skapas. Kanske en medborgarlön vore lösningen. Vem skulle gå till ett jobb som känns meningslöst om man inte behövde lönen. Folk skulle kanske lägga sin energi på att göra livet bättre för sig själv och sina grannar.