Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Konserten var som ett väckelsemöte

6 mars, 2020

Skrivet av Carl Linneaus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika.Jag lät håret växa ut igen. Nu hade jag vunnit.

Att skriva om hårdrock har varit mitt levebröd under större delen av mitt yrkesverksamma liv. Hårdrock har funnits vid min sida sedan jag var liten. Att jag tar den för given är därmed inte så konstigt. Ibland blir jag dock påmind om vad den egentligen betyder för mig.

Jag var på bröllop. Jag gick dit i kläder jag gillar. Röd skinnjacka. Leopardfläckig skjorta. På fingrarna hade jag dödskalleringar. Bröllop är intressanta tillställningar. Man träffar folk man nästan glömt av att de fanns. En kille som jag inte pratat med på en evighet började kommentera mitt utseende. Märkligt. Han störde sig på hur jag såg ut. Han undrade vem jag trodde att jag var. Det var en attityd som jag inte upplevt på väldigt många år.

Jag fick en flashback till tonårstiden.

Min högstadieskola låg i en småstad. Allting var likriktat. Oliktänkande var inte populärt. Jag var den enda hårdrockaren på skolan, trots att det var en stor skola. Jag hade inte jättelångt hår, det gick ner till axlarna, men jag var den ende killen vars öron doldes av lockar. Därför stack jag ut. De korthåriga började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det jobbigt. Jag gav vika, klippte mig. Gliringarna ebbade ut. Jag trodde att jag hade vunnit. Egentligen hade jag förlorat.

De korthåriga ­började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det ­jobbigt.

Göteborg låg inte ens fem mil bort från var min skola låg. Ändå var Göteborg som en annan värld. Göteborg var en plats där hårdrocksband stannade till under turnéer. -Metallica kom dit en mörk decemberkväll. Jag klev in i ishallen där de skulle spela och såg tiotusen andra hårdrockare. De flesta var långhåriga. De såg ut som jag kände mig på insidan. Konserten var som ett långt väckelsemöte.

Efteråt köpte jag en turnétröja. Den kostade 180 kronor. Det var pengar som jag investerade i mig själv, i min framtid. Den svarta tröjan var alltid den sista som hamnade i smutstvätten och den första som jag tog upp ur korgen med ren tvätt. Jag bar den jämt och lät håret växa ut igen. Jag var stolt över vem jag var. Nu hade jag vunnit.

T-shirten har hängt med mig i flytt efter flytt. Den är urtvättad, gråaktig och på väg att vittra sönder. I tyget vid magen har det luckrats upp små hål. Mudden runt halsen har tappat all form av styrsel.

Det har gått nästan 30 år sedan jag köpte tröjan och jag kan inte längre ha på mig den. I stället hänger den inramad på väggen över mitt skrivbord. Jag har sparat den som en symbol över min självständighet, över att jag aldrig sällade mig till pöbeln, över att jag upptäckte att det fanns ett liv även för mig. Allt jag behövde göra var att lyfta blicken.

En kommentar till “Konserten var som ett väckelsemöte

  • En krönika som väcker egna minnen till liv.
    Funderar på om konserten med Metallica som nämns i texten ägde rum i december 1992.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Döden på jobbet

Varje år dör runt 50 människor i olyckor på jobbet. Genom de anhöriga visar vi vilka de omkomna var. I snitt tar det tusen dagar innan åtal väcks. En lång väntan för de sörjande.

De kom inte hem från arbetet

Förra året omkom 46 personer i olyckor på jobbet. Här berättar anhöriga om människorna bakom statistiken.

Föräldrarna: Man vittrar sönder

Olle Andersson Larsson och Christina Andersson fick vänta ett och halvt år innan åtalet lades ner. Ingen ställs till svars för deras son Robins död.

Utdragen väntan för de anhöriga

Efter en dödsolycka tar det i snitt 1000 dagar innan åtal väcks, visar Dagens Arbetes genomgång. Sedan kan det dröja över ett år innan domen kommer.

Hon startar en minnesfond för anhöriga

Christina Anderssons son Robin fastnade i en maskin och dog på jobbet. Nu startar hon en minnesfond för att hedra sonen och hjälpa andra anhöriga ekonomiskt.

”Det behövs mer pengar till rättsväsendet”

Saila Quicklund (M): Det behövs mer resurser till berörda myndigheter och att preskriptionstiden för arbetsmiljöbrott förlängs.

”Arbets­platserna ser inte ut som när lagarna skrevs”

Lagstiftaren och domstolarna behöver lära sig om den förändring som skett på arbetsmarknaden, skriver åklagaren Christer B Jarlås.

Så löser Norge brotten på halva tiden

Norge har klart kortare utredningstider vid arbetsmiljöbrott än Sverige. Hur vi jobbar kan kanske därför ses som förslag på förbättringar hos er, skriver norska domaren Rune Bård Hansen.

Åklagaren: Förstår att det kan upplevas som lång tid

Dödsolyckor är svåra att utreda, säger Jörgen Lindberg, vice kammarchef och vice chefs­åklagare vid Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Rema.

Las-uppgörelsen

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

”Nu är det slut med ping-pong-politiken”

När IF Metall gjorde upp med arbetsgivarna om anställningsskyddet var det inget svek, utan solidaritet med dem som har det sämst, säger IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.