Konserten var som ett väckelsemöte

Krönika.Jag lät håret växa ut igen. Nu hade jag vunnit.

Att skriva om hårdrock har varit mitt levebröd under större delen av mitt yrkesverksamma liv. Hårdrock har funnits vid min sida sedan jag var liten. Att jag tar den för given är därmed inte så konstigt. Ibland blir jag dock påmind om vad den egentligen betyder för mig.

Jag var på bröllop. Jag gick dit i kläder jag gillar. Röd skinnjacka. Leopardfläckig skjorta. På fingrarna hade jag dödskalleringar. Bröllop är intressanta tillställningar. Man träffar folk man nästan glömt av att de fanns. En kille som jag inte pratat med på en evighet började kommentera mitt utseende. Märkligt. Han störde sig på hur jag såg ut. Han undrade vem jag trodde att jag var. Det var en attityd som jag inte upplevt på väldigt många år.

Jag fick en flashback till tonårstiden.

Min högstadieskola låg i en småstad. Allting var likriktat. Oliktänkande var inte populärt. Jag var den enda hårdrockaren på skolan, trots att det var en stor skola. Jag hade inte jättelångt hår, det gick ner till axlarna, men jag var den ende killen vars öron doldes av lockar. Därför stack jag ut. De korthåriga började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det jobbigt. Jag gav vika, klippte mig. Gliringarna ebbade ut. Jag trodde att jag hade vunnit. Egentligen hade jag förlorat.

De korthåriga ­började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det ­jobbigt.

Göteborg låg inte ens fem mil bort från var min skola låg. Ändå var Göteborg som en annan värld. Göteborg var en plats där hårdrocksband stannade till under turnéer. -Metallica kom dit en mörk decemberkväll. Jag klev in i ishallen där de skulle spela och såg tiotusen andra hårdrockare. De flesta var långhåriga. De såg ut som jag kände mig på insidan. Konserten var som ett långt väckelsemöte.

Efteråt köpte jag en turnétröja. Den kostade 180 kronor. Det var pengar som jag investerade i mig själv, i min framtid. Den svarta tröjan var alltid den sista som hamnade i smutstvätten och den första som jag tog upp ur korgen med ren tvätt. Jag bar den jämt och lät håret växa ut igen. Jag var stolt över vem jag var. Nu hade jag vunnit.

T-shirten har hängt med mig i flytt efter flytt. Den är urtvättad, gråaktig och på väg att vittra sönder. I tyget vid magen har det luckrats upp små hål. Mudden runt halsen har tappat all form av styrsel.

Det har gått nästan 30 år sedan jag köpte tröjan och jag kan inte längre ha på mig den. I stället hänger den inramad på väggen över mitt skrivbord. Jag har sparat den som en symbol över min självständighet, över att jag aldrig sällade mig till pöbeln, över att jag upptäckte att det fanns ett liv även för mig. Allt jag behövde göra var att lyfta blicken.