Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Konserten var som ett väckelsemöte

6 mars, 2020

Skrivet av Carl Linneaus

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika.Jag lät håret växa ut igen. Nu hade jag vunnit.

Att skriva om hårdrock har varit mitt levebröd under större delen av mitt yrkesverksamma liv. Hårdrock har funnits vid min sida sedan jag var liten. Att jag tar den för given är därmed inte så konstigt. Ibland blir jag dock påmind om vad den egentligen betyder för mig.

Jag var på bröllop. Jag gick dit i kläder jag gillar. Röd skinnjacka. Leopardfläckig skjorta. På fingrarna hade jag dödskalleringar. Bröllop är intressanta tillställningar. Man träffar folk man nästan glömt av att de fanns. En kille som jag inte pratat med på en evighet började kommentera mitt utseende. Märkligt. Han störde sig på hur jag såg ut. Han undrade vem jag trodde att jag var. Det var en attityd som jag inte upplevt på väldigt många år.

Jag fick en flashback till tonårstiden.

Min högstadieskola låg i en småstad. Allting var likriktat. Oliktänkande var inte populärt. Jag var den enda hårdrockaren på skolan, trots att det var en stor skola. Jag hade inte jättelångt hår, det gick ner till axlarna, men jag var den ende killen vars öron doldes av lockar. Därför stack jag ut. De korthåriga började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det jobbigt. Jag gav vika, klippte mig. Gliringarna ebbade ut. Jag trodde att jag hade vunnit. Egentligen hade jag förlorat.

De korthåriga ­började kalla mig för Jesus, eftersom Jesus hade långt hår. Det blev tjatigt. Sedan blev det ­jobbigt.

Göteborg låg inte ens fem mil bort från var min skola låg. Ändå var Göteborg som en annan värld. Göteborg var en plats där hårdrocksband stannade till under turnéer. -Metallica kom dit en mörk decemberkväll. Jag klev in i ishallen där de skulle spela och såg tiotusen andra hårdrockare. De flesta var långhåriga. De såg ut som jag kände mig på insidan. Konserten var som ett långt väckelsemöte.

Efteråt köpte jag en turnétröja. Den kostade 180 kronor. Det var pengar som jag investerade i mig själv, i min framtid. Den svarta tröjan var alltid den sista som hamnade i smutstvätten och den första som jag tog upp ur korgen med ren tvätt. Jag bar den jämt och lät håret växa ut igen. Jag var stolt över vem jag var. Nu hade jag vunnit.

T-shirten har hängt med mig i flytt efter flytt. Den är urtvättad, gråaktig och på väg att vittra sönder. I tyget vid magen har det luckrats upp små hål. Mudden runt halsen har tappat all form av styrsel.

Det har gått nästan 30 år sedan jag köpte tröjan och jag kan inte längre ha på mig den. I stället hänger den inramad på väggen över mitt skrivbord. Jag har sparat den som en symbol över min självständighet, över att jag aldrig sällade mig till pöbeln, över att jag upptäckte att det fanns ett liv även för mig. Allt jag behövde göra var att lyfta blicken.

En kommentar till “Konserten var som ett väckelsemöte

  • En krönika som väcker egna minnen till liv.
    Funderar på om konserten med Metallica som nämns i texten ägde rum i december 1992.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Varje samtal kan vara det sista

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Alla vill ha kultur men få vill betala

Carl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Kultur & Fritid

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

”Vi hoppar av glädje när det går bra”

För drygt 20 år sedan steg Ástrádur ”Asti” Grétarsson ur fiskebåten, lämnade Island och följde med kärleken till Borlänge – och blev en engagerad bågskytt.

”Jag gillar det naturliga”

”Jag gillar det naturliga”

Profilen. När hon var barn ritade Ebba Ohlsson alltid hästar. Som sjuåring började hon på ridskola. När hon köpte sin häst, Nicci, var det självklart för henne att följa sin egen filosofi. Här berättar hon om … Hur chefens hjälp gjorde susen Jag har alltid drömt om en egen häst. Innan hade jag ridit på […]

Jämlikheten som försvann

Jämlikheten som försvann

Bilden av Sverige som ett unikt jämlikt land lever kvar trots att vi i dag har lika djupa klassklyftor som på 1940-talet. Den nyutgivna antologin Klass i Sverige sticker hål på en föråldrad självbild.

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg vägrar göra det förväntade

Mattias Alkberg har gjort kompromisslös pop, skrivit dikter om att önska sina barn döda, kallat Moderaterna för skadedjur och bett grammisjuryn behålla sin skit. Inget var särskilt lönsamt.

Du sköna nya spelvärld

Du sköna nya spelvärld

Banbrytande ljussättning och nästan obefintliga laddningstider kan förändra hur tv-spel ser ut och fungerar. Förhoppningarna efter att Xbox Series X och Playstation 5 lanserades i november är stora.

Frihet på fyra hjul

Frihet på fyra hjul

Fotografen Benjamin Nørskov reser tusen mil för att fånga epa-kulturen.

”Älskade mamma kallar jag den”

”Älskade mamma kallar jag den”

Pappersarbetaren Rainer Paakkinen fortsätter teckna, ge ut böcker, och har tagit sitt livs första högskolepoäng.

Kampen för liv

Kampen för liv

Nora Lorek och Maria Loewen skildrar barnmorskornas arbete i Bangladesh.