Är det Tom Cruise som räddar oss?

Krönika Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Chopins dystra toner i Prelude nummer 6 i B-moll förflyttar mig till en plats där det sorgesamma blir oändligt vackert. I en dystopisk förnimmelse i mitt inre stjärnsystem ger jag upp. Det får gå som det går med jorden, människan och vår tid.

Musiken öppnar upp sinnena. Glömmer av att jag är. Funderar på allt och inget. Vad kommer hända när låten tar slut? Är världen förbi då? Människans existens borta? Allt över?

Verkligheten har blivit som på film. Rätt som det är kanske Tom Cruise dyker upp, här på landet i Halland, där jag just nu befinner mig i en självvald exil för att vänta ut pandemin. Med vild blick kommer vår actionhjälte in i stugan och frågar något käckt på engelska, som för handlingen framåt.

Vi måste tillverka en flotte och ta oss ut till en ö och öppna ett lock i marken och stoppa ner en flaska med ett medel före klockan 15.00. Då kommer världen att räddas.

För att klara det måste vi gå upp på det nyrenoverade kiseltaket och skrapa lite sot från skorstenen på en kniv, ner i en plastflaska och sedan sätta på oss klätterutrustning och sakta vinscha oss två meter ner till verandan.

Bara en tanke. Mitt i allt. Plasttaket ovanför verandan är helt nytt. Det gamla hade ett hål orsakat av en sopkvast – när jag försökte skrämma bort smutsen genom att stöta sopkvastskaftet mot taket underifrån.

Jag hoppas inte taket går sönder mitt i uppdraget.
Finns tid för tankar nu.

Undrar om han kommer? Tittar ut genom fönstret. Ser bara åker. Tittar ut genom andra fönstret. Ser bara hav. Hör vinden vina och hör fåglarnas sång och himlen är helt blå.
Ingen Cruise så långt ögat når.

Jag är inte ensam. Silea är här med sin hund Matshka, gathunden från Moskva, som hon adopterade i januari. Den har redan acklimatiserat sig och är en livsförhöjande existens som gör livet mer värdigt som människa.

Jag upptäcker mer inom mig själv genom hunden. När jag ser Matshkas sorglösa blick tror jag vi kommer klara den här krisen. Hon tittar upp på mig när jag sitter och övar piano.
Matshka har lagt sig precis där pedalerna är.

Prelude nummer 6 i B moll har beskrivits som regndroppar – men också som att själen kastas in i en rädd depression.