Jag utesluter inte miraklet

Krönika Om jag dör har jag dörren öppen för att gud finns. Men kanske är det försent då.

Behövde en paus. Tid att återhämta mig. Åkte iväg till Malaga för avkoppling och rekreation.

Åker ni dit rekommenderar jag er att bo i Gamla stan, nära den gigantiska katedralen. Den är hisnande, storslagen, enorm, vacker och gotiskt läskig.

När jag sitter där inne undrar jag vad jag själv tror på egentligen.

Finns Gud? Vem är Gud? Jag är nästan agnostiker och tror inte på sådana föreställningar på det sättet, men jag tror på något annat i en motsättning inom mig själv. Miraklet i människan.

Lite fegt.

Så om jag dör, och Gud finns, har jag ändå haft dörren öppen. Funkar nog inte. Då är det redan försent. Det är väl när du lever som du ska tro på Gud om du vill komma till himlen?

Jag tror på blommornas kraft. Träden och poesin i ord. Gärna massa humor. Skämt. Det är min religion. Samtidigt utesluter jag inte någonting. Mirakel kan hända. Som att Frölunda till slut vann SM 2005. Jag var där även 2008 när de vann. Det var stort.

Besöker alltid kyrkor var jag än är. Malagas kyrka får ni inte missa. Bara att ta in kyrkans pompösa storhet kräver en flexibel nacke med möjlighet att vrida huvudet runt i 360 grader upp, bak och åt sidan.

Taket delar sig åt olika håll med djupa valv, avlånga fönster med färgat glas och järnsnidade bilder på Jesus berättelse.

Föreställer mig hur en människa kände sig för tre hundra år sen under de här enorma valven. Hukande i sin litenhet inför Gud. I dag med för den delen.

Om man tror på det.

Går förbi en människa som ber. En annan torkar sina tårar och gör korstecknet. Försiktigt, ljudlöst och sakta passerar jag henne utan att störa.

Det är inte så att jag drar fram kortleken och säger: ”Ta ett kort vilket du vill.” ”Kom ihåg det.” ”Är du nöjd?”

Nej, jag har lite uppfostran i mig. Och respekt. Det har mamma lärt mig. Jag känner mig också liten inför evigheten, men vill inte tro på detta viset.

Kyrkan känns som kontroll, makt och pengar.

Det är väl typiskt en göteborgare att komma med ett sånt här inlägg. Lyssna: Vi lever nu. Sen finns vi inte mer än i den kärlek vi gett i våra handlingar. Det lever kvar. Minnet av det vi gjort eller betytt för någon eller några. Våra barn. Vår natur. Om du har möjligheten. En trädgård. En låt.

Livet är orättvist. Då hjälper tro. Ett hopp i allt lidande som det är att vara människa och heja på Blåvitt. Bilderna på väggarna. Avmålad skräck, uppgivenhet, blandat med tro.

Många sorgsna ögon med tårar. Det kostar åtta euro att gå in. Det är det värt.