Framtiden finns – än så länge

Krönika Lyssna på vad framtidens riddare sitter och mumlar: Vi måste fortsätta att slåss, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.

Jag har precis kommit hem från en resa. Jag har varit långt borta i tiden. Hunden Matschka kommer fram och nosar på min hand. Hon känner igen mig, fast mina kläder är rufsiga av dammet och det ryker ur trasiga hål på min jacka. Mina ögon är vilda. Kanske ser jag lite uppjagad ut. Hon tittar på mig och viker sen ner blicken. Krama mig mer bara. Säger hennes ögon.

Ni kanske undrar vad som hänt? Det kan jag berätta.

Jag har precis sett Edith Piaf uppträda i Cabaret-hallen på Liseberg. Det var något utomkroppsligt att se henne sjunga hjärtat ur bröstet på sig själv.

I belöning fick hon en del av mitt hjärta tillbaka.

Möten är framskjutna. Trapporna bara växer. Varför finns det inte en hiss i min dröm?

Av bara farten såg jag Marlene Dietrich som gjorde braksuccé. Det skrevs i tidningen att det var den mest genomarbetade showen någonsin som visats i Göteborg.

Det är konstigt att jag fick uppleva detta. De rev Cabarethallen 1966. Varietén i Sverige dog. Ersattes av teve, dans, pop och rock. Jag var inte ens född, då heller.

Ringer upp polaren. Berättar att jag varit tillbaka i tiden. Att jag såg manipulatorn Viggo Jahn uppträda på Liseberg. Han med de svarta handskarna. Jag såg clownen Charlie Rivel. Vi pratar om dinosaurierna. Jag tänker inte åka så långt tillbaka i tiden.

Skulle jag vilja jag åka in i framtiden? Om jag ställer in min tidsmaskin till 2801. Försvinner jag då, när jag åker dit om vi inte finns kvar? För det ser inte ljust ut i världen. Människor går under i denna Kafkadystopiska verklighet.

Det är så nära. Bolag och konsortier och makthavare med gemensamma intressen bortom insyn. Val och röster som helt öppet ändrar våra lagar. Bankerna som går under och krigen som förstör. Medan Let’s Dance bara fortsätter.

Fotboll spelas. Publiken engageras. Grodorna kokas. Josef K går i trapporna. Möten är framskjutna. Trapporna bara växer. Varför finns det inte en hiss i min dröm?

Josef ringer upp Don Quijote. De pratar en lång stund. Herr K säger:

– Det anses löjligt, det du håller på med. Men jag backar dig. För idèns skull – fast slaget kanske är förlorat.

Ge inte upp. Vår riddare harmlös, fullt upptagen av att rätta till sin rustning, mumlar:

– Världen kommer inte gå under. Framtiden finns kvar. Än så länge. Vi måste fortsätta slåss.