Jämlikhet är bästa skyddet

Ledare Precis som vi har en försvarsberedning som tolkar de militära säkerhetshoten bör en hälsoberedning tillsättas som värnar vår välfärdsberedskap.

Världen kommer inte riktigt att bli sig lik efter coronakrisen. Hur den kommer att gestalta sig är en politisk fråga. Vad lär vi oss av krisen?

Liberala Financial Times ägnar huvudledaren åt att sia om framtiden där man ser behovet av mer politik och mindre marknad. ”Regeringar behöver acceptera en mer aktiv roll i ekonomin. De måste se offentliga tjänster som investeringar, snarare än belastningar. De måste finna vägar att göra arbetsmarknaderna mindre otrygga”, skriver tidningen och fortsätter rabbla upp ekonomisk-politiska reformer som tillsammans skulle kunna liknas vid ett socialdemokratiskt manifest.

Den svenska debatten på senare år har handlat om behovet av att satsa mer på Försvaret och Polisen. Säkerhetsrisker har tolkats i militära och brottsliga termer men inte i hälsa eller miljö. Coronakrisen visar hur sårbart ett samhälle är som gjort sig av med sitt civilförsvar och sålt ut sina beredskapslager av skyddsutrustning och läkemedel. Precis som vi har en försvarsberedning som tolkar de militära säkerhetshoten bör en hälsoberedning tillsättas som värnar vår välfärdsberedskap.

Att virussmittan nått in till våra äldre via hemtjänst och dåligt skyddade äldreboenden är en samhällsskandal. En del pekar på att Norge klarat krisen bättre än Sverige. Det är nog en alltför tidig slutsats men det verkligt intressanta i jämförelsen är skillnaderna i äldreomsorgspolitik.

I Sverige, inte minst i Stockholm, har äldreomsorgen privatiserats och hemtjänsten nedmonterats under många år.

I Norge är den fortfarande till största delen kommunal. De som arbetar med de äldre i Norge är fastanställda medan i Sverige är hemtjänstpersonal timanställd och har definitivt inte råd att stanna hemma vid sjukdom. Osäkra anställningar, dålig utbildning och bristande central samordning är uppenbart en hälsorisk vid pandemier.

Nedstängningen av ekonomin drabbar de redan mest utsatta värst. Sverige har fortfarande en hög anslutning till fackföreningar och många företag har kollektivavtal. Vår arbetsmarknadsmodell med ömsesidigt förtroende mellan parterna gjorde att vi snabbt kunde få till avtal om korttidsarbete. Men tyvärr har även den svenska arbetsmarknaden förändrats av nyliberalismens idéer om att själv är bäste dräng. Hyllningarna till gigekonomin och de ”flexibla” anställningsformerna torde dock fastna i halsen när coronakrisen skördar sina offer hälsomässigt och ekonomiskt.

Krisen lär oss förhoppningsvis att solidaritet och jämlikhet är det långsiktigt mest hållbara.