Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Gamla dängor ger oss trygghet

15 juni, 2020

Skrivet av

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Det sprakar och knäpper. Jag petar in ytterligare ett vedträ i elden. Svetten rinner snabbare ner för bröstet i takt med att kvicksilvret i termometern pressas upp. Från andra sidan dörren hör jag Glenn Danzig yla något om att han är en varg. Musiken är okonstlad. Rå. I det primitiva finns det trygga. Den enkla rytmen och de hypnotiska flammorna skingrar katastroftankarna.

Det är ensamt här ute på bastuflotten. Världen runt om har stannat upp. Stannat av. Gått i karantän. Alla ser till sina basala behov. Hälsa. Mat. Sömn. Gott så. Man får inte glömma att hålla själen levande. Kultur är viktigt. Musik får mig att andas. Genom boomboxen fortsätter Glenn att fylla mitt inre med toner som berör, men livespelningar fattas mig.

Andra helgen i juni har länge varit synonymt med Sweden Rock Festival. För mig har det blivit en ceremoni. Jag bryr mig inte om traditionella traditioner. Religiösa högtider förstår jag inte vitsen med. Däremot har festivalen i Blekinge varit ett stående inslag i en stor del av mitt vuxna liv.

Festivalminnen sköljer över mig. Jag tänker på den gången när jag lärde mig vad en fistbump var efter att Volbeats sångare sträckt fram en knuten näve som jag förvirrat började skaka. Jag minns när jag råkade se Steel Panther utan peruker, när Mötley Crüe-gitarristen visade mig sina tatueringar och när In Flames repade i den lilla trailern bakom stora scenen. Jag kommer ihåg en tre sekunder lång fotosession med Black Sabbath och jag glömmer aldrig när Gene Simmons gav mig kontanter för ett exemplar av Kiss-boken jag skrivit.

Framför allt minns jag konserterna.

I år är festivalen klokt nog avblåst. Jag lider med arrangörerna. Jag lider med banden. Jag lider med hela musikkulturen. Men jag försöker fokusera på det positiva. Artister har hittat nya sätt att samverka med sin publik. Inställda konserter har fått några ur Sveriges hårdrockselit att starta karantänprojektet At The Movies där de från sina hemstudior framför låtar från 80-talsrullar.

Det är smart, eftersom Spotifys trend­listor visar hur vi i oroliga tider som dessa helst strömmar gamla dängor från vår barndom. Vi gör det för att uppleva minnen av en stabilare tid. Vi knarkar trygghet.

Jag trycker in ännu ett vedträ.

Kanske måste riktiga katastrofer inträffa för att man ska sluta oroa sig över saker man ändå inte kan påverka. Jag märker att jag har sänkt garden. Nu kollar jag inte längre att ytterdörren verkligen är låst efter att jag vridit om nyckeln. Och spisplattan är nog avstängd. Den brukar vara det. Jag har lärt mig att gilla läget. Förhoppningsvis kommer vi ur det här stärkta. Förhoppningsvis kan kulturlivet gro på nytt.

Till dess flyter jag runt på min bastuflotte.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Varje samtal kan vara det sista

Varje samtal kan vara det sista

Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Alla vill ha kultur men få vill betala

Carl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.