Gamla dängor ger oss trygghet

Krönika Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus.

Det sprakar och knäpper. Jag petar in ytterligare ett vedträ i elden. Svetten rinner snabbare ner för bröstet i takt med att kvicksilvret i termometern pressas upp. Från andra sidan dörren hör jag Glenn Danzig yla något om att han är en varg. Musiken är okonstlad. Rå. I det primitiva finns det trygga. Den enkla rytmen och de hypnotiska flammorna skingrar katastroftankarna.

Det är ensamt här ute på bastuflotten. Världen runt om har stannat upp. Stannat av. Gått i karantän. Alla ser till sina basala behov. Hälsa. Mat. Sömn. Gott så. Man får inte glömma att hålla själen levande. Kultur är viktigt. Musik får mig att andas. Genom boomboxen fortsätter Glenn att fylla mitt inre med toner som berör, men livespelningar fattas mig.

Andra helgen i juni har länge varit synonymt med Sweden Rock Festival. För mig har det blivit en ceremoni. Jag bryr mig inte om traditionella traditioner. Religiösa högtider förstår jag inte vitsen med. Däremot har festivalen i Blekinge varit ett stående inslag i en stor del av mitt vuxna liv.

Festivalminnen sköljer över mig. Jag tänker på den gången när jag lärde mig vad en fistbump var efter att Volbeats sångare sträckt fram en knuten näve som jag förvirrat började skaka. Jag minns när jag råkade se Steel Panther utan peruker, när Mötley Crüe-gitarristen visade mig sina tatueringar och när In Flames repade i den lilla trailern bakom stora scenen. Jag kommer ihåg en tre sekunder lång fotosession med Black Sabbath och jag glömmer aldrig när Gene Simmons gav mig kontanter för ett exemplar av Kiss-boken jag skrivit.

Framför allt minns jag konserterna.

I år är festivalen klokt nog avblåst. Jag lider med arrangörerna. Jag lider med banden. Jag lider med hela musikkulturen. Men jag försöker fokusera på det positiva. Artister har hittat nya sätt att samverka med sin publik. Inställda konserter har fått några ur Sveriges hårdrockselit att starta karantänprojektet At The Movies där de från sina hemstudior framför låtar från 80-talsrullar.

Det är smart, eftersom Spotifys trend­listor visar hur vi i oroliga tider som dessa helst strömmar gamla dängor från vår barndom. Vi gör det för att uppleva minnen av en stabilare tid. Vi knarkar trygghet.

Jag trycker in ännu ett vedträ.

Kanske måste riktiga katastrofer inträffa för att man ska sluta oroa sig över saker man ändå inte kan påverka. Jag märker att jag har sänkt garden. Nu kollar jag inte längre att ytterdörren verkligen är låst efter att jag vridit om nyckeln. Och spisplattan är nog avstängd. Den brukar vara det. Jag har lärt mig att gilla läget. Förhoppningsvis kommer vi ur det här stärkta. Förhoppningsvis kan kulturlivet gro på nytt.

Till dess flyter jag runt på min bastuflotte.

Carl Linnaeus