När Roger blev Regina
I hela sitt liv har Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.
När Roger blev Regina
15 oktober, 2020
Skrivet av Rasmus Lygner
I hela sitt liv har Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.
Regina Hobergs tjänstebil kränger fram på skogsvägen, en sliten Seat Toledo som chefen har lånat henne. Hon har satt upp det långa håret i en tofs och bytt om till orange arbetskläder. Röjsåg, verktyg och kartor ligger redo i bilen.
Ibland får hon höra att hon borde ha fyrhjulsdrift eller åtminstone en robustare bil om hon ska arbeta i skogarna utanför Karlskoga, men hon vet att det inte är sant. Allt som krävs är en förmåga att känna in vägen och undvika de största stenarna och djupaste groparna.
Sly och fällda träd ligger längs med skogsvägen. Här har hon redan röjt, skogen är öppen, prydlig och ljus. Hon stannar när vägen delar sig. Regnet har upphört och solen lyser på mossen bakom henne. Ett par tryck på bränslepumpen, några ryck i startsnöret och röjsågen brummar i gång. Sågklingan sjunger gällt inne bland träden.
Skogen har varit hela hennes liv. Här har hon jobbat, jagat, åkt längdskidor och sprungit. Ändå är det först på senare år som hon har kunnat säga sanningen till skogsmaskinförarna: ”Jag är en transperson.” Så nu slipper gubbarna undra varför hon kör röjsåg med målade naglar.
Hon är 63 år gammal och lever sedan flera år som kvinna. I somras ringde hon den lokala fackavdelningen och frågade om de skrivit in hennes nya namn och personnummer.
Ja, skogsarbetaren Roger Hoberg är numera inskriven som Regina Hoberg, sa en ombudsman till henne.
Nu var hon också på papperet kvinna.
Kanske tillhörde hennes pappa en annan generation, kanske var han bara hård? Den tillknäppte smålänningen som löptränade i skogen och fiskade med sin son, men aldrig sa ett ord om vad han kände. Behövde barnen lipa kunde de gå till mamma. Regina Hoberg minns honom så.
I tonåren köpte hon ett par skinnskor med klack och dragkedja i guld, tajta jeans och en midjekort vinterjacka av kvinnomodell. Hennes pappa blev förbannad.
Inte för att kläderna var feminina. Han förstod bara inte hur i helvete hon kunde vara så dum. Hur skulle hon klara de kalla månaderna i Alvesta i en så kort jacka? ”Kom inte och gnäll till vintern”, sa han.
En annan gång skickade han henne till frisören. Hon hade låtit håret växa ut och det var så långt och så fint och hon bad frisören att ta så lite som möjligt, helst bara topparna.
”Hur fan har du blivit klippt, pojk?” sa pappa och släpade med henne tillbaka till frisören och stod bredvid medan hon fick håret kortklippt.
Men han var trots allt en bra pappa. Först till Roger och sedan till Regina, men det skulle dröja nästan ett helt liv. På den tiden visste han inte att hans tonårsson klädde sig i kvinnokläder och på kvällarna bad om att vakna som tjej morgonen efter.
Inte heller visste han att hon tog mopeden ut i skogen. Att hon i skydd av naturen bytte om till klänning och kände en frihet och en lycka större än något hon tidigare känt. Aldrig att hon sa ett ord till sina föräldrar. ”Det här får man inte berätta, då går det nog åt helvete”, tänkte hon.
Men mamma visste nog. Regina Hoberg sov i ett nattlinne som hon höll hemligt för föräldrarna. En dag efter skolan kom hon hem och fann det prydligt hopvikt under det bäddade täcket.
Kanske förstod hennes mamma inte vad det betydde, kanske förstod hon och accepterade sin son för den hon var?
De pratade aldrig om det.
När Regina Hoberg var 24 år gammal bestämde hon sig för att det fick vara slut på smygtransandet. Hon skulle flytta ihop med en kvinna hon var förälskad i. Vartenda kvinnoplagg hon samlat på sig genom åren behövde slängas. Blusar, kjolar, klänningar – hon gjorde sig av med allt. Den som är förälskad väljer kärleken. Så varför kändes det som om hon sålt sin själ?
Snart började hon byta om igen. Under många år levde hon som en spion. En inkräktare från främmande makt som inte kunde göra sig förstådd och under inga omständigheter fick bli upptäckt.
I badrummet hängde ett träningsställ som hon snabbt kunde dra över kvinnokläderna.
Väskan var fullpackad. När transor åker bort över helgen ser det ut som om de ska vara på resande fot i veckor, skojar Regina Hoberg. Något år innan hon fyllde 40 år hade hon blivit medlem i en av Sveriges första transföreningar, FPES, och nu satt hon på tåget mot Stockholm för att fira föreningens trettioårsjubileum.
Hon hade egentligen velat åka hemifrån som Regina Hoberg. Men alla tidigare försök hade slutat på samma sätt. Hon fann sig sittande i bilen med panik.
Den här dagen var det Roger Hoberg som klev på tåget. Att det var hennes namn visste ingen i föreningen. De använde bara pseudonymer, medlemmarnas riktiga namn bokfördes i största hemlighet och förvarades sedan utom räckhåll.
När tåget lämnade Alvesta kunde hon vara Regina Hoberg. Men hon behövde fortfarande byta om inför helgen. Från sitt säte såg hon att en av toaletterna var avstängd. Där kunde hon byta om i lugn och ro.
För första gången gick hon genom Stockholms centralstation klädd i kjol. Transor, bögar och flator från hela Sverige hade länge sökt sig till huvudstaden med drömmar om förståelse och kärlek. När Regina Hoberg gick igenom den stora ankomsthallen visste fortfarande ingen hemma i Småland vem hon faktiskt var.
Ingen tittade på henne! Ingen pekade! ”Hallå Roger, du är i Stockholm, inte i Alvesta”, tänkte hon. Lika delar spänning och rädsla, nästan ett slags pånyttfödelse.
Hon var på pubar och i affärer, festade och shoppade – alltid klädd som Regina Hoberg. Hon fick en känsla av att det var så här det skulle vara, att det var så här hon ville leva.
På tåget hem grät hon. Kläderna var nedpackade och hon var återigen Roger Hoberg. Hemma i Alvesta skulle hon iklä sig rollen som honom och fortsätta låtsas.
Kanske sitter själen i kläderna?
Just då kände hon i alla fall så.
Hunden Ozzy springer runt i huset i Karlskoga. Regina Hobergs hårfäste har krupit upp vid tinningarna, pannan är hög. Hon har inte sin blonda peruk på sig i dag. Hon är klädd i jeanskjol och svart blus.
För ett par år sedan var det otänkbart. Då klädde hon upp sig om hon fick besök eller skulle gå ut på stan. Hon minns hur hon tog tåget hela vägen till Köpenhamn för att köpa sin första riktiga peruk. Där riskerade hon inte att bli påkommen.
Nästan hela hennes liv har handlat om det, att inte bli avslöjad. Ibland ångrar hon att hon inte påbörjade sin könskorrigering tidigare. Flera relationer har gått sönder för att hon inte kunde vara ärlig med vem hon var. Efter många år sa hon till kvinnan som hon då levde med: ”Jag orkar inte längre, jag måste ut. Jag kan inte bara byta om här hemma.”
Snart därefter bad hon en läkare att skicka in en ansökan om att utredas för könsdysfori. Aldrig igen skulle hon dölja vem hon var.
Numera lever hon ensam. Hon kan inte längre vara någon annan. Då är hon hellre ensam. Hon har accepterat det.
Visst, det finns säkert många människor som kan tänka sig att vara tillsammans med en transperson – det tror hon verkligen. Men efter ett tag ska de berätta för sina föräldrar, och kanske för sina barn, att de är ihop med en man som går i klänning. Då är det inte lika enkelt längre.
Hon förstår dem. Den som är förälskad väljer kärleken – ja, men inte till vilket pris som helst. Inte heller hon.
”Kan vi inte åka in till Växjö”, minns hon att pappa sa till henne i telefonen. Regina Hoberg var på besök hemma i Alvesta. Ett par år tidigare hade hon till sist berättat för honom. Då hade hon samlat mod i mer än 50 år.
”Jag vill gå och titta lite i affärer”, förklarade han.
”Javisst”, svarade hon, klädde sig och satte sig i bilen för att hämta honom.
Förr besökte hon honom aldrig sminkad eller i klänning. Men nu var det många år sedan hon kom ut, pappa hade hunnit se henne klädd som kvinna.
I början var det svårt för honom att förstå. Han hade aldrig tänkt tanken, aldrig misstänkt något över huvud taget. Bara kommenterat att hon såg smal ut när hon började ha mer åtsittande kläder.
Men en dag, minns hon, hade pappa sagt att han sett ett program om en transperson på tv.
”Vilket helvete den stackarn har haft”, sa han.
Hon parkerade utanför hans hus.
”Hej Sven”, sa hon till pappa.
Han såg undrande ut. Kände inte igen henne.
”Men pappa”, sa hon och Rogers röst bröt igenom.
Då förstod han.
”Å herre jävlar”, sa han. ”Vad ska folk tro när jag är ute och går med en så stilig kvinna?”
”Men pappa lilla”, svarade Regina. ”De tror väl att du är ute och går med din dotter?”
”Ja”, sa han och satte sig bredvid henne i bilen.
Riktigt snyggt och intressant reportage! Både text och bildmässigt!
Tycker jag med !
Du har under åren berättat om tankar och jag gläds med Dig då jag läser artikeln.
Vilket fint reportage Regina. Så glad för din skull. Att äntligen bli tagen på allvar. Minns våra roliga minnen från Priden i Stockholm då du kom ner och fick bo hos mig. Och åkte in till stora staden och shoppade loss. Fick vara smakråd åt dig på peruk shoppen b.l.a. Är så glad för din skull Regina. Allt brukar lösa sig till slut, om man ger sig faan på det. Hörs på luren Kram