Lettiska maskinförare tar över i svenska skogen: ”Det är ett bra jobb”

Bristen på maskinförare gör att skogsbolag anlitar utländska entreprenörer. Rudolfs Prusis från Lettland har startat fyra maskinlag i norra Sverige.

Tjälen äter sig målmedvetet allt djupare ner i grusvägen som slutar i en vändplan i den jämtländska skogen. På andra sidan diket står contortatallar tätt intill varandra.

Sådana finns inte i Lettland, konstaterar Niks Rutulis. Han är skogsmaskinförare, anställd på en av Lettlands största skogsentreprenörer, som även tar uppdrag i Sverige. De närmsta tre veckorna kommer han att gallra 70 hektar contortatall här, och sedan 50 hektar till en bit bort. Sedan blir han avlöst och åker hem till Lettland för att knappt fyra veckor senare vara tillbaka igen.

Niks Rutulis är en av ett växande antal utländska maskinförare som pendlar fram och tillbaka till norra Sverige. De är anställda av utländska skogsentreprenörer, som anlitas av bland annat SCA och Norra Skogsägarna. Bristen på lokala entreprenörer och maskinförare har fått skogsbolagen att vända sig utomlands.

Läs också

Festen före slitet: Magnus Thor värvar säsongs­arbetare på resa i Rumänien

Dagens Arbete har tagit rygg på skogsföretagaren Magnus Thor när han åker till Rumänien. Rekryteringsresan börjar med en rejäl försäsongsfest för 200 personer i Europas fattigast hörn.

Svårt att hitta folk: ”Inte så många unga som vill slita i skogen”

Någon enskild orsak till maskinförarbristen finns inte, enligt Kolbjörn Kindströmer, ordförande för organisationen Skogsentreprenörerna. Flera samverkande faktorer gör det svårt att hitta folk.

– Om du tänker på hur vi i Sverige pratar om skogsnäringen – en av våra viktigaste näringar – så låter det inte särskilt positivt, säger Kolbjörn Kindströmer.

Vem vill jobba med något som beskrivs som skövling, rovdrift och dåligt för klimatet? Han räknar upp flera skäl – det ställs stora krav på maskinförarnas kunskap och produktivitet, det kan vara långa avstånd till arbetsplatsen, det kan vara svårt att ta föräldraledigt och lönen är sämre än i många andra branscher.

Läs också

Wilma, 19, utbildar sig till maskinförare: ”Jag trodde att alla jobbade i skogen”

✓ Rekordmånga sökte när SCA startade en egen maskinförarutbildning ✓För 19-åriga Wilma Edlund Karlsson är det en dröm att kunna kombinera jobbet i skogen med jaktintresset

Att få tag på skogsmaskinförare är inte jättelätt i Lettland heller, säger Rudolfs Prusis som driver det lettiska företaget där Niks Rutulis är anställd.

– Det är ett bra jobb. Det är välbetalt, men det är svårt. Det är inte så många unga som vill slita i skogen, de vill hellre sitta på ett varmt kontor.

Han behöver duktiga maskinförare, men det är ont om dem.

– Det gäller att vara mån om dem så att de är nöjda och stannar kvar, säger han.
Det är fem år sedan de fick frågan om att ta uppdrag i norra Sverige.

– I början var det svårt. Hur ska man planera, hur ska man lägga scheman, hur ska folk åka fram och tillbaka, vilka maskiner ska vi ha? Vi räknade med att det skulle kosta en del att etablera oss, men nu gör vi ungefär samma vinst här som i Lettland, säger Rudolfs Prusis.

Någon som har sett utvecklingen med fler utländska entreprenörer är Kristoffer Englund, ombudsman på GS-facket avdelning 8 Norr.

– Det har alltid funnits finska entreprenörer som kör i gränsområdet uppe i norr, vilket inte är så konstigt. Men de senaste åren har de kört längre söderut och det har kommit flera baltiska entreprenörer.

Måste ha kollektivavtal med GS – men ingen vill vara med i facket

För att få uppdrag hos skogsbolagen måste entreprenörerna ha kollektivavtal med GS. Det är viktigt att de följer villkoren, så att inte konkurrensen snedvrids, säger Kristoffer. Men att de gör det har han inte så stor möjlighet att kontrollera.

– Det är ingen av de anställda som vill gå med i facket. De har sina liv i ett annat land. Varför ska de betala medlemsavgift i Sverige?

Kristoffer Englund har lagt mycket tid på att ta kontakt med företagen för att upplysa om villkoren och förhandla om arbetstiderna.

– Om de vill lägga upp arbetstiden på ett sätt som går utanför kollektivavtalets ramar så måste det förhandlas med oss, så att vi ser att det inte blir orimligt och att ob-tillägg och annat betalas ut.

Kristoffer Englund känner till åtminstone fjorton utländska entreprenörer, men bara åtta av dem har svarat på hans förfrågan och förhandlat om det.

Rudolfs Prusis är en av dem.

– Först visste vi inte att man måste förhandla arbetstiderna. I Lettland får man jobba när som helst på dygnet. Men Kristoffer kontaktade oss och vi jobbade fram ett schema tillsammans, säger Rudolfs Prusis.

Han är mån om att allt blir rätt, säger han, och vill att de anställda ska tycka att schemat fungerar. Nu jobbar de sex dagar per vecka, med 72 timmars vila varannan helg. De är här i 27 dagar, inklusive två resdagar. Sedan är de hemma och lediga lika länge.

– Det är tillräckligt lång tid att vara hemma, träffa familj, vila och fixa sådant som behöver ordnas. Det är inte heller så långa perioder med arbete att man bränner ut sig, säger Rudolfs Prusis.

Någon risk att de ska få sämre lön än kollektivavtalets lägsta finns inte, säger han.

– Skulle vi bara betala kollektivavtalets lägsta lön för fyra års arbetsvana så skulle ingen komma hit och jobba.

Slipper nattskiften i Sverige: ”Men marken är svårare att köra på här”

Vid vändplanen i Jämtlandsskogen har Niks Rutulis slutat köra för dagen. Den sista timmen ägnas åt maskinvård. Den här veckan har en av företagets egna mekaniker, Miks Gruntmanis, varit i Sverige för att serva och åtgärda fel.

– Arbetet är detsamma som hemma, man skruvar på maskinerna. Men det är betydligt längre avstånd att köra här, säger han.

I Lettland har företaget ett eget reservdelslager och fem mekaniker. Att inte alltid ha en mekaniker tillgänglig är en av nackdelarna med att jobba i Sverige, tycker Niks Rutulis. Annat är bättre. Som att slippa nattskiften som är vanliga i Lettland. Och timret sorteras bara i fem eller sex olika sortiment i stället för 16 som i Lettland.

– Men marken är svårare att köra på här. Det är mer kuperat och stenigt. När det kommer snö är det svårt att se hur marken ser ut.

Rudolfs Prusis startade nyligen sitt fjärde maskinlag här. Han funderar mycket på om de borde starta en ny enhet i företaget, med kontor här i Sverige.

– Vi tittar på det, men vi måste göra det på rätt sätt så att vi följer alla regler. Vi skulle kunna ha flera anställda här, kanske några som är här i längre perioder, och även anställa svenskar. Det är så vi borde göra, tycker jag. Det är nästa steg för oss.

Marie Edholm