Skulle Boden bota min resångest?

Krönika Den värsta resfebern lugnas av ett nattåg mot Norrland, skriver Anneli Jordahl.

Jag har aldrig varit i Amsterdam. Inte heller i Haparanda. Men nu har jag fått se Boden. Jag har alltid velat åka dit. Nobelpristagaren Eyvind Johnson föddes där. Och på Mattias Alkbergs senaste skiva finns en psykedelisk teckning av Hotell Bodensia på omslaget. I övrigt var jag okunnig. Förutom att Karl-Bertil Johnson varje jul delat ut tändstickstavlan med Bodens fästning till en fattig.

Nu fick jag mitt första jobbmöte sedan pandemin passiviserade mig. Boden. Yeah! Det finns inget bättre än att besöka nya städer. Stora som små. Flanera vid en å. Sitta på anrika konditorier. Strosa i parker. Köpa med sig lokalproducerat hantverk. Se en konstutställning. Besöka biblioteket och läsa tidningar.

Ängsligheten inför förflyttningar ligger i familjen. Alla torrhostar av nervositet inför en resa.

Det värsta är att jag lider av ohygglig resångest trots att jag bara ska ta tåget inom landet. En vecka före avfärd är jag nervös att jag ska glömma. Missa att packa jobbanteckningarna och det viktigaste av allt: bettskenan Betty. Ängsligheten inför förflyttningar ligger i familjen. Alla torrhostar av nervositet inför en resa. Jag blir stingslig och kort i tonen. Fräser som en vildkatt.

Kanske har det att göra med att vi aldrig åkte utomlands när jag växte upp. Ekonomin var skral och mina föräldrar kände sig osäkra med sina enstaka fraser på engelska. Barnen fick det i generna. Resfebern. Jag torrhostar inte, men jag brukar sitta på stationen en och en halv timma före avgång. Men nu var jag djärv och väntade endast en timme vid perrongen där det långa nattåget mot Luleå stod inne. Ett behagligt lugn infann sig.

När jag på morgonkvisten klev av på Bodens station och tog trapporna ner från perrongen fotade jag färgsprakande målningar med motiv från Bodens historia. Detta borde vara stilbildande för alla tågstationer. Ta efter, vet ja! Det första som mötte mig var ett porträtt på den mest kända människan som väntat på tåg i Boden. Vladimir Lenin. Han skulle mot Haparanda. Framgångsrika IBK Bodens damlag i innebandy samsades med historik om Malmbanan. Utanför stationen vajade den samiska flaggan ikapp med hbtq-fanan.

Strosade längs Bodån kantad av stiliga silverpilar som fått namnet Boden Silver. Och under dagen kunde jag konstatera att staden är känd för många kaféer och second hand-butiker. Jag hann med en lokalproducerad öl på hotell Bodensia, ett höghus som inte var brandgult i verkligheten. Försjönk så djupt i en från biblioteket utgallrad gratisbok om lodjur, att jag kom springande till tåget mot Stockholm fem minuter före avgång.

När jag kom hem och babblade om mina Bodenupplevelser frågade jag min man.

När åker vi till Haparanda?

Anneli Jordahl