Nu krävs fanimej proportioner

Krönika Kommunens förskoleanställda fick en hundring i belöning efter pandemin. Postnords vd fick lite mer, skriver författaren Anneli Jordahl.

När det råder tumult i tillvaron är det svårt att tänka klart. Mitt mantra när jag tar del av nyheterna är frågan: Är det här rimligt? Svaret är ständigt nej. Bristen på proportioner är för det mesta bisarr.

Tänker på mina föräldrars elräkning för december månad, 6 000 kronor. Med skakig hand visade pappa fakturan. Måste de planera en flytt redan nu? Pappa är pensionerad elinstallatör, han vet precis hur man sparar el i det lilla radhusets tre rum. Det hjälper inte.

Gick allt åt pipan när man började kalla personalansvarig för HR?

Jag som bor i lägenhet, är bilfri och utan lån inser att det är en rikedom att inte äga. Det är förstås
dyrare när jag går och handlar mat, men det är mest andras oro jag tar del av. Närståendes dubbla räntekostnader på bolånet!

Min erfarenhet av att leva under ekonomisk press är gedigen. Sömnen kajkar ur fullständigt. Man blir besatt av pengar.

Samma dag som det gick ut på nyheterna att högsta chefen för Postnord höjde sin lön med 20 procent och kan åtnjuta en månadslön på 840 000 träffade jag en granne som berättade att förskoleanställda fått en belöning av kommunen för att de riskerade livet under pandemin. De mottog ett presentkort på 100 kronor.

Jag gick med dessa två summor i huvudet och vreden kokade. Presentkortet på 100 kronor räckte inte ens till en pytteliten Saintpaulia. Gick allt åt pipan när man började kalla personalansvarig för HR? Human relations.

Pyttsan!

Omvårdnad och underhåll har varit underskattat i decennier, oavsett vilka politiker som suttit vid makten.

Distributionsnätet för el är undermåligt och en orsak till att elpriserna skenar. Jag fasar för att svenska städers vattenledningar från typ 30-talet rostar ihop fullständigt.

Jag, som inte har bil, drabbas mest av lokförarbrist, trasiga tåg, signalfel och spårfel. Samma läge på SJ som på pendeltågen.

Tur att jag bara har jobb i Stockholm och slipper bo där. Skulle inte tacka ja till en lägenhet i innerstan även om jag fick den gratis. Överallt är en reparatör på väg. Huvudstaden är inte längre Nordens Venedig utan De stillastående rulltrappornas stad. Reparatörerna tycks aldrig hinna fram.

Full speed är postutdelarnas arbetstempo. Snart delas väl posten ut en gång i veckan. Är det då rimligt att vd:ns månadslön är vad en normalsvensk drar in på två–tre år?

Nu är det fanimej dags att kräva proportioner.