Valet där allt blev förvridet

Krönika Våra politiker fjäskar för de förmögna medan de riktar kniven mot människor som flytt krig.

Hunden och jag åkte till Märsta med värk i framben och i hjärta. Den 11 september bar med sig tre dramatiska besked. Jag som hade somnat i tron att Magdalena Andersson skulle regera vidare vaknade och fick spatt. När detta skrivs är Ulf Kristersson i färd med att bilda regering. SD är det största partiet inom högerblocket.

Jag råkar vara en stackars sate som får energi av anständig fördelning av samhällets resurser, nu får vi en regering som föraktar det mesta jag står för.

Jan Guillou skrev i en Aftonbladetkrönika att han har svårt att förstå att hälften av svenskarna röstar på partier som ekonomiskt gynnar en procent av befolkningen. Missnöjesröster, förklarar en annan. Sossarna försökte behålla makten genom att vara så lite sossar som möjligt.

Det molar i hjärtat. Vänner som flytt från krig och förföljelse är rädda. De känner sig krockskadade av valretoriken.

Partiernas knivsegg riktas däremot aldrig mot förmöget folk. De som förskingrar över 30 miljarder per år ur statskassan. Våra pengar finns i skatteparadisen.

Allt är förvridet. Dessutom har min gårdshund svår värk i frambenen. Han måste gå på en månads kortisonbehandling. En ond tand måste också dras ut. Min arma plånbok! Men vad gör man inte för ett litet underverk till pälsdjur.

Jag satte mig på en bänk vid Märsta torg för att invänta att affärerna öppnade. Där hängde ett gäng som pratade om världsläget. ”Putin åker till Stockholm och dricker kaffe. Sen åker han till Oslo och äter lunch.”

Vill man få en koncis sammanfattning av fjäskeri inför despoter ska man lyssna till samtal vid torgens parkbänkar.

”Varför har hunden plåster”, frågar en av männen.
”Blodprov. Han är gammal”, säger jag sorgset.
”Jag är också gammal”, säger mannen och vickar på sin rollator.
”Vi är säkert lika gamla”, säger jag.

Jag hade rätt. Men mina ben bär mig fint, jag har uppenbart levt ett mer gynnat liv.

Missmodig tog jag mig hem och tände stearinljus i stället för att tända lamporna. Då fick jag ett meddelande från en god vän. Han har fått uppehållstillstånd efter sju års kamp. Han slipper utvisas till förföljelse och ett liv i helvete i Afghanistan.

Beskedet kom i rättan stund.

Livsmod och valvärk samsas nu i hjärtat.

Anneli Jordahl