Snabb omställning på Klippans bruk

Att man är äldst i branschen behöve­r inte innebära att man är mer pandemikänslig än andra. Titta bara på Klippans bruk, Nordens äldsta, som snabbt lade sina servetter åt sidan för att ägna sig åt ett helt annat pappersgöra.

Dånet som man möter när man lämnar kontrollrummet och kliver ut i maskinhallen är som det oftast är på pappersbruk. Öronbedövande.

Men det bekommer inte 23-åriga Sebastian Björk som just har rusat ut för att fixa till en grej. Han är van. Ja, efter drygt ett år som anställd har han vant sig vid det mesta, och dessutom gillar han det, berättar han.

Inte bullret. Men arbetskamraterna, skiftlunken, jobbet i sig. Att få vara med och tillverka tonvis med servettpapper varje dag.
Livet som han hade innan, när han arbetade som kock, längtar han i vart fall inte tillbaka till.

– Jag tröttnade, säger han. Dåligt betalt, obekvämt, dåliga arbetstider. Mycket mindre varierat än det jag jobbar med nu. Men jag tycker fortfarande att det är kul att laga mat.

Sebastian arbetar för dagen på PM11, en italiensktillverkad mjukpappersmaskin som Klippans Bruk AB köpte in och installerade så sent som förra våren, och som innebar att han och 25 andra personer fick jobb här på bruket. Fasta jobb.

Den maskininvesteringen kostade bolaget 150 miljoner kronor, vilket är en saftig summa för ett litet bruk på en redan tuff marknad. Men i gengäld bidrog PM11 till att fyrdubbla brukets kapacitet. Dessutom kan man numera byta färg på papperet på ett mycket enklare och smidigare sätt än tidigare – allt beroende på efterfrågan.

Men är det någon efterfrågan då? Nu, under coronan? Jodå, hyfsat får vi höra. Många vill ju ha något att torka sig med även vid matborden. En bra dag rullar minst ett dussintal större lastbilar här­ifrån, fullastade med servettpapper som andra företag i Europa och övriga världen sedan skär ut och konverterar till färdiga servetter i alla tänkbara färger och nyanser.

Det allra mesta av Klippans produktion, 97 procent, går på export. Och rött och gult hör till de färger som är mest efterfrågade. Färgönskemålen går ofta i cykler och återspeglas i årstiderna.

– Rött på hösten och gult på våren, som en av operatörerna summerar saken.
Men svart, det är Klippans storsäljare. Svart är också Sebastians personliga favorit. Och servetter för privat bruk använder han dessutom dagligen, kulinariskt sinnad och skolad i bordsdukning som han ändå är.

– Ja, det gör jag faktiskt. Och innan jag började jobba här förstod jag inte hur stor process det är bakom en servett, eller rättare sagt bakom allt papper. Men i dag tänker jag mer på sånt. Så lite yrkesskadad har man nog blivit.

Att vika servetterna för dukningens skull hör dock till undantagen, fortsätter han.
– Jag kan göra ”diamanten”, bestickkuvert och kanske ett par vikningar till. Om ska jag bjuda på middag så kan jag göra det. Men annars – om det bara är jag och sambon – nä, då blir det ingen vikning!

Vägg i vägg med PM11, i kontrollrummet till PM9, sitter Rolf Mårtensson på en stol och tittar in i datorskärmar och konstaterar att allt går rätt till. I bakgrunden spelar radion We Are The World och utanför fönstren, ovanför skärmarna, frustar den snart 60 år gamla maskinen ut guldgult papper i parti och minut.

– Guld, det är första gången vi gör det, säger han.

Rolf är utbildad bilmekaniker i botten, men sadlade om för drygt 40 år sedan och började jobba på bruket i stället.

Även hans arbetskamrat Nisse Rydhög, som står ett par meter ifrån honom, började då. I juni 1979 närmare bestämt. Direkt efter Rikspappersskolan i Markaryd kom han hit, minns han. På den tiden då världens ledare hette Jimmy Carter och Leonid Brezj­nev, och när bruket här intill Rönneån i nordöstra Skåne hade sex pappersmaskiner i gång och sysselsatte omkring 600 anställda.

– Vi hade till och med en restaurang här då, men den lades ner någon gång på 80-talet, säger Nisse medan vi går runt på området och stannar till vid ån som rinner förbi.

Vattnet står lågt nu, det är höst, och löven i de intilliggande lönnträden skiftar i rött och gult och i nyanser som säkert inte ens PM11 skulle klara av att efterlikna. En större klipphäll breder ut sig mitt i ån. Den klippan sägs vara upphovet till varför bruket och orten heter just Klippan.

Nisse pekar på en gammal nedlagd byggnad precis intill åkanten.

– Där kunde man stå och fiska. Ja, vissa gjorde faktiskt det. Stack ut sina metspön genom fönstret och fiskade på arbetstid!

Avdelning 66 Klippan – äldre än Pappers

Att Pappers firade 100 år förra månaden känner nog de flesta pappersarbetare till. Men desto mindre känt är att avdelning 66 Klippan är äldre än så. Den avdelningen räknar nämligen sitt ursprung från bildandet av Grov- och fabriksarbetarförbudet avdelning 17 den 23 augusti 1896. En dag då 41 anställda skrev in sig som medlemmar.

Sedan dess har Nisse, Rolf och de andra gamla trotjänarna här på Klippan gjort en hel del papper. Bordsdukar, haklappar, britspapper, toalettpapper, frimärkspapper, cigarettmunstyckspapper, bibelpapper, you name it.

– Men i dag har vi bara två maskiner och 85 anställda, som mest bara gör servettpapper.

Och – toalettpapper. Ja, i samband med coronans utbrott, när hotell- och restaurangbranschen mer eller mindre klappade igen, samtidigt som många började storhandla ett annat sorts papper, ställde bruket till stor del om och började tillverka toalettpapper i stället. Som man gjorde förr om åren.

Omställningen gick snabbt, berättar avdelningsordförande Kim Karlsson. Inom loppet av bara något skift var ”Elvan” redo och klar att leverera. Tamburerna snurrade för fullt.

Efter några månader – när restaurangerna sakta hade öppnat upp igen och omvärldens behov av toapapper hade bedarrat – återgick man dock till att enbart tillverka servettpapper igen.

Klippans bruk är gammalt. Faktum är att det är Nordens äldsta pappersbruk. Lite här och var på området står det ”1573”, vilket ska vara året då den första papperstillverkningen startade. Inte just här, men på Herrevads kloster, cirka sex sju kilometer härifrån.

På den tiden hörde Skåne till Danmark, och han som lät bygga denna första ”pappersmölla” hette Steen Bille. Där på klostret lät han för övrigt sin unga systerson Tycho Brahe inrätta ett kemiskt laboratorium, innan denne sedan gick vidare i livet och genomförde sin storslagna idé om ett astronomiskt observatorium på Ven.

Det nuvarande brukets historia, här i Klippan alltså, sträcker sig ända tillbaka till 1600-talet och har under seklens lopp genomgått många med- och motgångar. Från att ha varit Sveriges första och största pappersbruk, till att nu vara ett av de minsta.

Här i Klippan byggdes också landets första pappersmaskin. Året var 1832, och i takt med industrialiseringen som följde lät bruket installera fler maskiner. Produktionen utökades och under år­tiondena som sedan gick omfattade den efter hand alltifrån tidningspapper till finpapper av skilda slag. Sådant papper som även Nisse med flera har arbetat med att ta fram.

Vi gör så gott vi kan och på senare tid har ju ändå restaurangerna ute i Europa delvis börjat öppna upp igen.

Kim Karlsson, avdelningsordförande på Klippan.

För 14 år sedan, 2006, gick företaget emellertid i konkurs. Att framställa vitt men framför allt färgat kopieringspapper bar sig inte längre. Siffrorna gick helt enkelt inte ihop. Likaså tidningspapper, som man också gjorde i mindre volymer. En realitet som många bruk numera bittert har fått erfara, senast nu i Ortviken och Hylte.

Men Klippan gick trots allt inte under. Ett nytt bolag bildades, maskiner avyttrades och kvar blev ändå mjukpappersverksamheten. Den verksamhet som man alltså helt nyligen beslutade sig för att satsa än mer på i och med investeringen i PM11. Maskinen som snabbt och smidigt ställdes om från servett- till toapapper.

Enligt Kim Karlsson, ordförande för Sveriges äldsta pappersavdelning, har ingen anställd tvingats gå eller jobba färre timmar under pandemin. Om framtiden vill han inte sia alltför mycket, men han är ”försiktigt optimistisk” säger han. Uppsägningar befarar han i alla fall inte.

– Nej, inte som det är i nuläget. Vi gör så gott vi kan och på senare tid har ju ändå restaurangerna ute i Europa delvis börjat öppna upp igen. Men visst, det är kärvt. Inte alls som det var förra året, när allting gick för högtryck.

Han tystnar en stund, fortsätter:

– Jag vet inte varför Klippan har lyckats klara sig genom alla år, men det verkar som att det alltid har funnits folk som har tyckt att det här har varit en bra plats att investera i.  

Pontus Ohlin