Oro, tristess – och lättare att delta i viktiga möten
Dagens Arbete hörde av sig till tre av dem vi mötte under pandemins början. Vad har påverkat mest under coronaåret?
Livet har blivit lugnare – men inte jobbet
17 november, 2020
Skrivet av Anna Julius
Pandemin Arbetsbördan har snarare ökat än minskat i industrin sedan coronan slog till.
På GKN i Köping känner man av stressen, men tycker att företaget har hanterat smittan bra.
I våras var det som om Köping gick och väntade. Rapporterna från Stockholm talade om snabb spridning av coronasmittan, men på den stora arbetsplatsen GKN märktes inget av sjukdomen. Däremot märktes pandemin direkt i form av permitteringar.
– Jag tror folk tänkte, vi bor i lilla Köping, det kommer inte hit, det stannar i Västerås, säger klubbordförande Torbjörn Eriksson.
Vi träffas på ett anrikt kondis i stan, några skyddsombud och fackligt engagerade. Här beställer folk halvor med vaniljkräm och hallongrisar – bakverk väl värdiga Köpings senaste storhet Tårtgeneralen.
Det är så här det är om man vill träffa några som jobbar på GKN nu – det går inte för utomstående att komma in på fabriken.
Smittläget i Köping är ett annat nu än i våras. En vecka i oktober hörde kommunen till dem med allra störst smittspridning i landet. För montören Anna Lindh blev det väldigt påtagligt – hennes morfar har bott på ett äldreboende där smittan är hög och gick precis bort.
– Det kom så nära nu.
Även för Ebba Ohlsson, också montör, har det krupit nära. I klassen på hennes yrkesutbildning blev många sjuka och en avled.
– Man fick verkligen i sig att ha respekt för det.
Folkhälsomyndigheten har varnat för att folk börjar slappna av. Men de som har samlats på kondiset i Köping hör inte dit.
– Eller rättare sagt, folk kanske slappnade av, och så ser man resultatet av det, och drog åt tumskruvarna, säger Thomas Mikkula, som jobbar på en slipavdelning.
Torbjörn håller med:
– När det kom i våras brydde jag mig inte så mycket. Nu tänker jag på det hela tiden. Måste du stå så nära i kön?
GKN har ändå klarat sig bra, ”peppar, peppar!”. Runt fikabordet känner de bara till ett fåtal coronafall bland de cirka 800 anställda.
När IF Metall gjorde en undersökning bland medlemmar om hur de tyckte att deras arbetsgivare skött sig under coronautbrottet finns det en del kritiska röster, men den största andelen är ändå positiva. De vi träffar på GKN är nöjda.
Företaget har haft krisgrupp som följt Folkhälsomyndigheten och regionen noga. Alla med minsta symtom uppmanas att gå hem. Vid möten ska man ha munskydd, liksom vid vissa stationer eller andra utrymmen där man inte kan hålla avstånd.
– Och i industrin använder vi ju mycket handskar, vi rör inte saker så mycket, säger Ebba.
Andreas Widera, som jobbar med produktionsuppföljning, instämmer.
– Och man är bra på att inte peta sig i ansiktet, för då blir man svart!
Samtidigt har Andreas fått syn på hur lite till exempel pausutrymmen är planerade för pandemier. Mikrovågsugnarna står tätt, ofta precis bredvid kylskåpet.
– Tänk när det kommer in 30 personer där!
– Det var en sak vi hade riskbedömning om, säger Ebba. Vi tar senare frukost och senare lunch för att det ska bli mindre folk.
Anna har reagerat på att folk rör vid saker i köket, och att det är svårt att låta bli att pilla på saker.
– Samtidigt tänker jag inte så mycket på jobbarkompisarna. Jag tänker att vi har samma baciller, även om det kanske inte stämmer.
De är överens om att det inte är jobbet som är den största källan till smitta.
– Jag tror att det är mest privat. På jobbet har vi restriktioner, säger Ebba.
– Man sköter sig på jobbet, säger Thomas. Men sen en fredagskväll, när man går på krogen, då glömmer man bort det där.
Han, som är 56 år, tycker sig se att det särskilt gäller unga. Ebba, som är 23, håller inte med. Det skiljer sig från person till person.
– Det finns många äldre som säger ”Munskydd – äsch!”
Ebba säger att hon har ändrat beteendet ordentligt sedan epidemin satte fart. Vänner träffar hon mest hemma.
– Och går vi ut, sitter vi ofta vid ett bord och går inte runt och snackar på samma sätt som förut. Men det ser man ju andra som gör.
Vi tar senare frukost och senare lunch för att det ska bli mindre folk.
Ebba Ohlsson.
På olika sätt har de alla fått ställa om livet. Thomas kunde inte tävla med laget han tränar i tv-pucken.
För Andreas handlade det om att släktingarna i Tyskland inte kunde komma på hans bröllop. Lösningen med mingel utomhus och sedan middag med närmaste familjen passade ändå brudparet rätt bra, de ville inte ha ett jättestort bröllop.
– Hade vi tänkt oss 200 personer hade vi ställt in det. Nu blev det billigare också.
Thomas tror att mitt i eländet är ändå en positiv grej att många har stressat ner lite under pandemin.
– Man har fått en tanke, landat lite.
– Instagrampressen har minskat – pressen att ha det perfekta livet, tror Andreas.
– Men man vill ju ändå kunna göra saker! säger Ebba.
– Ja, jag är jävligt trött på det nu, säger Anna.
– Nä, man kan ju inte pausa livet för evigt, säger Andreas.
Livet har blivit lugnare, men inte jobbet.
– Nej, herregud! Vi är kort om folk, säger Ebba, som jobbar på en linje som ofta får låna ut folk till andra när det uppstår luckor.
När det kom i våras brydde jag mig inte så mycket. Nu tänker jag på det hela tiden.
Torbjörn Eriksson, klubbordförande.
Som underleverantör till flera bilmärken är GKN känsligt för svängningar. Just nu är det en kund som vill ha mycket levererat.
Även under permitteringarna i våras kunde det vara stressigt, och ofta dåligt planerat, säger Ebba. Rätt person måste vara på rätt plats kompetensmässigt, annars funkar det inte.
– Det var så märkligt, säger Andreas. Man gick hem för att det var lite att göra, sen var det jättestressigt när man jobbade. Men jag tror företaget har lärt sig något.
Permitteringarna tog hastigt slut efter semestrarna. I stället har det lagts ett varsel, till en början på 80 personer. Kanske ska företaget gå ned i takt. Ebba och Anna blev oroliga när de hörde det.
– Man visste att man skulle vara på gränsen, säger Anna.
Nu känner de sig ganska säkra på att vara kvar men är oroliga för att mycket kompetens försvinner. Fortfarande känns sviterna av de stora varslen under finanskrisen av.
Thomas med 36 år på företaget känner sig trygg i sin anställning, men känner för de yngre som kan få gå. Och oron för framtiden finns ändå i bakhuvudet.
– Det är ju våra jobb det handlar om.
Utbrottet som blev en väckarklocka
Under några veckor i våras hörde Gällivare kommun till de med högst smittspridning i landet. Utbrottet kom efter ett underhållsstopp i LKAB:s gruva i Malmberget, då många kom utifrån för att arbeta. Trängsel i omklädningsrummen nämndes som en orsak, men mest talade man om det som hände utanför arbetstid – att folk gick ut på stan på kvällen.
Händelsen blev en väckarklocka för andra som planerade underhållsstopp. Smittskyddsläkaren i Norrbotten, Anders Nystedt, gav råd. Många entreprenörer fick skriva på papper om att personalen skulle hålla sig nära sina hotell och vara försiktiga om de åkte till stan. Men viktigast av allt, säger Anders Nystedt, är att inte gå till jobbet om man har minsta symtom.
Läs mer:
Andreas Widera
Anna Lindh
Arbetsmiljö
coronakrisen
Ebba Ohlsson
GKN
IF Metall
Köping
Thomas Mikkula
Torbjörn Eriksson
