Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Varje samtal kan vara det sista

24 februari, 2021

Skrivet av

Krönika Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Tänk på döden. Under några år ­passerade jag dagligen den där ­uppmaningen som i 200 år hängt utanför Stampens kyrkogård i Göteborg.

För mig var det en onödig anmodan. Jag tänker ändå alltid på döden. I vissa perioder har jag velat omfamna den. I andra perioder har den nästan skrämt ihjäl mig. Den har alltid varit närvarande inom den musikstil som jag sålt min själ till.

Det är ingen slump att en av grenarna på det stora hårdrocksträdet heter just death metal. Nu har döden även etablerats som koncept inom den åldrande västkustrocken.

Nyligen intervjuade jag Toto-gubbarna Steve Lukather och Joseph Williams. Steve lät samtalet drypa av svår åldersnoja som grundade sig i att så många i hans bekantskapskrets tagit ner skylten på senare tid.

Joseph berättade om hur han valt att inleda sin aktuella soloplatta med en låt om döden och hur mycket han tänker på det ofrånkomliga slutet. Jag frågade varför. Han skrockade och sa att även jag kommer att tänka på döden när jag blir lika gammal.

Men jag behöver inte vänta. Jag blir ständigt påmind då mina barndomsidoler i strid ström lämnar in tofflorna.

Ibland hinner en intervju inte ens gå i tryck förrän artisten kilar om hörnet. I artikeln blir de som spöken som pratar från andra sidan graven.

Jag har insett att varje gång jag pratar med en gammal hjälte kan bli den sista. Därför avslutar jag nu likt ett fånigt fanboy med att tacka för musiken. Innan det är för sent. Jag gör det inte för att nära deras ego. Jag gör det för min egen skull. Det känns bra att tacka för något som gett mening till mitt liv.

Rockstjärnor är ett släkte för sig. De är som förvuxna barn och därför håller de sig unga i sinnet. Samtidigt tenderar de att bränna sitt ljus i båda ändar. Lev fort, dö ung. Eller åtminstone dö i förtid.

Jag tittar på ett självporträtt som jag nästan tvingade Alexi Laiho i Children Of Bodom att kladda ner för tio år sedan. Papperet har gulnat och fått en ful vikning i ett hörn. Jag minns hur den finske gitarrhjälten ställde ifrån sig ölflaskan och började slita med teckningen. Han ritade sitt ansikte, sitt långfinger och en pratbubbla med ett upproriskt ”Fuck you!”

Sedan berättade han om hur han slutat med sprit efter att självmedicineringen gått överstyr och om den gången som han hamnade på sjukhus efter att ha kräkts blod i nio timmar i sträck. Nu har nyheten om hans död kablats ut. Orsaken uppges vara hälsoproblem. Han var två år yngre än jag.

För ett tag sedan hängde en filosofisk lustigkurre upp en annan skylt utanför Stampens kyrkogård. ”Tänk på livet.” Den ter sig ännu mera överflödig.

Genom att tänka på döden tänker jag på livet. Det får mig att vilja leva innan tiden är ute.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Jag blir ledsen när mystiken är borta

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Alla vill ha kultur men få vill betala

Carl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

Sjuka Samhall

HR styr allt men slipper ta ansvaret

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

I ett helt år har Samhall använt desinfektionsmedel som de anställda tillverkar själva. Om medlet inte hanteras rätt fungerar det inte. Richard Fredriksson, regionalt skyddsombud, kräver att Samhall plockar bort medlet.

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Emilia städar på en skola i Mellansverige och blev nyligen sjuk i covid. Här berättar hon med egna ord.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Hon vill skydda de oskyddade

Hon vill skydda de oskyddade

Maj-Len är allas Maj-Len, den Samhall­städarna vänder sig till när de inte orkar mer. Men ibland säger även hennes kropp ifrån.

Samhall struntar i smittan

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar äldreboenden, mataffärer och gym. Utan skydd. Lyssna på det inlästa reportaget om Samhalls städare, som glömdes bort i pandemin.

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall har förändrats mycket genom åren. Konflikten mellan uppgiften att erbjuda personer med funktionsnedsättning ett meningsfullt och utvecklande arbete och kraven på lönsamhet har präglat verksamheten under senare år.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.