Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Varje samtal kan vara det sista

24 februari, 2021

Skrivet av

Krönika Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Tänk på döden. Under några år ­passerade jag dagligen den där ­uppmaningen som i 200 år hängt utanför Stampens kyrkogård i Göteborg.

För mig var det en onödig anmodan. Jag tänker ändå alltid på döden. I vissa perioder har jag velat omfamna den. I andra perioder har den nästan skrämt ihjäl mig. Den har alltid varit närvarande inom den musikstil som jag sålt min själ till.

Det är ingen slump att en av grenarna på det stora hårdrocksträdet heter just death metal. Nu har döden även etablerats som koncept inom den åldrande västkustrocken.

Nyligen intervjuade jag Toto-gubbarna Steve Lukather och Joseph Williams. Steve lät samtalet drypa av svår åldersnoja som grundade sig i att så många i hans bekantskapskrets tagit ner skylten på senare tid.

Joseph berättade om hur han valt att inleda sin aktuella soloplatta med en låt om döden och hur mycket han tänker på det ofrånkomliga slutet. Jag frågade varför. Han skrockade och sa att även jag kommer att tänka på döden när jag blir lika gammal.

Men jag behöver inte vänta. Jag blir ständigt påmind då mina barndomsidoler i strid ström lämnar in tofflorna.

Ibland hinner en intervju inte ens gå i tryck förrän artisten kilar om hörnet. I artikeln blir de som spöken som pratar från andra sidan graven.

Jag har insett att varje gång jag pratar med en gammal hjälte kan bli den sista. Därför avslutar jag nu likt ett fånigt fanboy med att tacka för musiken. Innan det är för sent. Jag gör det inte för att nära deras ego. Jag gör det för min egen skull. Det känns bra att tacka för något som gett mening till mitt liv.

Rockstjärnor är ett släkte för sig. De är som förvuxna barn och därför håller de sig unga i sinnet. Samtidigt tenderar de att bränna sitt ljus i båda ändar. Lev fort, dö ung. Eller åtminstone dö i förtid.

Jag tittar på ett självporträtt som jag nästan tvingade Alexi Laiho i Children Of Bodom att kladda ner för tio år sedan. Papperet har gulnat och fått en ful vikning i ett hörn. Jag minns hur den finske gitarrhjälten ställde ifrån sig ölflaskan och började slita med teckningen. Han ritade sitt ansikte, sitt långfinger och en pratbubbla med ett upproriskt ”Fuck you!”

Sedan berättade han om hur han slutat med sprit efter att självmedicineringen gått överstyr och om den gången som han hamnade på sjukhus efter att ha kräkts blod i nio timmar i sträck. Nu har nyheten om hans död kablats ut. Orsaken uppges vara hälsoproblem. Han var två år yngre än jag.

För ett tag sedan hängde en filosofisk lustigkurre upp en annan skylt utanför Stampens kyrkogård. ”Tänk på livet.” Den ter sig ännu mera överflödig.

Genom att tänka på döden tänker jag på livet. Det får mig att vilja leva innan tiden är ute.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Även hårdrockare tappar sitt svall

Även hårdrockare tappar sitt svall

Carl Linnaeus: Tack vare Lars är det inte längre fult att åldras som hårdrockare.

Jag blir ledsen när mystiken är borta

När tuffa rockband går från gåtfull image till spel på en ostgitarr, skriver Carl Linnaeus.

Gamla dängor ger oss trygghet

Mat, sömn och vila. Men själen måste också hållas levande, skriver musikjournalisten Carl Linnaeus. 

Konserten var som ett väckelsemöte

Krönikören Carl Linnaeus om konserten som var ett väckelsemöte, och att börja stå för vem man är.

Musik räddar liv

Musik räddar liv

”Varje gång som jag sänker skivnålen på mitt knastriga vinylexemplar av Vol. 4 är det som att Black Sabbath bara finns till för mig”, skriver Carl Linnaeus.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Är det Tom Cruise som räddar oss?

Det finns tid för tankar nu när verkligheten har blivit som en film, skriver Carl-Einar Häckner.

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Skulle spelningen göra mig ung igen?

Några håller fast vid det ungdomliga, andra har släppt fram tanten och farbrodern, skriver Anneli Jordahl.

”Jag hyllar dem som faktiskt härdar ut”

I betraktarens öga ter sig konstnärsmyten romantisk. För de som balansera­r på dess tunna egg är den allt annat än just det, skriver Carl Linnaeus.

”Äntligen slipper jag verka dryg”

”Solglasögon fyller en viktig funktion för oss inåtvända individer.” Carl Linnaeus tackar våren för att han kan ta fram solglasögonen utan att verka dryg.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.