Varje samtal kan vara det sista

Krönika Det är ingen slump att det heter death metal, skriver Carl Linnaeus.

Tänk på döden. Under några år ­passerade jag dagligen den där ­uppmaningen som i 200 år hängt utanför Stampens kyrkogård i Göteborg.

För mig var det en onödig anmodan. Jag tänker ändå alltid på döden. I vissa perioder har jag velat omfamna den. I andra perioder har den nästan skrämt ihjäl mig. Den har alltid varit närvarande inom den musikstil som jag sålt min själ till.

Det är ingen slump att en av grenarna på det stora hårdrocksträdet heter just death metal. Nu har döden även etablerats som koncept inom den åldrande västkustrocken.

Nyligen intervjuade jag Toto-gubbarna Steve Lukather och Joseph Williams. Steve lät samtalet drypa av svår åldersnoja som grundade sig i att så många i hans bekantskapskrets tagit ner skylten på senare tid.

Joseph berättade om hur han valt att inleda sin aktuella soloplatta med en låt om döden och hur mycket han tänker på det ofrånkomliga slutet. Jag frågade varför. Han skrockade och sa att även jag kommer att tänka på döden när jag blir lika gammal.

Men jag behöver inte vänta. Jag blir ständigt påmind då mina barndomsidoler i strid ström lämnar in tofflorna.

Ibland hinner en intervju inte ens gå i tryck förrän artisten kilar om hörnet. I artikeln blir de som spöken som pratar från andra sidan graven.

Jag har insett att varje gång jag pratar med en gammal hjälte kan bli den sista. Därför avslutar jag nu likt ett fånigt fanboy med att tacka för musiken. Innan det är för sent. Jag gör det inte för att nära deras ego. Jag gör det för min egen skull. Det känns bra att tacka för något som gett mening till mitt liv.

Rockstjärnor är ett släkte för sig. De är som förvuxna barn och därför håller de sig unga i sinnet. Samtidigt tenderar de att bränna sitt ljus i båda ändar. Lev fort, dö ung. Eller åtminstone dö i förtid.

Jag tittar på ett självporträtt som jag nästan tvingade Alexi Laiho i Children Of Bodom att kladda ner för tio år sedan. Papperet har gulnat och fått en ful vikning i ett hörn. Jag minns hur den finske gitarrhjälten ställde ifrån sig ölflaskan och började slita med teckningen. Han ritade sitt ansikte, sitt långfinger och en pratbubbla med ett upproriskt ”Fuck you!”

Sedan berättade han om hur han slutat med sprit efter att självmedicineringen gått överstyr och om den gången som han hamnade på sjukhus efter att ha kräkts blod i nio timmar i sträck. Nu har nyheten om hans död kablats ut. Orsaken uppges vara hälsoproblem. Han var två år yngre än jag.

För ett tag sedan hängde en filosofisk lustigkurre upp en annan skylt utanför Stampens kyrkogård. ”Tänk på livet.” Den ter sig ännu mera överflödig.

Genom att tänka på döden tänker jag på livet. Det får mig att vilja leva innan tiden är ute.