Så blev jag ett original

Krönika Med mer i backspegeln än i framrutan kan man undra vad jobbet har gjort med en.

Framtiden kan ingen se, men det förgångna bjuder på en strålande utsikt. Blir som ett böljande landskap. Rent av pastoralt, minnet förskönar gärna. Jag fyller femtio år i sommar och har börjat inse att det är mer i backspegeln än i vindrutan.
Många minnen gäller arbete. Konstigt nog kommer de starkaste inte från de tjugofem år som gått åt till att skriva som journalist och författare. Spännande jobb, heter det. Visst, men skrivandet är också undflyende, i dubbel mening.

Gårdagens tidning torkar man skorna på. Och när en text är klar har jag ofta svårt att säga hur den konkret kom till.

De intressanta arbetsminnena kommer från nittiotalets första del, i finanskrisens mörker. Det tillbringade jag i yrkesgrupper av det slag som alla kände till men som ingen tänkte på. Några år som svetsare och svarvare på gamla mekaniska verkstäder i Bergslagen. Några till som undersköterska.

I den första miljön fruktade jag att jag skulle bli ett original. I den andra skötte jag om åldrade sådana.

Båda yrkena är konkreta på liv och död. Lemlästningen lurar i varje roterande axel. Och förr eller senare håller du handen på en patient som drar sitt sista andetag. Tufft, helt enkelt. De flesta härdar ut ändå. Vissa blir så skickliga att de är som konstnärer. Andra åter slutar tidigt, som jag.

Om jag stannat, hade jag varit lyckligare? Vem vet. Säkert är att min kropp skulle ha varit mera märkt än den är i dag.

Och tvärtom? Tänk om jag glidit direkt in i medierna och kulturen? Utan omvägen via arbetaryrken? Livets landskap hade varit slätare, men tomt och monotont. Jag hade blivit en författare med mycket mindre att berätta. Kanske inte ens blivit författare.

För arbetslivserfarenhet är en skola. Ett vuxenblivande som kan späcka en med färdigheter som är användbara långt bortom vad som går att förutse. Som knegarens uthållighet. Den ger ett förbluffande driv vid skrivbordet. Och tempoarbetets hemlighet – att åstadkomma det stora genom att noga och repetitivt göra en liten del i taget – visade sig också vara rätt sätt att ro i land trassliga grävreportage eller svåröverskådliga bokprojekt.

De där jobben på nittiotalet var också konkreta i betydelsen viktiga och nödvändiga. Jag byggde växellådor och industriventiler som används än i dag. Jag drog mitt strå till vårdapparaten, en av civilisationens hörnpelare.

Det tål att tänkas på när man blivit ett original. Det rätta ordet för den som mest arbetar med att fantisera ihop historier. Det jag gjorde då hjälper mig att stå för det jag gör i dag. 

Läs också

”Min dröm var att få en novell publicerad i KA”

Författaren Sven Olov Karlsson är inte bara tidningen VI:s litteraturpristagare 2020, utan också ny krönikör i DA. Vi frågar om stad och land, lönearbete och författardrömmar.