Livet på landet – så lätt är det inte

Krönika Kan man som klyschig stockholmare få svära över sin övergivna åkerlapp, frågar sig författaren Sven-Olof Karlsson.

Stad kontra land-debatten har haft ett himla bra år. Berömda journalister har skrivit massor om sitt agg mot Stockholm (staden som låtit dem utbilda sig, göra spikraka karriärer, odla ädla vänskaper, bilda präktiga familjer och bli stenrika genom att bara bo).

Nu har de tröttnat. Och längtar till sin föreställning om glesbygdens frid. Till en välsignad frånvaro av dumma och otrevliga. Andra tyckande har gått all in. Verkligen flyttat ut på landet. Skrivit böcker om sin mustiga tillvaro bland täppor och tuppar. Arbetsamt men genuint och givande, sägs det vara.

Jag har fnyst. Otacksamt och självupptaget att bre ut sig om romantiska fantasier, eller lajva bonde, bah!

Nå, stadsbo lika med avsky stan och hjärta landet. Ändå bra med ett samtalsämne som både centrum och periferi kan vara helt överens i: att Stockholm är för jävligt, och att alla är så jävliga där. Den idén är en svensk klassiker. Exempelvis ogillade på sin tid Norrlandsförfattaren Albert Viksten hängivet huvudstaden. Och ”för att nära sitt hat och underhålla det besökte han ofta Stockholm”, kommenterade Ivar Lo Johansson.

Hatar jag då? Nja, svagt. Barn- och ungdomen satt jag av på landet, drömmande om storstaden. Vuxenlivet har genomlidits i stan – medan jag längtat till landet och varje ledig stund skyndat tillbaka just dit. Så gör utflyttare som är fästa vid sina föräldragårdar.

Erfarenheter? Att den som prompt ska sitta på två stolar inte har det bekvämt någonstans. Att man kan vara lika stressad, besviken och förbannad på en lagårdsbacke som på ett kontor. Att man i den grönaste natur kan reta sig på dumhet och elakhet lika mycket som i vilken hip bostadsrättsförening som helst.

Visst kan landsbygden ge lugn och ro. Då och då. Om du har det skapligt ställt. Och begriper att sätta gränser. Precis som i stan.

Med åldern tippar känslan över till landets favör. Stugan som pojken fann trång syns för gubben som ett palats. Och det är gött att peka på utarrenderade åkrar och skryta. Där jobbade jag! Vilket slit, aldrig igen. Tänk de som frivilligt blir småbönder, frustade jag. Obegripligt!

Men förakta något, och du ska själv råka ut för det. Arrendatorn fick inte ihop kalkylerna. Sade upp kontraktet i våras. Åkrarna blev mina att sköta igen. Plöja, harva, så vete, slå gräs.

I grödornas dofter och traktorns dieselrök sniffar jag efter den där omtalade harmonin. Inser att jag blivit ännu en stockholmsskribent som leker bonde. En enda klyscha återstår: att skriva en massa lösa åsikter om det. Så det gjorde jag här.